Balansgången mellan tradition och innovation är särskilt svår inom idrotten, eftersom spelregler och stadgar hör så hårt till det första. Begränsar det ibland sporten mer än stabiliteten den skapar, kan man fråga sig

Olika modernisering

Idrotten är inte bara traditionell, den är också komplex. En förändring kan sällan göras isolerad utan får snabbt en rad kedjereaktioner. Och eftersom sport så ofta är människors passion finns det alltid ”några” som har svårt att se saker ur andra perspektiv än sitt eget.

Kikar vi på vilka typer av förändringar som kan göras inom idrotten vill jag grovt sett dela in dem i (minst) fyra nivåer:

• Är det idrotten som ska förändras? Regelverket?

• Är det evenemangen? Tävlingsformatet?

• Är det presentationen? TV-upplevelsen?

• Är det bilden av sporten? Image och PR?

Ju högre upp i kedjan, det vill säga ju närmare den enskilda idrottens regelbok vi kommer, desto större blir sannolikt förändringen. En kampanj kan ju ”alla” göra och om den blir dålig är det oftast inte hela världen utanför den egna bubblan.

Längdskidor typiskt exempel

Det finns en god chans att du som läser det här sitter klistrad framför Vinterstudion så här års. Så varför inte börja med längdskidåkningen?

En stor förändring som vi idag tar mer eller mindre för given i skidsporten är sprintdistanserna. Någon knäckte idén om att man kan tävla i korta sträckor och på 90-talet introducerades grenen.

Det dröjde dock till säsongen som inleddes 1996 innan sprint fanns med i världscupen, och sedan ytterligare några år tills dess att den introducerades i VM, år 2001.

2001 var också året då orienteringen anammade sprint i sitt världsmästerskap. Sprintorientering är numera en frisk fläkt som, precis som för längdskidor, tagit sporten till storstäderna.

TV-bolagen gör om  

Tittar vi på längdskidåkningens utveckling på 2000-talet ser vi att TV-bolagen påverkat utvecklingen en hel del. Precis som den gjort i de flesta idrotter, ska tilläggas redan nu.

Antalet sprinttävlingar har blivit allt fler och de klassiska intervallstarterna har blivit betydligt färre, till förmån för bland annat masstarter och skiathlon.

Parallellt har långloppscupen Ski Classics skapats som ett helt eget koncept, i syfte att gifta ihop intresset för sporten på både proffs- och utövarnivå.

Snabba format ”rockar till” 

Ur en förnyares synvinkel är sprintformatet lätt att förstå; tävlingarna kräver mindre yta, kan flyttas till nya platser (närmare publiken) och tar relativt lite tid i anspråk. De är enklare att passa in i TV-tablåerna, de skapar ofta häftigare bilder och inte allt för sällan nås en delvis ”ny” publik.

Med sociala mediers utveckling går det rimligen också att argumentera för att spridningen av sporten blir både större och ”rockigare”.

Ur ett utövarperspektiv kan de ungdomar som vill träna explosivt lockas till traditionellt ”snoriga” sporter. Vem vill träna i timmar en regnig måndag när korta intervaller och bygga muskler finns att välja som samma idrott?

Triatlon införde förresten sprint som VM-disciplin 2010, om du satt och funderade på det.

Traditionstyngda idrotter främst

För att hitta bra exempel på förnyare är det ibland värt att analysera de riktigt klassiska. Wimbledon brukar lyftas fram i många sponsorcase där de - utan att rucka på exponeringsreglerna - hittar innovativa sätt att samarbeta med företag.

En annan brittisk klenod som jag själv följer närmast slaviskt är snooker. Sporten tillhör i Sverige biljardförbundet och vi kan väl säga som så att det inte hänt så mycket gällande varken regler eller teknisk utveckling sedan sporten uppfanns.

Så hur förnyar man något så traditionellt som snooker?

De som drivet snookertouren vet att målgruppen är väldigt traditionell. Här kommer man inte undan med vilka nymodigheter som helst om man vill behålla sitt anseende och de fina TV-tiderna hos BBC.

Så istället för att gå in och ändra på historiska turneringar som VM och UK Championship har man valt att lansera en helt ny rankingtävling, byggd på formatet ”Shoot-Out”. Spelet är där ”vanlig” snooker, men matcherna går på tid och är över på exakt 10 minuter. Spelarna stressas av en tickande stöt-klocka och publiken jublar.

Tävlingen kritiserades förstås den först tiden, men har nu satt sig som en vårbris en gång om året. Förutom underhållningsvärdet kan även lyftas att turneringen i det här sprintformatet låter väldigt många idrottare få TV-tid, vilket bidrar till att bygga framtida profiler i en sport som annars domineras av en handfull stjärnor.

Nämnde jag förresten att snookern var tidigt ute på Snapchat? Det blev en inte alldeles perfekt målgruppsmatchning, milt uttryckt…

Idrotten anammar ny teknik

Lämnar vi sprint som metod för att förnya en sport står tekniken och knackar på här näst. Det är allmänt känt att ”tekniken trumfar politiken” och är med som många gånger avgörande faktor för utveckling.

När det kommer till sportens teknikutveckling skulle jag förstås kunna ägna hela den här krönikan åt fotboll och VAR, men istället tycker jag det är värt att backa bandet till betydligt enklare innovationer.

Låt oss ta orientering igen.

Om du aldrig sett en orienteringstävling på teve eller i webbsändning rekommenderar jag att söka på ”GPS shows no mistakes by the King” på YouTube. Tänk att något så enkelt som en fast bakgrund med några prickar på kan bli spännande.

Här om veckan spreds förresten ett klipp på Twitter där fäktningen var i fokus. Varje liten rörelse med värjorna skapade en neonfärgad linje som följde minsta rörelse. Nästan som ett konstverk.

Tennisen kastar ut testballonger

En annan teknisk lösning som idag är mer eller mindre integrerad i sportupplevelsen är Hawk-Eye. Tennisen introducerade data- och videoanalysprogrammet ”redan” 2002 och sedan dess har det varit mer eller mindre en tidsfråga hur länge linjedomare är ett framtidsyrke eller ej.

Ett initiativ som tennisen introducerat de senaste åren för att blidka sportpublikens osagda krav på förnyelse liknar delvis ”Shoot-Out” från snookern.

Istället för att förändra tennisens regler från grunden eller göra om anrika turneringar har man på herrsidan skapat Next Gen ATP Finals. Efter varje säsong bjuds åtta spelare som är 21 år eller yngre in till ett eget ”slutspel”. Formatet kan skilja sig från år till år och touren passar på att testa nya grepp.

I år spelades Next Gen utan dubbelkorridorer, med seträkning först till 4 gem (istället för 6) och de anammade dubbelreglerna utan fördel i gemen. Spelarna hade ”wearable technology” för att samla in sportdata, de spelade med ”skottklocka” på 25 sekunder mellan bollarna och istället för att få en handduk från bollkallarna fanns handdukshängare (innovation behöver inte vara så komplicerat…).

Till detta kan läggas att publiken kunde röra sig på läktaren under spelet, coacherna fick ge råd till spelarna under matchen och uppvärmningen var förkortad till imponerande (…) 4 minuter.

Frågar du mig kommer få av dessa ”innovationer” appliceras på den ”riktiga” touren de närmsta åren, men alldeles säkert kommer några av dem utvecklas och införas i framtiden. ATP Next Gen fungerar som en sorts inkubator; ett sätt för ATP att skicka ut testballonger till den kräsna tennispubliken.

Supportrar leder vägen framåt

Ska jag peka på någon typ av framtida trend när det kommer till modernisering av sport blir min spaning - förutom ännu fler sprintformat och ännu mer teknisk innovation -  utan tvekan demokratisering.

Engagerade utövare och snillrika supportrar kommer fortsätta strukturera sig i ”uppror”. Det behövs sedan bara en sista gnista i kombination med en (1) strukturerad kraft för att det stora antalet ska gå från ord till handling. Så snabbt går det idag.

För att nämna ett konkret exempel tror jag att det som många av världens bästa simmare gör med nystartade International Swimming League (ISL) är större än ”bara” en modernisering av simsporten.

Oavsett om ISL finns kvar 2029 eller ej så kommer vi kunna se tillbaka på initiativet som ett av de riktigt stora exemplen på där idrottare - och dess supportrar - tog ton och initiativ för att skapa förändring i sin sport och inom sitt förbund.

Om väggarna blir för tjocka i styrelserummen kommer idrottarna gå sin egen väg.

”Den som inte vill röra sig framåt…”

Avslutningsvis skulle jag säga att det extremt sällan som det är sporten i sig som ”behöver” moderniseras, utan (nästan alltid) presentationen av den.

När det kommer till användande av ny teknik brukar det på sina håll poängteras att det sällan eller aldrig är tekniken i sig som gör sporten eller tittarupplevelsen skada, utan hur tekniken används.

Detsamma skulle jag säga gäller insikter, trendrapporter och inte minst alla dessa ”undersökningar”. Det är knappast materialet i sig som sitter på svaret, utan diskussionerna runt det. ”Två öron, en mun” som det så fint heter.

Till sist: Idrottsrörelsen må vara traditionell, men den får aldrig bli så fyrkantig att den skrattar bort dumma idéer. Den som inte vill röra sig framåt på det kommande 20-talet riskerar att snabbt trilla bakåt.