Den svåra frågan är egentligen hur mycket föräldrar ska lägga sig i sina barns idrottande och föreningsliv? Mitt enkla svar är oerhört mycket och knappt överhuvudtaget, skriver Folkspels vd Hans Sahlin i sin senaste krönika.

Engagera dig gärna själv i klubben.

Lämna med fördel över sonen eller dottern till ledarna. 

Inte utan att jag blir kluven. 

Å ena sidan har vi föräldrarna som ser sina barns aktiviteter, inom exempelvis idrott, som fritids med förlängda öppettider.

De lämnar av Kalle och Lisa. Åker och tränar för sitt eget välbefinnande. Hämtar sina små.

Sen är det bra.

Inget större ansvar mot barnens förening.

Ingen kaffeförsäljning eller intresse av lottinkomster.

Inget deltagande i något utskott eller en styrelse.

Jag hör tyvärr alltför många föreningar ondgöra sig över en ökad passivitet, där de vi hyllar som eldsjälar får allt fler och tyngre uppgifter, vilket får som konsekvens att de till slut inte orkar.

Föräldrar får ledare att sluta

Å andra sidan har jag tagit del av det arbete som SVT i veckan presenterat under vinjetten ”Föräldrahets”. 

Via en undersökning hos ungdomstränare i olika idrotter säger en av sex ledare att de funderat på att sluta beroende på ett icke acceptabelt uppträdande av föräldrar.

Det är givetvis oerhört illavarslande. 

770 av totalt 1200 tillfrågade har svarat på den webb-baserade enkäten. En av dem, simtränaren Beatrice Sjölund, säger i en intervju: 

”Ibland tänkte jag att jag inte orkar mer, varför lägger jag ner min själ, all min tid och kraft på någonting som jag ändå bara får klagomål och synpunkter på? Folk inte är nöjda. Ibland känns det ganska hopplöst.”

Stjälpa – inte hjälpa

Hon pratar vidare om att stjälpa istället för att hjälpa.

”Jag tror att många föräldrar tror att de är sämre föräldrar om de inte är med sina barn överallt och lägger sig i överallt. Jag tror att det är i all välmening de gör det. Det är inte för att försvåra någonting men man måste nog släppa lite och låta barnen ta lite mer ansvar för sin idrott”.

Glenn Hysén, som också är intervjuad i sammanhanget är i vanlig ordning befriande rakt på sak:

”Gå inte på matcherna om du inte kan hålla käften. Stå inte och var en jävla besserwisser.”

Jag ska inte säga att det var bättre förr. Däremot lite enklare. Visst hjälpte föräldrarna till då min förening behövde hjälp. De köpte de där 21-lotterna man kom hem med eller tog åtminstone med dem till jobbet och sålde dem till sina arbetskamrater.

Lade sig inte i

Däremot var det givetvis inte så att de övervakade varje träning. Hämta och lämna var begrepp man knappt kände till. Egen cykel eller en promenad däremot, om det var en bit att ta sig till sina självvalda aktiviteter. 

Synpunkter på laguttagningar, positioner, speltid, taktik – glöm det.

Även om det fanns ett stort idrottsintresse hos farsan var det inte så att han kom och såg varenda match. Än mindre hade gubben något att säga om mina ledare, domare eller motståndare de gånger han fanns på plats som åskådare.

Möjligen kunde man få sig en egen skopa om man uppträtt dumt mot en lagkompis eller varit grinig mot sin tränare. 

Vassa armbågarnas tid

Nu är det tuffare att vara förälder 2017 än på 60– och 70-talet.

Vi ser en ökad elitism och en stegrande utslagning på alla plan och i allt yngre åldrar.

Vi ser vassare armbågar i jakten på sin egen ambition.

Vi ser tyvärr också allt färre ideellt engagerade eldsjälar.

Därför känns mitt enkla svar på en svår fråga än mer angelägen.

Stötta din förening och dina barns fritid. 

Men håll isär hur du bäst gör det.

Hans Sahlin