Kultur kontra idrott
När idrott jämförs med kultur...
”Så gynnas kultur jämfört med idrott” skrev Dan Persson i en krönika i Idrottens Affärer. Det var åsikter som skapade reaktion. Två läsare som kände sig provocerade var Bengt Olof Dike och C-G Pernbring
Dan skrev så här:
Här kommer Dikes och C-G Pernbrings synpunkter.
Följt av Dans replik.
Varför är det på detta viset?
Så kom nyheten att statens fastighetsverk vill att regeringen tar beslut om 4 miljarder för att renovera Operan.
Operan har 200.000 besök per år. Det är dock inte fler än 40 000 individer. 4 miljarder delat på 40000 är 100.000 kronor per individ i julklapp av regeringen. 40000 individer är 0,4 procent av befolkningen.
Operabesökaren är heller inte någon lågavlönad landsortsbo eller arbetslösa från utanförskapsområden. Det är samhällets elit. Högavlönade, förmögna medelålders boende i ägda lägenheter i innerstan. Operan ligger så till att promenaden från Östermalm inte är så lång att man riskerar att bli svettig i smokingen. I synnerhet med möjligheten till en vätskepaus i baren på Grand Hotell som naturligt stopp.
Så gynnas kultur jämfört med idrott
Tjuvarnas marknad - det är min första tanke när jag läser det här på SR kultur.
Två frågor uppstår automatiskt när man tagit de 300 miljoner (100 miljoner per år i tre år) och delat de med 20.000 barn och unga som kommit till någon form av kulturaktivitet. Ger man 1000 kronor per barn för att besöka den lokala kulturskolan kostar det 20 miljoner. Här har man då lagt 15.000 kronor i rekryteringskostnad per barn för att få fler att komma till kulturen.
Första frågan är hur chefen för SR Kultur kan ansvara för en publicering av det här slaget utan att ifrågasätta det orimliga i slöseriet med skattepengar. Mitt antagande är att han trots sitt uppdrag som han glömt om kritisk granskning och opartiskhet liksom sina underlydande har grundåsikten att kultur är så fint att det är fysiskt omöjligt att slösa med skattemedel på kultur.
…kultur-Sverige ”gillar” idrottsministern
Signifikant när det har gått en vecka sedan Amanda Lind blev ny Kulturminister med ansvar även för demokratifrågor, minoritetsfolken och på den tid som blir över även Idrotten så är det en total diskrepans mellan hur Kultursverige reagerat jämfört med Idrottssverige.
från idrottens sida så har RF välkomnat den nya idrottsministern utan kommentarer i övrigt. Anders Larsson från Hockeyns sida likaså men lite frågande i förvisningen från folkhälsa till kultur. Golfen på samma sätt. Ingen kritik överhuvudtaget gentemot aministern.
Jag har ifrågasatt förvisningen från socialdepartementet men på samma objektiva grunder som idrottsföreträdarna valt att vare sig berömma eller kritisera den nya ministern. Det vore mig totalt främmande att kritisera någon som inte ens har kunnat göra vare sig bra eller dåliga saker.
Nu bestäms bidragen till framtidens idrott
Den senaste tiden har tidningarna svämmat över av kritik gällande bidrag till föreningar, organisationer inom civilsamhället. Politiker från finansministern och nedåt till otaliga ledarskribenter har haft åsikten att bidrag måste användas till rätt saker och effektivt. Framförallt inte till åsikter som saknar stöd i demokratin.
Det här är positivt för idrotten eftersom man är bäst på att använda skattebidragen effektivt och då man dessutom har en hög grad av självfinansiering.
Hög grad självfinansiering
Det är bra för Sverige då Folkbildningsrådets miljarder används till organiserade bedrägerier, lokala bidrag används som stöd av extremister, MUCF skickar pengar till islamister och SST (myndigheten för stöd till trossamfund) också stödjer antidemokrater.
