Det räcker inte med att vara de olympiska spelens huvudnummer. Internationellt har friidrotten förlorat marknadsandelar. 

Track and field är även internationellt i behov av större marknadsutrymme.  Här hemma har vi tack och lov Armand Duplantis och Daniel Ståhl.

Friidrottens tillbakagång har man också insett både i World Athletics (det internationella friidrottsförbundet) och European Athletics (det europeiska friidrottsförbundet). 

Nya initiativ för att locka

Gamla Europacupen gjordes för drygt tio år sedan om till Lag-EM (European Team Championships) med försök på flera nya ”innovativa” regelförändringar. Och i Diamond League har man nu bestämt att köra ”final 3” i de horisontella teknikgrenarna.

Idrottarna har själva inte efterfrågat någon av de här regelförändringarna. Men i ledningen har man sett det nödvändigt för att göra friidrotten mer spännande, mer underhållande, mer värd att satsa på för tv-bolagen och sponsorerna.

Nu har jag inte tillgång till några aktuella siffror, men ingen blir förvånad om sändningar från fotboll och motorsport står för klart mer än 50 procent av all tv-sänd idrott i Europa. Övrig idrott – vintersport, innebandy, basket, armbrytning, segling, dans, och övriga ska dela på resten.

Tv-tid innebär också ekonomi. Ofta från rättigheter, men också från varumärkesexponering på arenan. Så det är viktigt att synas. Nu är också möjligheterna större än någonsin tidigare. Mindre idrotter hittar sändningsmöjligheter på webben. Många gånger av helt okej klass, trots låg budget och ett fåtal kameror.

Att skapa sin egen sändning är ett sätt att förstärka sin idrotts marknadsandelar. Eller ett försök att minska tappet.

Nya regler för spänningsmomentet

Men blir den det?

Förstärk friidrottens fundament

Jag är övertygad om att man måste prova saker. Däremot är jag inte övertygad om att man måste göra det på den absolut högsta tävlingsnivån. Och man måste liksom inte krångla till det. 

Låt oss i stället förstärka det som är friidrottens fundament

Friidrottens grundfundament – att vinnaren är den som kommer först till mållinjen; den som hoppar högst eller längst; den som kastar längst – är nämligen också friidrottens verkliga styrka. Det gör den lätt att förstå. Och spänningsmomentet finns där, var så säker!

Friidrottens framtid bygger på att man kan lyfta just dessa grundfundament, skapa stjärnor, bygga personligheter, presentera och marknadsföra idrotten, hitta nya samarbetspartner, samarbeta med tv-bolagen och, ja, utveckla tävlingarna (utan att göra avkall på det som är friidrotten).

För friidrotten är också en klart sjystare idrott än många andra. Det är inte tröjdragningar. Inga efterslängar. Inga filmningar. Man är inte heller helt eller delvis i händerna på domare som ska ge poäng för galoppombyten, telemarkslandningar, flygande maror eller trippla salchows.

Vägen till uppmärksamhet

Så, finns det nån framtid för den sjysta idrotten?

Ja, naturligtvis. 

Jag är övertygad om att företag hellre vill associeras med ärliga idrotter (som friidrott, orientering, triathlon, skidor etc.) än med idrotter som MMA, fotboll och ishockey, även om de i dag har fler fanatiska fans. Där bara måste det gå att plocka marknadsandelar!

Förresten, när såg du senaste ett läktarbråk på en friidrottsgala?

(Det är skillnad på upplopp på en löparbana och upplopp på en fotbollsplan)