Vi är många som borde nyttja möjligheten att göra saker och ting bättre genom att vissla. Det menar Magnus Berglund, som tar ett aktuellt exempel från spelbranschen, en marknad han med stora ögon har tittat dagligen på de senaste sju åren.

Den här krönikan handlar om spelbranschen och spelmarknaden, men ämnet kan översättas till många andra frågor och organisationer. Framförallt inom idrotten är min uppfattning att fler borde bli bättre på att säga till, istället för att komma i efterhand och agera experter och förnöjt haspla ur sig ”vad var det jag sa” eller ”men det där kände ju alla till”.

Ta ansvar. Om inte annat som medborgare.

Olyckligtvis hinner ju skadan redan ske - och ofta förvärras - om vi inte säger till i tid. Och med ”vi” menar jag Du och Jag.

Spelmarknaden får agera exempel

Få har nog missat att det vid årsskiftet kom ett spellicenssystem på plats. Alla spelbolag som från 1 januari vill ha svenska medborgare som kunder var tvungna att söka licens hos Spelinspektionen (tidigare Lotteriinspektionen).

Spelbolag med svensk licens betalar bland annat licensavgift och skatt, samt är under kontroll av myndigheten. Företagen måste med andra ord följa de lagar och regler som gäller; produkter av det som utredare Håkan Hallstedt med medarbetare förtjänstfullt producerade på rekordtid.

Många - politiker, idrotten, konsumenter och de största spelbolagen - längtade efter den nya spellagen. Och när Skatteverket började redovisa skatteintäkter från det nya systemet var det om möjligt än fler som slog sig för bröstet.

Det ska dock sägas att vissa skarpa spelhjärnor påpekade att om spellicenssystemet hade sjösatts tidigare skulle spelmarknaden troligen varit ännu bättre (och ännu mer pengar hade trillat in till statskassan).

Men det är något som inte stämmer

Trots att en del saker på papperet går i rätt riktning tycker jag det är allt fler saker som skaver. Och frågan är om det är sådant som går att stoppa innan det blir ett blodigt sår som får svårt att läka?

Låt mig bli konkret.

Plötsligt, det vill säga nu i dagarna, verkar hela spelbranschen känt till att ett visst spelföretag vänt sig till svenska kunder, utan att ha svensk licens. Ett uppenbart lagbrott, med andra ord.

Tidigare den här veckan stängde mycket riktigt ett profilerat varumärke ned spelmöjligheterna för svenskar. Det här skedde alltså nio (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9) månader efter det att den nya spellagen trädde i kraft.

Jag hörde ryktena innan sommaren, men bemödade mig inte med att verifiera eller ta uppgifterna vidare. Men det fanns absolut inga skäl till att inte tro på ryktet. Innerst inne ville jag nog bara inte veta att det var sant.

Frågan jag har ställt mig nu de senaste dagarna är förstås om jag borde sagt till, skulle jag agerat ”visselblåsare”? Är det rent av mitt fel att flera spelberoende personer, som stängt av sig via Spelpaus, ändå spelat bort mängder av pengar?

Jag landar i ett ”Ja” och ett ”Nej”, där det sistnämnda är en nyans och inte svart eller vitt. Livet är grått, som en bekant uttryckte det här om dagen.

Alla vill alltid veta mer

Spelinspektionen får mycket kritik. Mycket. Du som läser den här krönikan har säkert följt spelbranschen nära och kanske även själv hört hur det kan låta.

I början av året var det brist på kommunikation. Det var ”otydligt”, ”för mycket tolkningar” och "ingen" licensinnehavare ”fick veta vad som gäller”, upplevde många.

Nu är det väl mest troligt fortfarande så. Brist på information är ju latent hos oss människor oavsett hur mycket vi får veta.

Men framförallt har snacket riktats mot kanaliseringen. Och det ser jag som enormt viktigt och något som borde vara mindre subjektivt, och verkligen högst upp i allas intresse.

Hela idén kraschar utan hög kanalisering

Röster höjs som ifrågasätter Spelinspektionens redovisade kanalisering, det vill säga hur stor andel av spelandet i Sverige som sker hos spelbolag med svensk licens och hur mycket som sker  hos spelbolag som inte har svensk licens.

På ett informationsmöte i mitten av september presenterade myndigheten nuläget under rubriken ”Kanalisering cirka 91 procent efter de två första kvartalen med den nya lagstiftningen”.

Kanaliseringen är helt avgörande för att den svenska spelmarknaden ska fungera. Om det går att erbjuda spel till svenskar utan att ha licens, varför ska man då betala både avgifter och skatt, samt förhålla sig till restriktioner i marknadsföring och bonusregler, frågar sig folk.

Jag upplever att åsikterna om graden av kanalisering går isär ordentligt och det är ingen överdrift att säga att siffrorna jag hör och läser spretar enormt. Det är svårt att urskilja vad som är fakta och vad som är känsla, samt vad som är välvilja respektive opinionsbildning.

Personligen håller mig borta från att spekulera om kanalisering, mer än att siffran sannolikt är mellan 0 och 100 procent.

”Det händer för lite”

Några, även här fler och fler är min uppfattning, tycker att "det händer för lite" i Strängnäs (där Spelinspektionen har sitt huvudkontor). Här är jag väl också, som vanligt i min helikopter, gråfärgad; å ena sidan, å andra sidan…

Det är ingen hemlighet att myndigheten på relativt kort tid både fått en massa nya arbetsinstruktioner att förhålla sig till (den nya spellagstiftningen), fler spelbolag att granska (i skrivande stund finns det 92 aktiva licenser) samt inskolning av nya medarbetare (personalstyrkan ska/skulle ökas med omkring 50 procent).

Och samtidigt som jag nämner de förutsättningarna vill jag protokollföra att 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 månader trots allt kan ses som en relativt lång tid med ”ganska” många arbetsdagar.

Som vanligt landar jag i någon typ av allmängiltig supersvensk åsikt att människor nog trots allt gör vad de kan och det de tror bäst löser uppgiften. (Något annat vore verkligen supertråkigt.)

Jag har ett förslag

Så, hur ska vi komma vidare då?

Eftersom det verkar finnas jättemånga som vet jättemycket om vilka aktörer, både med och utan licens, som sköter sig respektive begår lagbrott så har vi ju som medborgare faktiskt alla möjligheter att bidra till att förbättra den svenska spelmarknaden i ett nafs.

Spelinspektionen har en sektion på sin hemsida som heter ”Tipsa oss”. Det är den tredje puffen direkt på startsidan och det är faktiskt  fullkomligt omöjligt att missa den, förutsatt att man vill använda den.

Jag tror helt enkelt att om alla som tror sig veta något tipsar myndigheten (det går att göra anonymt), så ökar chansen för att spelmarknaden faktiskt blir bättre.

De lagliga aktörerna som inte sköter sig kommer (kanske) få en reprimand och de som inte har svensk licens, men som ändå bedriver verksamhet till svenskar, åker (kanske) all världens väg. För vi ska inte glömma bort att det i Spellagen faktiskt finns bestraffningar på en skala från företagsböter till personliga fängelsestraff.

Nog borde den tigern ha tänder att bita med.

Avslutningsvis

Här sitter jag och skriver en krönika om vad som borde göras, utan att göra ett smack själv?

Jo, visst är det så. Men på måndag är det jag som ringer Spelinspektionen och berättar vad jag tror att jag vet.

Det finns (kanske) spelbolag som bedriver spel i Sverige utan licens, och det finns spelbolag med licens som (kanske) bryter mot spellagen. Det är allt jag kan se.

Till syvende och sist är det myndigheten och marknaden som bedömer vad som gäller och vilka som blir vinnare och förlorare.

Men jag kan i varje fall vissla.

Och det kan Du också.