Vi talar så ofta om att ungdomar borde röra på sig mer och inte bara sitta hemma och spela dataspel. Men om vi vuxna menar allvar med det så måste vi också skapa förutsättningar för det.

Under många år var jag ordförande i Boo FF. Det är en av Sveriges största fotbollsföreningar med omkring 2 300 barn i olika åldrar. Det var sällan några problem med barnen, i alla fall inte värre än att det kunde lösas på plats.

De 500 tränarna som var knutna till klubben, föräldrar och unga killar och tjejer, gjorde ett imponerande arbete med få klagomål. En del föräldrar kunde vara lite besvärliga, men inte värre än att det gick att hantera. Nej, det vi hade störst problem med, och som jag fick ägna mest tid åt, var politikerna och tjänstemännen i Nacka kommun.

Så mycket diskussioner

Vi i styrelsen fick – tillsammans med klubbchefen - ägna många möten till att diskutera med Nacka kommun om fler fotbollsplaner. Man skulle kunna tycka det var en logisk följd av att det var så stor inflyttning till kommunen. Men den ekvationen verkar inte ha gått fram. Det var som att hälla vatten på en gås. På möte efter möte framförde vi våra önskemål till tjänstemännen. Och det var bara i samband med val som politikerna visade något större intresse.

Annars var det vaga löften som sällan infriades, något vi fick lära oss att leva med. När någon fotbollsplan till slut byggdes var det nästan alltid kraftigt försenad och då hade det redan flyttat in ytterligare några tusen människor till Nacka kommun.

Då kom ett maktskifte i vägen..

När vi för några år sedan flyttade till Kungsholmen började vår yngsta son i Norrtull.

De tränade på Stadshagens två planer, några av de få som finns i hela Stockholms innerstad. Men vi fick snart höra att en av planerna skulle försvinna på bekostnad av fler bostäder. Det innebar alltså 50 procent färre träningstider, inte bara för Norrtull utan också för andra föreningar som hade sin verksamhet där.

Lugn, sa den rödgröna majoriteten. Det kommer i stället att byggas en ny fotbollsplan i Kristineberg. Men nu förhöll det sig så att det blev maktskifte i Stockholm 2018, ett av de första besluten som togs av den nya majoriteten var att skrota planerna på en ny fotbollsplan i Kristineberg.

Delat politiskt ansvar

Däremot ville man inte ändra tankarna på att lägga ned en av fotbollsplanerna på Stadshagen. Så ansvaret är delat; den socialdemokratiska majoriteten beslutade att lägga ned planen på Stadshagen, och den borgerliga majoriteten om att avbryta arbetet med den nya planen i Kristineberg. Om nu inget har ändrats från politiskt håll, så är det ett stort svek mot barnen av samtliga partier i Stockholm, där de alla är lika goda kålsupare.

Nu är min erfarenhet begränsad till fotbollen, men när jag pratar med andra som håller på med ishockey, handboll eller någon annan sport är situationen detsamma. De stångar pannan blodig i försöken att få politiker att bygga fler is- eller inomhushallar.

Bristen på initiativ är märklig. Politiker brukar fokusera på det som människor anser är viktigt. Idrott kan var skillnad mellan en bra uppväxt och att hamna i ett liv med droger och kriminalitet. Det vittnar många idrottsstjärnors berättelser om. Varför de folkvalda agerar så – eller inte agerar, rättare sagt – är svårt att förstå. Men om inte politikerna prioriterar barnens möjligheter till idrott, så får vi andra fortsätta att driva frågan. Förr eller senare måste de börja lyssna.

Thomas Bodström