"Men det är ju med tomma läktare", säger kanske någon. Ja det var det, men som det ser ut nu så får vi leva med det. "Men varför spela alls?", kanske någon säger. Jo, för att stärka oss alla andra i en svår tid.

I förra veckan såg jag en handbollsmatch med tomma läktare och en futsalsmatch med tomma läktare. Den glädje jag upplevde när jag satt där hemma framför tv-n var mycket stor och jag kände, och visste, att det var många fler som gjorde som jag. Givetvis var det helt annorlunda utan publik på plats, men de spelade! Det räckte för mig. Jag såg några som trotsade och kämpade för det som vi ser som det normala i livet. Några stod upp.

Vi behöver matcherna

I mitt FB-flöde hade jag åtskilliga vänner som tittade på bandy som i vanliga fall aldrig skulle följa en bandyfinal. Det bevisade att vi behöver idrotten. Aldrig tidigare  har jag förstått hur viktig idrotten är som vid den här matchen.

Nu stänger all idrott ner, i flera fall koras inga mästare och i vissa seriesystem ändras förutsättningarna så att vissa lag inte får chansen att avancera i seriesystemet.

Det är nu vi behöver idrottsmännen och idrottskvinnorna.

Det är nu de kan bli våra riktiga Hjältar.

Det finns många exempel från krig där man trots alla möjliga risker har spelat diverse matcher. Samma sak gäller fältartister som reste runt och sjöng för soldaterna. Allt i ett viktigt syfte, att stärka moralen och hoppet hos så många som möjligt.

Kanske något för staten

Här borde politikerna ta sig en funderare. Varje match som spelas borde sändas gratis på TV eller via nätet. Som stödpaket skulle staten ta kostnaden för klubbar när det gäller resor och arrangemang. Det skulle inte betalas av klubbarna utan via stödpaket. Likaså skulle klubbarna stöttas ekonomiskt för att kunna fortsätta, även inför tomma läktare. Staten kunde även stå för ta över en slags basförsörjning av spelarna (givetvis på en helt annan nivå än idag men så pass att alla klarar sig) – enligt en slags statlig korttidsanställning.  På så sätt skulle alla som sitter hemma ha möjlighet att se matcherna.

Det har visat sig att väldigt många människor stödköper biljetter, utan att få se matcher och att läktare som står tomma egentligen är själsligt proppfyllda.

På så sätt skulle idrotten som nu blöder kunna räddas fram till dess att det normala återkommer Våra idrottsmän skulle så länge ge oss ett fortsatt hopp och en glädje.

Nu sitter man där och bara tänker "ja, vänta tills vi alla får gå på match, vilket drag det kommer att bli". Till  dess måste vi ha ett hopp. Och då kan man inte bara bomma igen. Bara stanna upp.