Mats intervjuade vuxna som trots tuffa förhållanden har lyckats bra i livet. Skolans betydelse kan inte nog värderas.

Samtliga intervjuade berättade att de mött en lärare (skulle även kunna vara en ledare inom idrotten) som såg dem, trodde på dem och brydde sig.

Fick uppgifter de klarade

Som ungdomar fick de höra om en värld som de inte kände till och där det fanns omsorgsfulla och förtroendeingivande gränser. De fick också uppgifter i skolan som de klarade av, men inte utan att kämpa och lärarna fanns där som stöd hela tiden. Precis som ledare inom idrotten.

Det visar vilka underverk vi som människor kan göra om vi verkligen ser till att bygga bra och meningsfulla relationer med våra barn och unga. Väsentligt i sammanhanget är att alla som intervjuades beskrev att deras föräldrar, respektive ledare på fritiden, uppmanade och stöttade dom.  

Det här att stödja nyfikenhet och att pröva nya saker borde ingå i alla föräldrautbildningar. Det är egentligen självklart att föräldrar stöttar barnens och ungas vilja att testa och utmana sig själva. Och, att det aldrig finns något som kan kallas misslyckande.

Då lär vi oss att i alla erfarenheter som vi möter uppstår lärdomar och möjlighet till utveckling . Om vi som föräldrar, ledare, arbetskamrater, bryr oss om varandra, gör saker som är utmanande men kan uppnås och att vi vill varandras bästa.

Vi behöver arbeta mer med att skapa nyfikenhet och att hela tiden våga utmana oss själva.  Ansvariga inom ungdomsidrotten behöver fundera över varför barn slutar eller inte ens börjar idrotta därför att det är tråkigt, jobbigt etc.

Blir negativ till idrott

Utslagningen i Idrotten är speciell och problematisk. När ett barn slutar för att de inte får rätt stöd, skapas direkt en person som blir negativ till idrotten.

Vi måste bli bättre på att ta hand om de som inte är bäst som kan ha andra viktiga kvaliteter. Att bli sedd och känna att ledaren bryr sig och vill deras och även kompisens bästa ska vara naturligt och alltid givet. 

Men ungdomar behöver få uppleva känslan att själva vara med och stötta sina lagkamrater så att de når sitt bästa jag som människa och idrottare samt på sikt i sitt yrkesliv.

Under det senaste året har jag lyssnat på politiska partiernas resonemang och inställning till gängkriminalitet. Inget parti, inte ett enda, faktiskt, pratar om civilsamhället och föreningar inom idrott – med allt vad det innebär som en tillgång.

De borde inse att föreningslivet när det är som bäst är en oerhört viktig kraft med sin gemenskap och sitt arbete med folkhälsan. Det är ”vägen till bättring”.

Jag vill även lyfta att företag kan stödja barn och ungdomar genom att vara med och skapa drömmar om ett framtida yrkesliv. Näringslivet kan och borde vara mera delaktigt, helt enkelt. Via idrotten kan mycket åstadkommas med något större medel. 

Socialarbetare, poliser, lärare är viktiga men de kan aldrig ersätta idrottens olika arenor. Jag vill se en helt annan förståelse för de behov som finns, oavsett om det är i förorten eller på landsbygden.En förutsättning är att föreningar i förorten får ta del av de pengar som politiker vill satsa för att motverka ungdomskriminalitet