Vi hoppas ju förstås att allt är som vanligt igen, som det var innan pandemin. 

Men det är det inte.

Vår idrott har förändrats i grunden.

Vi har tappat fotfästet

I september 2023 har mycket av den ideella idrotten tappat sitt fotfäste. Den svenska modellen finns inte mer. Jo, visst finns det fortfarande eldsjälar som är viktiga på orten där de verkar. Men de är inte lika många som tidigare. 

Samma sak med klubbarna. Många små klubbar finns kvar. De som från början hade sämre ekonomi har det visserligen fortfarande, men de finns kvar. Värre är det med de stora klubbarna, de som är beroende av stora sponsorintäkter, många deltagare i arrangemangen de driver eller stora publikintäkter. Här har pandemins djungelmachete varit obarmhärtig. Och det gäller alla idrotter, från speedway och karate, över de stora lagsporterna till elitklubbar med individuella idrottsstjärnor.

Arrangemang i företagsform

Och så arrangemangen, våra stora massarrangemang, hur har det gått för dem? Jo, de har haft det tufft. Riktigt tufft. För när de under år 2020 nästan helt blev utan intäkter fick de till slut säga upp flertalet av sina anställda. Utan fungerande och bemannade kanslier blev det svårt att förbereda, marknadsföra och arrangera loppen året därpå. Och etter värre blev det ytterligare ett år senare. En ond spiral som inte kunde lösas av ideella krafter.

Men flera av loppen överlevde faktiskt ändå, fast i annan form. Inte alla. Men de flesta. Och det tack vare både ett par professionella utländska företag och ett par nytänkande svenska som nu driver arrangemangen rent kommersiellt. En del av dem går rent av lysande och ett har nu, år 2023, till och med börsintroducerats.Färre barn och ungdomar inom idrotten

Vinsterna återinvesteras dock inte längre i klubbarnas barn- och ungdomsverksamhet. Inte heller i elitverksamhet. Företagen har istället privata delägare eller aktieägare som har vinstkrav.

Det har också påverkat klubbarnas verksamhet så att de inte har tränare och ledare i samma utsträckning som före pandemin. Deras barn- och ungdomsverksamhet är nu bara en bråkdel så stora som de tidigare var.

Ideellt har blivit kommersiellt

Istället finns nu privata företag som bedriver träning för barn och ungdomar. Vackert så. Men de har en helt kommersiell inriktning. De är helt enkelt vinstdrivande och därför har deltagaravgifterna mer än tredubblats, vilket fått till följd att det bara är barn till välbeställda som har råd att idrotta. Vår svenska idrottssjäl har helt enkelt kapats av kommersiella krafter. Och blivit en klassfråga.

Precis som långloppen, klassikerarrangemangen och en hel del andra stora massarrangemang. Deltagaravgifterna har sprungit iväg och även här har bara de som har råd att vara med just råd att vara med. Vilket förstås också har påverkat folkhälsan då allt färre som inte tillhör de högutbildade och högavlönade rör på sig tillräckligt. Bara en halv generation senare – i mitten av 2040-talet – kommer det att synas tydligt när sjukskrivningstalen ökar och svenskarnas livslängd minskar.

Tyvärr missar svensk idrott på det sättet massvis av talanger och en hel drös blivande världs- och olympiamästare.

Det är kanske inte den utvecklingen vi vill ha

Sån tur då att vi fortfarande har chansen att ge utvecklingen en annan inriktning. Till exempel genom att ge loppen helt andra förutsättningar att genomföras, coronasäkert OCH med möjligheter att ta emot flera tusen deltagare. 

Det går. 

Låt oss bevisa det!