Förbundskapten Karin Torneklint konstaterar efter den första anklagelsen att ”det finns inget gott i det” (Expressen, 7 februari), utan tycker bara att situationen är ”jätteledsam”. Generalsekreterare Stefan Olsson sällar sig till Torneklints beklagande skara och tycker att beskedet om det positiva dopingprovet var en ”besvikelse, bestörtning och förbannelse” (do). 

För det första måste man  ifrågasätta friidrottsförbundets inställning i frågan om positiva dopingtest. Friidrottens ledare ska inte fokusera på hur tråkigt eller ledsamt det är med besked om positiva dopingprov. 

För det andra är Torneklints grundantagande tveksamt. Det finns något gott i att två misstänkta dopingförseelser uppdagas. Det som är gott i den här situationen är att vi vid varje positivt dopingprov får ett kvitto på att en del av det svenska antidopingarbetet – den som går ut på att identifiera eventuella fuskare – fungerar. 

Att personerna bakom de bekräftat positiva proverna sedan får medial uppmärksamhet kan också betraktas som en god sak, dels för att idrotten tillfälligt befrias från fuskare och dels på grund av den potentiella följden att framtida friidrottare undviker fusk. Resultatet blir, förhoppningsvis, en renare idrott.

Visst kan en misstanke om fusk ses som ett misslyckande som motiverar att Stefan Olsson ”känner sig personligen lurad” (Expressen 7 februari), men Olssons känslor borde här få underordnad betydelse. Och visst stämmer det som Olsson säger, att ”man måste tänka på att friidrottaren är anklagad men inte åtalad och inte dömd” (DN, 17 februari), men det är att söka förmildrande omständigheter istället för att söka lösningar på systemfel. 

Här krävs istället en mer systematisk ledare som kallt konstaterar att den del av antidopingarbetet som ska identifiera eventuella fuskare fungerar, vilket är en positiv sak, medan den del som går ut på preventivt arbete fallerar. 

Här behövs ärlighet och tydlighet om var systemets fel ligger, och hur friidrottsförbundets ledare tänker agera för att reparera det felet. 

Var är handlingskraften från friidrottsförbundets ledning i den här situationen? 

Liksom tidigare saknas de starka ledare som behövs för att bära friidrotten genom med- och motgång. Här krävs det ledare som tar tag i ett systemfel – dopingen – och samtidigt uppskattar att det system som tar hand om systemfelets nuvarande brister – fuskarna – inte är något sorgligt utan ett kvitto på att en del av dopingarbetet fungerar. 

Nu återstår de preventiva åtgärderna, och där har Torneklint och Olsson arbete kvar att göra.