Jag bläddrar bland minnen när jag hör intervjun igen. Rubrikerna har lagt sig. Det är vardag. Igen. Livet går vidare.

Men nu är det Genua, det är 1994, en småkall, sen kväll i april, och där kastas han upp i luften, Sven-Göran Eriksson, hissad av Gullit, Lombardo, Mancini, Pagliuca, bland flera andra av den särklassiga fotbollsadel som fanns i den tidens Sampdoria, mitt på den intima och fullsatta Stadio Luigi Ferraris.

Han bara log

"Samp" hade just vunnit Coppa Italia, den italienska cupen, efter att ha kört över Ancona med 6-1 på hemmaplan i returmatchen efter 0-0 i första matchen, med en brutal offensiv uppvisning i andra halvlek. 40 000 åskådare bara studsade upp och ned. Svennis bara log och strödde beröm över spelarna.

 Jag var där med fotograf Per Broman - ja, den eminente Broman som senare skulle grunda Fotografiska med sin bror Jan - och vi följde Eriksson under någon vecka med träningar och matcher hit och dit.

- Men killar, följer ni efter mig, skojade Svennis. Nä, nu ska vi snacka, men sen måste ni lova mig en sak.

- Vad?

- Ni måste ut och njuta av maten och vinet.

Det var en sån klockren Svennis-kommentar, mitt i larmet.

Jag tror att det är i Italien som Sven-Göran Eriksson har varit som allra lyckligast under sin långa, framgångsrika karriär som tränare, det var inte bara landet, människorna och klimatet som tilltalade honom, utan främst den extrema nivå av total världsklass som vi såg i serie A under den tidsepoken innan pengarna försvann. Den italienska ligan var inte Premier League varje helg, det var Champions League varje helg, med världens bästa spelare i var och varannat lag. 

Med Platt och Mancini

Just Sampdoria spelade denna säsong, 1993-94, en nästan löjligt vacker anfallsfotboll med Mancini och David Platt som nav, med Lombardo som en häst på grönbete och med Gullit som skyttekung, och det var "Svennis" som styrde vid rodret när laget gjorde flest mål av alla lagen i serie A den säsongen, man slutade trea i ligan och vann alltså den inhemska cupen. 

Det är värt att påminna om såna här saker kring "Svennis" nu, för tiden går fort och det är så mycket i hans fantastiska tränargärning med början i IFK Göteborg som glöms bort när så mycket fokus är på tiden i England och annat. 

Jag flyttar fram tiden, sex år senare, vi är i Rom, och nu jobbar jag och "Svennis" ihop, han som aktieägare och jag som skribent på den lika klassiska som mytomspunna mångmiljonsatsningen Eurofootball.com. 

Nu har "Svennis" ett drömjobb som manager i Lazio, det är säsongen 1999-2000, och detta Lazio är förmodligen det bästa laget som aldrig fick vinna Champions League. Klubben vann serie A och italienska cupen i en klassisk dubbel, med Mihajlovic, Salas, Veron, Boksic, Inzaghi, Simeone och Almeyda i några av huvudrollerna, men gick bet i kvartsfinalen i Champions League. 

På Lazios träningsläger i Göteborg fick jag bo på spelarhotellet och hade första tjing på intervjuer, mitt framför näsan på de italienska, tillresta journalisterna.

 Den lynnige Pavel Nedved stod på tur och jag tror han sa något i stil med "varför måste jag prata med honom" - ja, alltså ... - men när någon, jag tror det var den väldige Pancaro, förklarade att "Mr Eriksson" var involverad i den där fotbollssajten - capisce… - så ställde den tjeckiske  evighetsmaskinen Nedved upp  för en intervju med ett litet leende på läpparna. Jag ler fortfarande brett när jag tänker på det.

Ett år till

Här i England blev Sven-Göran Erikssons dramatiska Söndagsintervju i Sveriges Radio P1 en mycket stor nyhet.

Jag kan se framför mig hur intervjuaren Martin Wicklin tappade hakan när Eriksson berättade hur illa det var ställt med cancern med meningen som gav eko i hela fotbollsvärlden.

– Jag vet ju på ett ungefär att i bästa fall har jag ett år, i sämsta fall mindre, sa han i Söndagsintervjun.

Och vi led alla.

Samtidigt var detta en klassisk Svennis, det fanns ingen inövad dramaturgi eller något planerat över detta; det kändes som att det bara kom sig naturligt att berätta just där och då, utan krusiduller. 

Svennis hyllas stort i framför allt England, där han var omsusad förbundskapten mellan 2001 och 2006.

"Ta inget för givet"

- Man får lura hjärnan, sa han. Se det positiva i saker och ting, gräv inte ner dig för motgång, för det här är den största motgången givetvis, men gör något bra av det.

Svennis har aldrig tappat sin berömda stil och klass, det har genomsyrat hela hans livsgärning känns det som, en känsla av att aldrig ta något för givet och uppskatta dagen och möjligheterna som de är, också bland motgångar och krockar. Det fortsätter in i det sista, och vem vet hur länge det varar.

Förmodligen får vi till och med se Sven-Göran Eriksson, 75, som manager i Liverpool för en dag också senare i år. Som sin pappa var och är Svennis en trogen Liverpool-supporter och nu höjs röster i Liverpools supporterled för att låta Svennis vara tränare i en välgörenhetsmatch mellan gamla stjärnor i Liverpool och Ajax på Anfield i slutet av mars.

Då kan Torsbys store son kryssa av den punkten också i sin långa, glittrande tränarkarriär.