För vems skull jagar vi resultat? Värt att tänka på, i debatten om tävlande och tabeller, skriver Jennifer Wegerup i sin krönika om nödvändigheten av serietabeller.

"Nog finns det mål och mening i vår färd. Men det är vägen som gör mödan värd".

Den klassiska strofen från Karin Boyes odödliga dikt "I rörelse" är värd att om och om igen citera. Inte minst i den ständigt pågående diskussionen om barns och ungas idrottande och tävlande.

Pappor tappar kontroll

Fotbollen och innebandyn var först ut med beslutet om att inte ha serietabeller före 13 års ålder. I maj i fjol bestämde sig Ishockeyförbundet för att följa efter. Ett beslut som fortfarande väcker diskussion. Inget fel i det, debatt är bra, att tankar möts och stöts mot varandra.

Jag, som påtaglig tävlingsmänniska, var själv negativ till beslutet om slopade tabeller när det först kom inom fotbollen. Som liten räknade vi alltid resultat, utan att fara illa.

Jag har heller aldrig upplevt problem med för mycket fokus på resultat, i döttrarnas lag, som jag tränar. Inte ens nu när den äldsta, snart tolv år, kommit med i akademilag har jag mött den typ av föräldrar som ofta framhålls som skräckexempel.

Men, och det är ett viktigt men, många andra vittnar om pappor och mammor, tyvärr särskilt pappor, som låter engagemanget gå över styr. Som ropar oacceptabla saker under matcher, som pressar barnen, som blir upprörda över förluster som om det gällde en VM-final och inte en pojklagsmatch för tioåringar.

Föräldrar och ledare som inte kan hantera missar från domaren, egna spelare eller en klantig fällning av motståndarna. Kan den typen av beteende i viss mån stävjas med att vi inte räknar tabeller och cupresultat förrän vid 13 års ålder så är det nog ändå rätt väg att gå.

Inget fel att reagera

Självklart blir även min åttaåriga dotter och hennes lagkamrater glada när vi gör mål, när vi vinner. Och det är lite surt när ett mål slinker in billigt i slutminuten och vi förlorar. Det är inget fel i det, tävlingsmomentet är viktigt i idrott. Men i barnens matcher och cuper ska det stanna där.

Ett snabbt "typiskt", inombords, för oss vuxna och sen bara beröm och kramar.

Barnen släpper snabbt en förlust, glada i nuet så som barn är. Och om de vuxna som dessvärre inte kan hantera sina egna förväntningar vet att resultatet inte spelar någon roll i ett större perspektiv, för det finns ingen final i cupen, det finns ingen placering i serietabellen; desto bättre.

Spänningen försvinner inte

Jag har alltså tänkt om, jämfört med för två år sen. Kanske för att jag märkt att spänningen ändå inte försvinner. Vi njuter av att spela och ha kul ihop även om det inte är slutspel i turneringarna.

Vi vill gärna vinna, vi kämpar, vi tränar, vi försöker utveckla vårt spel och alla spelare. Att det inte koras en slutsegrare i cuper eller våra serier ändrar faktiskt inget i vår fotbollsvardag. Det samma gäller förstås i innebandyn och ishockeyn.

En hockeypappa jag känner säger rentav att en av de mest gapiga ledarna lugnat sig något nu när resultat inte gäller på samma sätt.

Färden till ett gemensamt mål

Märk väl: jag tycker inte att det är fel att tävla och ställa krav, men det ska ske på rätt nivå utifrån ålder. Med åren är det rätt att öka kraven, gradvis, och att erbjuda valmöjligheter. De som vill satsa och tävla mer ska få göra det, de som bara vill fortsätta spela för skojs skull ska ges möjlighet till det.

Det är inte sant att resultatet är oviktigt, det kommer jag aldrig att tycka. Men när barn spelar får det aldrig bli det viktigaste.

Målet och meningen med färden får i unga år inte vara att vinna alltid och till varje pris. Utan det är vägen dit som gör mödan värd: träningarna ihop, vinster och förluster tillsammans, spelarnas glädje när de för första gången får till ett väggspel, kramarna och teckningarna jag får av tjejerna i laget vid varje träning.

Inget, absolut inget är förgäves

Vi vuxna måste klara att inte applicera våra egna förväntningar på barnen. En mamma sa nyligen till mig: "Vi har lagt så mycket tid på att skjutsa till träningar och kolla på matcher och nu vill vår son sluta spela. Vi trodde han skulle bli något i fotbollen men allt var förgäves".

Men det var det ju inte. Inget vi gör med våra barn och unga är förgäves. I livet förlorar vi lika ofta som vi vinner. Rätt få blir i slutändan elitidrottare. Det som räknas är stunderna tillsammans: i innebandyhallen, på isen, på planen, på läktaren, i bilen på väg dit. Tillsammans. Just där, just då.

Det är vad barns och ungas idrott handlar om och inte ett enda ögonblick är förgäves.

Jennifer Wegereup