Tänk om det är så att det finns en praxis Karl-Erik följt, enligt vilken idrottsledare som åker utomlands anpassar sig till det rådande ”läget” för att passa in och inte sticka ut och hamna i konflikt?

I representationens stund

Här hemma är vi överens om att vi inte ska diskriminera mot HBTQI personer och att ryssar inte ska få vara med och tävla så länge kriget mot Ukraina pågår. Samtidigt lägger internationella idrottsförbund tävlingar och mästerskap i Qatar och i Saudi, trots att homosexualitet är förbjudet i dessa länder. 

Och vissa internationella idrottsförbund låter ryssar vara med på tävlingar och mästerskap. Hur har alla svenskar på kongresser, i styrelser och i andra beredande och beslutande organ agerat när dessa frågor varit på dagordningen? Finns det kanske fler än Karl-Erik som behöver stå till svars för vad de gjort och inte gjort?

IOK kommer sannolikt göra som IPC och släppa in ryssarna på OS. Vad tycker de svenska IOK-medlemmarna om det och hur kommer de agera? De svenska IOK-medlemmarna är enligt den olympiska chartern också medlemmar i SOK och i SOK:s styrelse. 

Ställer vi samma krav på alla i SOK:s styrelse, som vi gör på Karl-Erik, att de ska stå upp för den svenska synen på HBTQI och att ryssar inte ska få vara med?

förväntningar i stunden

Jag menar att problemet kanske är större än vad Karl-Erik förstått/inte förstått och gjort/inte gjort i UEFA. Behöver vi inte en större diskussion om förväntningar på svenska idrottsledare när de agerar utomlands? 

Kan vi och ska vi ha några förväntningar? Och vilka förväntningar är det i så fall? Groucho Marx påstås har sagt att ”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra”. 

Högre förväntningar än så borde vi i alla fall kunna ha tycker jag. Kanske är jag fel på det och ställer fel frågor. Men det känns inte rätt att Karl-Erik nu blivit syndabock för något jag tror är en större fråga.

Ingen som har granskat

Och när det nu ändå handlar om ”dubbla stolar” och intressekonflikter, vem företräder egentligen ledamöterna i riksidrottsstyrelsen, den svenska idrottsrörelsen med 73 medlemsförbund eller det egna medlemsförbundet, där ledamöterna har eller har haft höga positioner? 

I propositionen 2008/09:126 ”Statens stöd till idrotten” kan man läsa att RF i sin myndighetsutövning ska tillämpa förvaltningslagens regler om jäv för att intressekonflikter ska undvikas. Men trots detta och trots att det i propositionen står att samma rättssäkra handläggning, som gäller för myndigheter, även ska gälla för RF:s myndighetsutövning, har vi en situation där samtliga RS-ledamöter sitter på dubbla stolar och beslutar om statsstöd till det egna förbundet. 

En sådan ordning hade varit otänkbar om RF varit en vanlig myndighet. Det är anmärkningsvärt att varken JO eller någon idrottsminister eller idrotten själv eller någon journalist har reagerat på detta. 

Jag tror inte idrotten är immun mot de risker för korrupta ageranden som Institutet Mot Mutor menar att intressekonflikter kan innebära.