För några år sedan överfördes ansvaret för många parasport från Svenska Handikappidrottsförbundet (SHIF) till de enskilda idrottsförbunden. Syftet var att ge parasport samma struktur och status som övriga idrotter. Men frågan är om detta verkligen har varit till det bättre. Dagens resultat väcker många frågor.

Fakta visar skillnaderna

Före denna omorganisation ansvarade SHIF för allt stöd och träning för svenska parasportare, och medaljstatistiken från den tiden talar sitt tydliga språk. Under SHIF tid presterade Sverige på toppnivå:

Paralympics 1980 i Arnhem: 31 guld, 36 silver, 24 brons (totalt 91 medaljer)

Paralympics 1984 i New York och Stoke Mandeville: 83 guld, 43 silver, 34 brons (totalt 160 medaljer)

Paralympics 1988 i Seoul: 42 guld, 38 silver, 23 brons (totalt 103 medaljer)

Jämför dessa siffror med de senaste Paralympics, där Sverige endast tog ett guld 2016 i Rio och ett guld 2020 i Tokyo. I Paris 2024 nåddes en ny bottennivå med noll guld, ett silver och två brons. Från 83 guld 1984 till noll guld 2024 – detta är en total kollaps, fiaskot är ett faktum.

Hur kunde det gå så här? Vi kan uppenbarligen peka på utvecklingen av parasport i andra länder som en del av orsaken till att vi inte längre ens kan drömma om 83 guldmedaljer i ett sommar-Paralympics, men detta förklarar inte hela bilden.

Det handlar inte bara om idrottsorganisationer utan även om politiska beslut och samhällsförändringar. Under storhetstiden på 80-talet tävlade paralympier som föddes under en period då Sverige hade haft en obruten socialdemokratisk regering i över 40 år, vilket lade grunden för ett starkt socialt skyddsnät och inkluderande idrottspolitik.

Återuppliva parasporten!

Sedan dess har det kapitalistiska tänkandet tagit över, med samhällets vinstintressen i välfärden och en fokus på individen framför kollektivet. Detta har påverkat hela samhället, inklusive idrotten.

Det är dags att överväga att återinföra en centraliserad organisation för parasport, som SHIF, för att ge svenska paralympier de bästa förutsättningarna att lyckas. En sådan förändring skulle kunna återuppliva svensk parasport och ge våra idrottare chansen att konkurrera på toppnivå igen.

Jag har själv erfarenhet från Svenska Cykelförbundet, där jag satt i styrelsen när ansvaret för paracykel överfördes dit. Diskussionerna då var positiva, och förbundet har tagit väl hand om våra paracyklister. Men hur ser det ut i andra specialidrottsförbund? Under SHIF tid kunde idrottare prova flera sporter, vilket breddade möjligheterna för många. Detta har gått förlorat.

Sveriges tidigare framgångar i vinter-Paralympics är också värda att nämna. Mellan 1976 och 1988 vann Sverige 21 guldmedaljer i vinterspelen. Sedan dess har vi bara tagit tre guldmedaljer på 30 år. Även här behövs en genomlysning för att förstå vad som gått fel och hur vi kan återfå vår tidigare styrka.

För att vända denna negativa trend behövs en grundlig utredning som involverar paralympier, tränare, idrottsvetenskapliga experter och representanter från både SHIF och specialidrottsförbunden. Vi kan också dra lärdomar från andra länder med framgångsrika paralympiska program. Genom att granska träning, finansiering och talangutveckling kan vi hitta konkreta lösningar för att svensk parasport ska återfå sin konkurrenskraft. I slutändan handlar det dock om att rösta fram en regering som är villig att återupprätta det sociala skyddsnätet som en gång möjliggjorde dessa framgångar.