Stockholmsidrotten skriker efter nya idrottsplatser, ridhus, ishallar, sporthallar och tennisbanor. Samtidigt är bostadsbristen skriande och trenden att bygga så tätt som möjligt. Så tätt att den enda plats som tycks finns kvar för idrottsplatser och skolgårdar är på taken. Det är uppåt väggarna. 

Råsunda blev parkering, varför det?

Från politiskt håll har det varit en kapplöpning om vem som kan bygga tätast och högst. Säger någon sju våningar, säger motståndarsidan nio. Det finns fördelar med att bygga tätt men mycket plats kvar till fältritt-banor blir det inte.

När jag cyklar förbi Gamla Råsunda på väg till jobbet brukar jag fundera på varför det var så självklart att det blev parkering här. Det skulle blivit bostäder, men en vikande marknad avgjorde saken. P-platser alltså. 

För om vi vuxna menar allvar när vi febrigt återger läkaren Anders Hansens sommarprat om hjärnan, när vi oroar oss över barnens skärmande och när vi nickar instämmande efter att ha läst ännu en artikel om kopplingen mellan rörelse och att klara skola så borde vi fimpat p-platserna och byggt för idrott och rörelse istället. Det hade också varit att hedra platsen. 

Och det gäller inte bara här. Stockholms län är full av värdefull yta som blivit förvaringsplats för bilar. De som vill se mer idrott och rörelse storstan går en tuff match mot bostadsbyggandet. Det är dags att byta motståndare. 

För om vi tänker plats för idrott varje gång vi ser en parkering så skapas nya möjligheter. Jag behöver bara gå ut genom dörren för att hitta en företagsparkering som lätt skulle kunna bli fem tennisbanor, eller ridbanor, eller en sjumannaplan eller…  

Möjlighter med en tom helgparkering

Och varför ska företagsparkeringar gapa tomma på helger? Svindyr mark i a-lägen för idrott som bara står tomma och gapar. 

Det är mest fantasin (och pengarna) som sätter gränser. Resultatet är...

• en roligare och rörligare stad
• barn som rör sig mår bättre
• barn som rör sig klarar sig bättre i skolan. 
• Var ska bilarna ta vägen undrar du? 

Politik handlar om att välja är mitt svar. I städer finns sånt som bostäder, bilar och barn. Något måste flytta på sig. Vi kan inte få allt. Och barnen har flyttat sig nog. Om vuxenvärlden menar allvar med att skapa storstäder där det finns plats för barnen så måste bilen flytta på sig. 

Så här långt är det här mest en politisk fråga, men nu kommer en hälsning till idrottsklubbarna i våra storstäder. Det är dags att välja väg. Barnidrotten i våra storstäder är idag helt bilberoende. Så kan vi inte ha det. 

Det första mötet jag var på som fritidspolitiker med idrottsklubbarna i vår kommun illustrerar det rätt bra. Det är nog fem år sedan. De ville ha fler anläggningar, men också mer parkeringar vid de anläggningar som fanns. Det här är inte glesbyggd, där är förutsättningarna andra. Det här är tio minuter från Stureplan. De hade säkert skäl till det.

vi kan inte få allt

Här ställs barnens idrott mot bilen. 

På min väg till jobbet passerar jag också en ishall i kommunen  jag bor, med en oändligt mycket större p-yta än det finns is på rinkarna. Jag passerar en sporthall som inte ens är hälften så stor som dess parkering. Samtidigt är det svårt att hitta mark att bygga nya anläggningar på…

Jag ställde för några år sedan frågan om det ens går att vara utan bil när man har idrottande barn i Stockholms län. Svaret jag fick var i princip nej. 

Bilen rör sig mer än barnen och det bygger på taskig stadsplanering och goda intentioner från föräldrar tror jag. Många föräldrar är oroliga för att deras barn rör sig för lite. Samtidigt är tiden en bristvara. Därför väljer många föräldrar aktiviteter med omsorg om det så krävs att de skjutsar sexåringen tre mil i rusningstrafik för att hen ska få spela i rätt klubb. Resultatet syns överallt inte minst vid min närmaste idrottsplats i Bergshamra. 

Där är det rena vilda västern på kvällar och helger. Föräldrar struntar i trafikregler och att det finns en parkering 300 meter bort och kör ända fram till ingången. Det är hänsynslöst och jag undrar varför de är så rädda för att barnen ska ta ett steg i onödan. 

Lite info för alla er som inte bor i Bergshamra. Idrottsplatsen ligger 300 meter från busshållplats. 600 meter från t-bana. Inga Stockholm Marathon- avstånd direkt. 

Vi vet att barn behöver röra sig mer då borde vi ju se till att barnen går, cyklar eller åker kollektivt till träningen. Och det finns inget som tyder på att deras föräldrars behov av rörelse är mindre. Fler som går, cyklar eller tar bussen till träningen ger barn som redan är uppvärmda när de kommer fram och skapar tomma parkeringsytor. 

Eller ska vi kalla det framtidens idrottsplatser.