När det kommer till sexuella övergrepp och sexuella trakasserier så finns det både ledare och aktiva inom Idrottssverige som öppet hävdar att problemet är minimalt i jämförelse med hur det ser ut i samhället i stort. Genom att förminska problemet ger de heller inget utrymme för att detta skall tas på allvar.

Det är klart att det förekommer övergrepp/trakasserier även inom idrottens värld. Konstigt vore det annars. Tongångarna efter #metoo är lite annorlunda. Nu får vi det svart på vitt att en mängd tjejer vittnar om sexuella trakasserier och övergrepp också inom idrotten. Det händer i tränings-, förenings- och landslagsmiljön. Tjejerna är inte förvånade, men för många andra verkar det komma som en chock. Många verkar så förblindade av sin omedvetenhet att de aldrig haft möjlighet att se vad som pågår framför ögonen på dem.

Idrottsverige behöver sätta ner foten. Inte överrumplas och famla efter RF:s policymaterial varje gång det sker ett tillbud. I grund och botten handlar det om att utforma en tydlighet kring vad föreningen och förbundet står för. Vad är ok och vad är inte ok och hur gör vi egentligen? Hur arbetar vi i förebyggande syfte? Det måste inte ta sån jäkla tid.

Behövs tydliga riktlinjer

Jag möter ofta människor som avfärdar skriftlig förankring som värdegrund och policys som meningslösa pappersprodukter. Frågan är bara hur riktlinjerna i så fall ska bli tydliga om det inte finns något skriftligt och formellt att förhålla sig till? Är det bättre att förespråka det som ”sitter i väggarna”, individens/kollektivets perspektiv i kombination med tillfälliga insatser? Jag är övertygad om att fler kommer att våga säga ifrån när det går att hänvisa till tydliga riktlinjer.

En röd tråd genom värdegrund, policys och handlingsplaner som når alla i verksamheten och som är förankrade i alla led. Styrelse, tränare, ledare, aktiva, föräldrar och samarbetspartners. Värdegrunden ska genomsyra hela verksamheten genom att kommuniceras, informeras samt löpa parallellt och verka i all form av aktivitet och utbildning, inkluderat utbildning för formell tränarutbildning. Kanske är det de det ”idrottsliga etablissemanget” som behöver fortbildas allra mest? Det kommer alltid att finnas rötägg, men chansen är betydligt större att de uppmärksammas och stoppas till att verka inom svensk idrott.

Maskulinitetsnormerna är tydliga inom idrotten. Det räcker med att ta en titt i testosteronstinna idrottsmiljöer utifrån kultur, ordval och jargong. Det går även att se utifrån rena ”damföreningar” som kan hållas samman av män med makt som gör allt för att få verka i varandras närvaro. I Guldfågeln Arena så är motståndarnas omklädningsrum rosa. För att psyka motståndarna hävdade hemmalagets tränare. Eller så kan man se det som ett upprätthållande av en maskulinitetsnorm.

Pridefestival inte lösningen

Att medvetandegöra normer är ett medel för att utveckla en mer inkluderande idrott. I Kinnarps Arena har en före detta pastor i sin roll som coach och mental rådgivare satt stort fokus i arbetssättet kring den psykosociala miljön och hur detta påverkar prestationen i ett långsiktigt perspektiv, något som skulle kunna komma väl till pass i fler mansdominerande idrottsverksamheter. Att delta i en Pridefestival är inte lösningen för framtiden, även om det är ett bra ”statement” och något att bocka av på marknadsavdelningens aktivitetslista. Jag är övertygad om att idrottsrörelsen kan göra mer när det gäller trakasserier och övergrepp och för samhället överlag - genom att sätta strålkastaren mot maskulinitetsnormen. Den som är högst levande inom en stor del inom idrotten.

Det är inte bara upp till ”eldsjälarna” att ta ställning för en jämlik och jämställd idrott. Det här ligger på allas vårt bord.