Proffstyckare tycker för tyckandets skull och ger luft för sitt tyckande som i mångt och mycket har med "tro" att göra. Annat är det för mig som sitter mitt i smeten, i verkligheten, i verksamheten och jobbar med de små föreningarna. Från dessa kommer sedan eliten – vill bara påminna om detta.

Jag ser verkligheten

Jag behöver inte tro eller tycka. Och vet att jag sticker ut hakan ordentligt, för jag tycker inte utan jag ser förflyttningen.

För att undanröja alla tveksamheter: Dan Perssonan är en av IA:s mest erfarna och främsta skribenter. Han kan hantverket att forma ord och smida sylvassa krönikor. Analytiskt – och provokativt – och mycket tänkvärt. Han söker alltid svaret.

Nu tog han upp mobiliseringen bland kvinnor, och då insåg vi omgående att det är ett minerat område. #metoo berör oss alla, ingen är oberörd, alla förfasas och har åsikter, med all rätt. Man kan ju inte riktigt förstå, egentligen.

Det förvånar väl ingen att sexuella trakasserier drabbar idrottsrörelsen också? Dock verkar debatten landa i att idrotten inte drabbas lika hårt eller lika allvarligt som andra delar av samhället.

Idrotten är inte en separat del av samhället, det är något som pågår i samhället och vi kan därför inte jämföra det med att idrotten i alla fall är bättre än kulturen, eller politiken eller media. Idrott är både media och politik och kultur. Och drabbas lika mycket.

När det gäller idrotten – och här finns en hel del förskräckliga berättelser – så bör man dock besinna sig en liten aning.

Kom dock ihåg

Tre saker man kan ha i bakhuvudet när man läser om hemska övergrepp.

– Det blev en sport bland vissa män att hetsa varandra om vem som kunde ta på mina bröst eller rumpa, berättar Anja Pärson.

– Min relation till idrotten har varit väldigt bra, jag har varit väldigt förskonad personligen. Samtidigt är man lite förblindad.

– Jag har själv inte varit med om trakasserier, men det finns några i maktpositioner som inte betett sig som man bör, säger Hedvig Lindahl.

De sexuella trakasserierna och övergreppen inom idrotten måste upphöra, är budskapet från 2 290 kvinnor som har undertecknat uppropet #timeout som publiceras på DN.

Men det är med avsky, inte med skadeglädje, vi under de senaste dagarna har läst vittnesmålen om grova sexuella övergrepp, trakasserier, tafsande och allmän gubbsjuka.

Upprop även från idrotten

Modiga kvinnor har äntligen vågat berätta om det plågsamma och ibland förträngda. När många vittnar, vittrar känslan om ”mitt eget fel” sönder. Kvinnor på teater och opera, i massmedia, inom rättsväsendet och på advokatkontoren har skildrat vidrigheterna.

Övergreppen har skett överallt

För många år sen i en annan arbetsmiljö fanns det en person som var jäkligt jobbig. Ja, rent av elak. Hen mobbade den som hade en annan åsikt, hen hånskrattade åt nya idéer, jagade nya nattkamrater varje kväll vi var ute på resa,  hen tog och gav aldrig.

Gunilla Axén, idag 50 år och vd på Friskis och Svettis i Eskilstuna, var efter sin framgångsrika aktiva karriär utvecklingschef på Svenska Fotbollförbundet 2003-2010. I veckan gick Axén ut med uppgifter om att hon vid flera tillfällen vid den perioden utsattes för olika former av sexuella trakasserier. Bland annat ska hon ha fått bilder skickade till sig, där kända tidigare landslagsspelare visade sina könsorgan.

Nej, Gunilla Axéns larmrapport från det hon utsatts för som anställd på SvFF, att f d landsspelare (de var inte aktiva då när ”pic-sen” sändes) skickat bilder på sina lemmar till henne, är sannerligen ingenting att skämta om.

Ville bara visa hur löjligt det blir när man försöker vrida på perspektiven för att dra blicken ifrån det som är alltför obekvämt att titta på.

Varför gjorde de inget?

Men här som på TV4 – där Timell slagit sista spiken i sin egen kista – faller mycket tillbaka på ledarna och den rådande grabbkulturen.

När det kommer till sexuella övergrepp och sexuella trakasserier så finns det både ledare och aktiva inom Idrottssverige som öppet hävdar att problemet är minimalt i jämförelse med hur det ser ut i samhället i stort. Genom att förminska problemet ger de heller inget utrymme för att detta skall tas på allvar.