Mycket i vårt samhälle handlar om ekonomi, vare sig vi vill eller inte. Föreningslivet däremot är byggt på ideella och frivilliga krafter.

Därför betyder Folkspels överskott på 189 miljoner kronor väldigt, väldigt mycket.

I sportens värld betyder pengarna mycket, inte minst på professionell nivå. Men för att vårt föreningsliv ska fungera från grunden måste samhället också vara villigt att satsa på idrotten.

Ingen balans utan pengar...

Även om en ideell idrottsförening bygger på frivilliga krafter – ett måste för att så många som möjligt ska kunna idrotta – är det ändå alltid förenat med stora kostnader att bedriva idrottsverksamhet. Det finns en rad hinder på vägen för att få balans i en budget.

 En av de största utgifterna för en förening är hyra för idrottsplatser, fotbollsplaner, ishallar och sporthallar. Dessutom behövs det för de flesta idrottsföreningar en administration. Inte minst för att så många föräldrar av ibland förklarliga, men ofta helt omotiverade, skäl ska ringa och skicka mejl i tid och otid till dem som arbetar i klubben. Och eftersom de som arbetar med administrationen behöver någonstans att sitta krävs även hyra för klubblokalen.

Utöver detta behöver medlemmarna i en idrottsklubb utrustning. Det mesta får den enskilda själv bekosta men bollar, mål, västar, koner och mycket mer gör att det också blir dyra utgifter för klubbarna för allt material.

Påhittigt, men inga stora pengar

 Att låta barnen i en idrottsklubb arrangera loppmarknader och göra andra dagsverken är bra för sammanhållningen och fostrande för barnen men ger inte särskilt stora intäkter. Därför blev jag glatt överraskad när jag fick beskedet om det ideella spelbolaget Folkspels senaste överskott.

189 miljoner kronor rakt in i det svenska föreningslivet! All heder och respekt åt alla barn, ungdomar, föräldrar, supportrar, grannar och pensionärer som har sålt och köpt Bingolotter och Sverigelotten. Och jag är säker på att vi kan ännu bättre. Och jag är lika säker på att det behövs.

 Att ordna sponsorer är inte lätt. Med tanke på att det knappast är någon publikströmning förutom till matcher i de högsta serierna, är det förklarligt. Reglerna om sponsring bygger också på skatterättsliga principer om att det ska vara affärsmässiga, det vill säga att det ska vara något som den som sponsrar får i utbyte. I de flesta ungdomsföreningarna är det nästan uteslutande sponsring till de specifika ungdomslagen, där det råkar vara en och annan egenföretagare bland barnens föräldrar.

A-lagen för såväl damer och herrar är ofta en ren förlustaffär ekonomiskt för idrottsklubbarna. Enbart resorna är dyra med undantag av lag i de lägsta divisionerna. Även en bit ner i seriesystemet förekommer det att vissa spelare kräver löner, åtminstone i fotboll. Det finns det sällan eller aldrig någon täckning för det, utan det är något som får finansieras från en redan ansträngd ungdomsverksamhet.

Men det finns gränser

 Att sitta i styrelsen i ideella föreningar är ett oavlönat arbete som kräver en hel del, jag vet själv från alla ordförandeår i Boo FF. Men hur stort hjärta man än har för sin egen klubb är det ett misstag att gå i personlig borgen för ett lån som föreningen behöver.

"Den som går i borgen går i sorgen" lyder ordspråket, och det händer att styrelsemedlemmar bittert fått uppleva det i verkligheten. Det är också svårt att överblicka en förenings budget som ibland är rena glädjekalkylerna och bygger på överoptimistiska beräkningar av publik och sponsorer.

Det kan låta dystert men på samma sätt som det är väldigt givande att engagera sig i idrottens värld, är det alltså en ständig kamp att få ekonomin att gå ihop.

Idrottsföreningarna klarar inte heller detta på egen hand. Allt detta gör att det är viktigt att staten och kommunen gör ordentliga ekonomiska satsningar på våra idrottsföreningar. Att bidra till att få barn, ungdomar och även vuxna att idrotta är en säker investering som ger mångdubbelt tillbaka. Både ekonomiskt och i livskvalitet.