Besökte 500 idrottsplatser
Ronald Åman spelade på många arenor och idrottsplatser som firad fotbollsstjärna, men hann aldrig njuta av dem. Det tar han igen nu när han kartlägger 500 av landets 2 500 idrottsplatser i bokform.
Ronald Åmans fotbollskarriär började tidigt – och slutade tidigt. Han debuterade som 15-åring hemma i Sandviken mot Sheffield Wednesday i en träningsmatch, fortsatte som 18-åring till Örebro SK och avslutade elitkarriären med fem säsonger i Djurgårdens IF – varav en även innehöll ett VM-slutspel i Argentina, 1978.
Redan på gång
Arenorna och idrottsplatserna har passerat revy framför den numera 59-årige mittfältsstrategen, utan att han egentligen hunnit upptäcka och njuta av dem.
Till nu.
Tillsammans med kompisen Göran Willis, journalist på SVT och bland annat en av männen bakom det uppskattade TV-programmet K-märkt, kläckte han idén att besöka ett urval av landets idrottsplatser.
- Jag gick in och googlade på svenska idrottsplatser och fann en sajt med namnet Idrottsplats.se, som Mats Tallqvist från Växjö låg bakom. Han hade redan besökt 300 idrottsplatser, berättar Ronald Åman.
Få besök kvar
Duon blev en trio och målet sattes till 500 idrottsplatsbesök, enligt Guide Michelin-modell med betygssättning – i det här fallet en, två, eller tre bollar.
Efter flera års arbete närmar sig projektet nu slutet. Två månaders arbete och ett femtiotal idrottsplatser återstår, bland annat återbesök i Skåne samt ett besök i Sörmland, innan boken med namnet ”Idrottsplatsen i våra hjärtan” ska skrudas för läsning.
- Egentligen är det mycket mer än en bok om Sveriges idrottsplatser. Det är en slags Nils Holgersson-resa genom Sverige där vi berättar både idrottsplatsernas historia och historien om samhällena där de ligger – och hur mycket idrottsplatsen betyder. Det idrottas ju inte bara, det spelas bilbingo, folk gifter sig, barn döps och ungdomar träffas för att ”hänga” med kompisar och mopeder.
Ferguson frågande
Ronald Åmans öron har växt under arbetets gång. Många är de dagar och kvällar han tillbringat med att lyssna till engagerade människors historier om vad som hänt på de svenska idrottsplatserna genom åren. Som i Laxå, längs E22:an mitt emellan Stockholm och Göteborg.
Året var 1994 och Alex Ferguson gjorde sitt första år som tränare i Manchester United. Laget var på sommarläger i Trollhättan. Ferguson ville ha ett enkelt motstånd för att bättra på lagets självförtroende och ringde upp kansliet på dåvarande division IV-laget Laxå IF. Kanslisten och före detta A-lagsspelaren Mats Pettersson svarade. Han trodde någon drev med honom och lade på två gånger. När Alex Ferguson ringde upp en tredje gång förstod Petterson – hängiven Manchester United-anhängare – att det var allvar.
Storlaget anlände och det första Alex Ferguson utbrast var: ”Hur är det med säkerheten, var är vakterna?”. Mats Pettersson svarade att det minsann inte behövdes några vakter ”för i Laxå finns det nästan bara barn och pensionärer”.
Hughes också frågande
United vann med 5-0 och anfallsstjärnan Mark Hughes blev Matchens Lirare. Han belönades med en svetsmaskin från Esab i Laxå. Hughes frågade förundrat: ”Vad ska jag med den här till…?”
Största ”wow”-upplevelse fick Ronald Åman när han besökte Ottarsborgs idrottsplats i Ottarsborg, Örbyhus, strax ovanför Uppsala – hemmaplan för IK Rex.
- En fantastiskt vacker och välskött idrottsplats med en spännande historia präglad av kung Ottar Vendelkråka. Idrottsplatsen är en samlingsplats för hela orten med bland annat bilbingo och dansbana, säger Ronald Åman och bläddrar bland bilderna i mobiltelefonen.
Landskapet med flest vackra idrottsplatser är, enligt Ronald Åhman, Blekinge, där Svarta Led idrottsplats i Sölvesborg är en annan favorit.
Finns det då något gemensamt för de idrottspalatser som ligger i topp?
- Ja, det flesta av dem är anlagda under trettiotalet tack vare beredskapsarbete. De är välgjorda, har en vacker arkitektur och är i de flesta fall väl underhållna.
Att Folkspel gått in som partner projektet, och möjliggör utgivningen av boken, är Ronald Åman både tacksam och glad för.
- Vi blev uppvaktade av ett par spelbolag, men det kändes inte rätt. De är för kommersiella. Vi var ute efter ett mer ”godhjärtat” spelbolag, så jag skrev till Hans Sahlin på Folkspel och förklarade läget. Och han nappade!