Idrottsföreningar däremot, ja de har dröm- ibland rena fantasimål i form av idrottsliga framgångar, förhoppningar om att deras aktiva kvalificerar sig till internationella mästerskap och om avancemang i seriesystem eller ”spel ute i Europa”. De har ekonomier som bygger på arrangemang eller sponsorer – förhoppningsvis både och. Och de har styrelser som i princip helt kan bytas ut på två år.

Går målen och ekonomin ihop?

Att ha höga mål kan förstås kosta mer än det smakar. Man kan satsa grymt stora belopp på nyförvärv, övergångssummor, spelarlöner, arenor, träningsanläggningar etc. Men når lubben inte de idrottsliga framgångarna uteblir kanske också de tänkta intäkterna i form av framgångsbonusar, tv-rättigheter, biljettförsäljning och merchandise. 

Det är lätt att leva över sina tillgångar. Och många gör det.

Att bygga sin ekonomi på arrangemang funkar ofta ändå ganska bra. 

Är det riktigt framgångsrika arrangemang med ”säker biljettförsäljning” eller många deltagare i exempelvis olika typer av långlopp är det möjligt att bygga upp en förhållandevis säker ekonomisk grund. Men kommer det en eller annan pandemi emellan finns sällan resurserna för att klara ett eller flera magra år. 

Och att ha en ekonomi som bygger på sponsorers välvilja (eller snarare: på sponsorers vilja att investera för att få tillbaka värde i form av kännedom, PR och försäljning) kan ju också vara riskabelt för en klubb. För även om både klubbens och sponsorn vill skriva långsiktiga kontrakt är många lite mer försiktigt med det. 

Klubbar extremt känsliga 

En orsak är förstås en förenings rykte. Eller det negativa rykte som uppstår på grund av enskilda aktiva eller ledare . 

Som när en tränare som går ut och gör rasistiska uttalanden, en aktiv som slarvat med vistelserapporteringen och därmed döms för dopingförseelse, en spelare som anklagas för våldtäkt eller sexuellt ofredande, eller någon i styrelsen som gör något brottsligt kan ju innebära att mer eller mindre trogna sponsorer snabbt kliver av. Det kan ju även vara inskrivet i sponsoravtalet. För vilken sponsor vill förknippas med negativa skriverier?

En annan orsak är det där med den befarade instabiliteten i klubbarnas ledning. Föreningens styrelse utses i demokratisk anda på ett årsmöte. De allra flesta årsmöten är ganska glest besatta, så den där ”demokratiska andan” är de facto begränsad till ett fåtal personer på årsmötet. Därföret kan detuppstå problem och det finns utrymme för rena kupper där utvalda personer blir ledamöter. Ofta väljs de på två år, medan ordföranden utses för ett år. 

Det här är förstås en risk för en sponsor som vill vara långsiktig. 

Tänk dig en allsvensk fotbollsklubb där fansen ¬– eller ”svansen” ¬– får in eller flera ledamöter (efter en visserligen demokratisk process) i styrelsen. Eller där man på samma demokratiska villkor väljer en galenpanna till ordförande.

Jo, tänker du, men det är ju ändå bara hälften av ledamöterna som väljs den ena året och resterande hälft nästa. Sant, men säg att den nya ordföranden faktiskt är en galenpanna med en alldeles egen agenda. Då är det inte säkert att de kvarvarande ledamöterna väljer, vill eller orkar vara kvar hela perioden.

De står för värderingarna

Som sponsorer har vanligen värderingar, inför klubbar, med evenemang och inte minst med människor. Det är människorna i klubben som skapar och står för värderingarna. Det är de som bygger klubben och skapar och genomför arrangemangen.

Så …

… hur ska klubbarna se till att man har rätt människor på ledande poster? 

… hur ska sponsorerna veta att deras avtal följs och genomförs av ”de goda krafterna”? 

… och hur ska man stabilitet uppnås, liksomtillit och framtidstro i symbios mellan sponsorer och klubbar?

Ja, där har du ett par viktiga frågor att ta med i styrelsearbetet och i samtalen mellan sponsorerna och klubbledningen.