Politiken ser numer idrotten som en leverantör man kan köpa billiga tjänster av, när det passar, inte en central del av samhällsbygget.

Jag påstår att för 99,9 procent av landets politiker är idrotten oväsentlig. Idrotten är bara till besvär för politiker och myndigheter. Den blir ett problem i stads- och samhällsplaneringen, eftersom det behövs anläggningar som kostar pengar och upptar dyrbar mark. Därtill kommer idrottens infrastruktur med miljöfrågor som ”buller”, konstgräs och energiförbrukning. Ideellt arbetande föreningsföreträdare anses gnälliga, krångliga och förstår inte förvaltningsprocesser och myndigheter; man tycker elitidrotten är osund såväl på och kring läktare som i barn- och ungdomsleden, etc.

Deras agerande visar vad de tycker

 Nej – i politikernas värld står inte idrotten för något viktigt och bra i det svenska samhället och näringslivet.  På annat sätt går det inte att tolka hur politiker och myndigheter förhållit sig till idrotten under pandemin. Hade man sett idrotten som en på riktigt samhällsbärande/samhällsviktig företeelse så hade man rimligen agerat annorlunda. Idrotten är inte ”must have” utan möjligen på sin höjd ”nice to have”, och bara ”nice to have” när det passar…

 Hur kunde det bli så här?

 Svensk idrott har i årtionden lutat sig mot det gamla informella kontraktet med staten, där idrotten svarar för sitt stora bidrag till fostran av unga, samhällsutvecklingen och folkhälsan, i utbyte mot att det allmänna (stat, kommun) bidrar med finansiering. Men idrotten har inte insett att politiken gradvis, ensidigt, har omformulerat detta kontrakt.

 Traditionella beteendet har upphört

När folkhemmet började byggas fungerade det gamla informella kontraktet fint. Idrotten var en helt ideellt driven folkrörelse, som flera andra centrala för folkhemsbygget, och elitidrotten ingen egen bransch/näring, som den är idag. På mindre orter var ofta de ledande företagarna också engagerade i kommunpolitiken och de ledande politikerna och företagarna på orten delaktiga i styrelserna för de lokala idrottsföreningarna. Idrotten kunde på goda grunder förlita sig på att få det stöd man behövde och politiken såg, erkände och stöttade idrottens roll i samhällsbygget och hade förtroendet för att idrotten genom sin kärnverksamhet – inte påklistrade särskilda projekt - levererade det samhället behövde.

Här grundlades företeelser som fortfarande är ett faktum: Idrotten blev något där alla politiska inriktningar tyckte lika och RF en organisation som vande sig vid att lugnt och försiktigt, utan att ställa till debatt, lita på att man fick det man behövde av staten.

 Men sedan en tid har såväl samhällsutvecklingen som idrottens utveckling sprungit ifrån detta informella kontrakt. Det har politikerna fattat, för när man idag över huvud taget bryr sig om idrotten är det för att billigt försöka köpa våra tjänster inom integration och folkhälsa, med öronmärkta medel och pekpinnar. Förtroendet för att idrotten genom sin kärnverksamhet (organisation och ledning av träning, utbildning av ledare och organisation av tävlingar) levererar till samhällets behov av till ex integration och folkhälsa finns uppenbarligen inte, utan det ska till särskilda projekt; tjänster som staten vill köpa av idrotten.

Ointresserade och oengagerade

Inte heller finns förtroendet från politiken för att den kommersiella idrotten som bransch, som en egen näring, är professionell och kan anförtros att driva sin verksamhet utan avsevärd inblandning av exempelvis polismyndigheten eller folkhälsomyndigheten på ett sätt som saknar motstycke i andra branscher.

 I idrotten har vi inte förstått att det gamla informella kontraktet är obsolet. Vi tror fortfarande att det räcker med att vara bidragande för att få det vi behöver och vågar inte vara kravställare: 

Envist fortsätter vi att i enlighet med den gamla samhällskontraktsmodellen snällt lägga vår fritid på miljontals timmar av ideellt engagemang i den naiva förhoppningen att det - som förr - ska uppskattas och mötas av samhället med infrastruktur, stadsplanering och andra resurser. 

Vi tar – som i fotbollen härom året – fram siffror på samhällsnyttan (22 miljarder om året) och tror att det ska medföra att man från politiskt håll faktiskt börjar se pengar som går till idrotten som en investering; något som är ”must have” och till nytta, inte en kostnad för något ”nice to have”. Men icke.

I den kommersiella elitidrotten har vi utgått från att vi – precis som andra näringsidkare - ska respekteras för vår professionalism och den samhällsnytta vi skapar i form av arbetstillfällen för idrottare, men också för branscher runtomkring, som t ex media. Men vi ses mer som tärande av t ex kommuner och polismyndigheten och vi har förbisett att RF inte är riggade för att vara en branschorganisation för den kommersiella idrotten som näring och att politiker inte vill ta tag i problem med lagstiftning och myndigheter.

 Covid-19 pandemin har satt dessa problem i strålkastarsken. I pandemin förefaller Amanda Lind ha visat engagemang för idrotten och göra vad hon kan. Men trots sin ministerposition rår hon inte på kollegorna Lena Hallengren, Magdalena Andersson, Mikael Damberg och Ibrahim Baylan. Utan social-, finans-, inrikes- och näringsdepartementens uppmärksamhet och insikt kommer vi i idrotten aldrig att få det vi behöver och förtjänar; varken nu akut under pandemin eller i mer normala tider.

 För vår egen – men också kommande generationers skull – måste vi nu klara att parallellt med den akuta krishanteringen också ta ordentligt tag i den mer långsiktiga agendan.

I takt med våra allt mindre resurser och de ekonomiska och praktiska konsekvenserna av pandemin som lök på laxen, urholkas nu snabbt vår förmåga att genom idrotten leverera det som vi som verkar i den vet att vi varje dag gör i vår kärnverksamhet - dvs meningsfull fritid, fostran, folkhälsa och spännande, engagerande underhållning. 

Idrotten urholkas

Med den urholkningen kommer ökade kostnader i samhället för sjukvård, problem med integration, brottslighet, förlorade arbetstillfällen, etc. Problem som kommande generationer kommer att få betala dyrt för.

Jag törs garantera att vi kommer att få uppleva att politikerna om några månader ”kommer på” att man behöver oss för att ta hand om de olika problem som pandemin harskapat i samhället. 

Då tycker jag inte att vi som ska vanligt bocka och buga och säga ”javisst”, och sälja de tjänster politikerna/samhället vill köpa, utan ställa krav på att det är vår kärnverksamhet och dess behov som finansieras och att det sker mer på våra villkor än tidigare.