Idrotten ska och förväntas vara öppen för alla. Den är fri för den som vill utöva den och det är frivilligt att engagera sig. Här ligger förankringen i relation till människor och staten. Idrott formas bäst och mest av de som utövar den, och kring utövarna finns ett finmaskigt nät av ideellt engagerade.

Så har idrotten, folkbildningen och friluftslivet fungerat under decennier. Nu ökar statens styrning och kontroll när politiker i själva verket behöver vara modiga och förstärka tilltron till ideella organisationer. 

Idrotten vilar på både ideella och kommersiella logiker. En stark drivkraft från enskilda idrotter handlar om att kapitalisera på marknaden. Ett flertal har jobbat hårt för att få ut ett högre värde en vad bidragen räcker till.  För många är det en strävan och en idealbild. 

Det är bra, viktigt och många gånger beundransvärt. Eftersom det för de allra flesta är det en utmaning att få ihop vardagspusslet med en elitidrottssatsning.

Men marknaden löser inte allt. Samhället är större än både staten och samhället. I en liberal demokrati ges individen betydelse och egenmakt, och många människor väljer att engagera sig i andra. Föreningar finns bland oss alla.  Det är värden att värna och vårda.

Ett dilemma är att föreningar och förbund lägger mer tid för samma/mindre pengar när styrningen ökar, något som i sig kan leda till en utveckling där istället söker sig till marknaden med förhoppningen om lägre rapporteringskrav. 

Idrotten har alltså inte lösningen själv, man är beroende av andra parter. Utvecklingen drivs ibland mer av att de offentliga bidragsgivarna vill riskminimera snarare än att man möter de faktiska möjligheterna. 

Det är därför inte konstigt att enskilda idrotter söker egna och isolerade vägar både i relation till staten och rörelsen för att optimera sina respektive förutsättningar.

Värdet i en sammanhållen idé och rörelse kan och får inte underskattas. Idrotter byggs starkare genom att ingå i ett sammanhang, där lärande och kunskapsutveckling kan delas. Unikt är alla de tusentals ideella ledare som både har kunskap och engagemang för andra. 

Allt är inte perfekt och flera nivåer behöver höjas, det finns också allt för många som står utanför. Men isolering är fel väg.

 Kompensationsstöd är lovvärt men om man vill nå både fler och uppnå utveckling så behövs både mer ekonomiskt stöd och mindre styrning.

Det offentliga får aldrig vika från kravet att föreningar efterlever den värdegrund man beslutat om och alla organisationer som tar emot statsbidrag ska verka i enlighet med villkoren. Men oro och detaljstyrning är fel väg att gå. 

Den svenska idrotts och folkbildningsmodellen måste utvecklas inte avvecklas. En del i utvecklingen är att se till att ideella och kommersiella drivkrafter blir varandras med och inte motkrafter.