Det är upp och ned i konståknings-Sverige för närvarande. Foto: TT
Den konflikt som nu seglat upp mellan Svenska Konståkningsförbundet och Landvetter KK är i sin grund enkel. Förbundet vill att vi stänger av en tränare som de, utifrån “en samlad bild”, inte känner förtroende för.
Det är baserat på anmälningar. Vi delar förbundets, hela konståknings- och idrottssveriges strävan att uppnå noll när det kommer till risk för psykisk ohälsa i idrott. Problemet är att förbundet agerar mot vår klubb utan att utreda anmälningarna.
Fast egentligen är inte själva konståkningsförbundets agerande grundproblemet. Min uppfattning är att det just nu sitter två personer, som är anställda som Idrottsombudsmän, som enväldigt bestämmer vem som får och vem som inte får arbeta inom idrotten i Sverige idag.
De utreder inte, anklagar inte och utdelar inga straff, men ändå tvingas ledare lämna sina jobb efter att de uttalat sig. I det här fallet är det Svenska Konståkningsförbundet som agerar utifrån oro för indraget stöd.
Förbundet drar in stöd
Som påtryckningsmedel drar Svenska Konståkningsförbundet, i sin tur, in landslagsstödet för vårt svenska landslag i synkroniserad konståkning. Detta innebär både indraget ekonomiskt stöd samt att de stänger av laget från att tävla internationellt.
Märk väl att det, så vitt jag vet eller vi fått till oss, inte handlar om anmälningar om något olagligt. Vi pratar om en ledare som utvecklat 1000-tals personer i konståkning under sin karriär.
Förbundet kräver alltså, efter påtryckning från Idrottsombudsmännen, att vi ska stänga av en anställd tränare baserat på anmälningar som inte är utredda. Inte i någon annan bransch än idrott skulle detta accepteras.
Vi kan inte se att någon fackförening stillatigande skulle låta en medlem råka ut för något liknande förfarande. Vi har också svårt att se att en branschorganisation på det här sättet skulle tvinga sina medlemsföretag till liknande handling. Det enda rimliga är att vi inte heller inom idrotten accepterar en så rättsosäker situation för anställda.
Det idrottssverige, nu riskerar är att enskilda individer kan utnyttja anmälningar om de inte är nöjda med tränare, oavsett vad som hänt eller inte. Själva anmälan är tillräcklig.
Kafka-artad situation
Det här försätter inte bara tränare och föreningar i en Kafka-artad situation, där man inte vet vad man egentligen är anklagad för utan bedöms skyldig för att det finns en anklagelse. Det här skapar också en omvänd bevisbörda, helt i strid med grundläggande svensk rättsprincip.
Det blir vi föreningar som ska stänga av eller säga upp tränare, efter påtryckningar. Utan att få ta del av själva anklagelserna som ligger till grund. Det är också vi som föreningar som efteråt kommer att hamna i arbetsrättsliga tvister. Och det är tvister i arbetsdomstol som vi omöjligt kan vinna.
Inga utredningar om skuld har ju gjorts och ledaren har heller inte anklagats för något olagligt.
Vi vet inte, men vi har en känsla av att det här agerandet från förbundet var ett enkelt sätt att gentemot Riksidrottsförbundet “visa handlingskraft”.
"Vi vill utreda"
Inom Landvetter KK tror vi istället på att utreda, utbilda och utveckla. Det gäller inte bara utifall det skulle ha skett något som inte är inom de riktlinjer som är satta, utan att det borde vara en pågående process i hela ledarskapet.
Vi anser att vi måste utreda de anmälningar som inkommit. För allas skull, inte minst anmälarna, måste vi ju ta de synpunkter som inkommit på allvar.
Skriv kommentar