Dan skrev så här: 

Här kommer Dikes och C-G Pernbrings synpunkter. 

Följt av Dans replik.

En populistisk manöver

Dan Perssons utbrott mot operakonsten är svårbegripligt. Inte minst därför att han ställer konsten mot den av skattebetalarna mycket gynnade idrotten, som jag visar nedan. Att ge sig på kultursektorn är oftast en populistisk manöver, som säkert Persson själv vid närmare eftertanke inser. Vad säger han, om jag exempelvis hävdar att vi hellre måste satsa på sjukvård och omsorgen om de äldre än lägga miljoner på idrotten? Och ett civiliserat välfärdsland utan kultur och opera påminner faktiskt lite om ett fotbollslag utan en centerspelare.

Själen måste ha sitt, bäste operakritiker! Människan lever ej av bröd allena.

Kasta in sten på operan från glashus, Dan Persson!

Jag erkänner oförbehållsamt att jag är en wagnerian (såg för ett år sedan hela Ringen i Stockholmsoperan) och skäms inte ett dugg för detta. Operan som konstform skall vi givetvis slå vakt om. Kan nån tänka sig den europeiska civilisationen utan den?

Tyskland är ett verkligt stort idrottsland: där är fotbollen stor, där är boxningsringarna otaliga, där är hästsporten prisad och har placerat många av dess utövare på prispallarna.

Uppräkningarna kan fortsätta.

Men - märk väl detta! - i varje förbundsstat finns operor, i pluralis. Musiken från dess scener ljuder, solisterna kommer och går, och det skulle aldrig falla varken politiker eller idrottsföreträdare in att - som Persson - ondgöra sig över en i verklig mening bildningsförmedlare som operan är. Sker trots allt så, skulle vederbörande säkerligen av idrottsföreträdare själva få svar som känns ända in i själen.

Och nu kommer jag till det, som Persson INTE nämner - alla de dolda miljoner, som - utöver de många öppna och stora offentliga anslagen - idrotten får av skattebetalarna. Själv bor jag i Blekinge. Se där vad Karlskrona kommun har satsat i arenabyggen för tidigare elithockeylaget KHK! Se vad Örnsköldsviks kommun i Norrland och en rad andra kommuner har lagt ut på motsvarande satsningar i tron att de alltid har positiva fördelar för kommunen i form av ökad turistströmning och annat.

Och nästan överallt i landet står ekonomiskt ansträngda idrottsklubbar och - föreningar i kö med mössan i handen för att av skattebetalarna få hjälp. Detta samtidigt som ishockeyspelare och fotbollsdito tjänar skyhöga månadssummor, som i många fall överträffar företagsdirektörernas löner.

Frågan måste därför någon gång ställas: är det rimligt att kommuner subventionerar klubbarna med skattemiljoner, när samma klubbar betalar miljonlöner till sina spelare? .

Själv är jag övertygad om att den förr eller senare kommer att ställas i allt flera politiska beslutsinstanser, åtminstone de som förfogar över makten och myndigheten att subventionera arenor, andra byggen, etc, etc.

Skulle då inte Sverige ha råd med en enda nationalscen för operakonsten, liksom vi har Dramaten som nationalscen för Fru Thalia - Dramaten?

Jag tror faktiskt att också Persson innerst inne kanske kommer fram till andra slutsatser än den som är hans i Expressen och på Idrottens Affärer.

Bengt- Olof Dike

Allting ska tydligen handla om idrott

Ack ja, Ack ja, den idrotten! Sverige är redan på god väg att bli en "idrottsmonarki". Allting ska snart bara handla om idrott i dagens samhälle.

Det behövs verkligen inte ytterligare pengar och fler dyra idrotts- och träningsanläggningar till svensk idrott. 

Redan idag slukar svensk idrott miljarder kronor per år. Alla våra proffslag inom olika sporter måste ju överleva.

De flesta elitlag måste ständigt subventioneras (= sponsras) med miljontals kronor av både privata företag och kommuner för överlevnad.

Konkurs är alltid överhängande. Och hur mycket kostar inte extra polisinsatser vid så kallade "högriskmatcher"?

Poliserna måste då ständigt hålla alla huliganer med brinnande bengaler i schack. 

Det är förövrigt den så kallade "idrottenssvans" som demonstrerar.

De senaste åren har även allvarligare skador drastiskt ökat inom framförallt svensk elitidrotten. Det belastar sjukvården.

Det är emellertid både beklagligt och skrämmande vilken okunnighet och vilket totalt förakt för kultur som debattör Dan Persson avslöjar i sin krönika. 

Det är ett riktigt hån mot svenskt kulturliv! Kungliga operan är synonymt med vårt kulturarv och vår historia.  

Vi borde också kunna fokusera på annat än idrott i framtidens svenska samhälle, 

Vi bör dessutom kunna föra den stolta svenska operatraditionen vidare.

För ett par månader sedan såg jag Carmen av Bizet just på Kungliga operan. En väldigt fin föreställning och uppsättning.

Denna kväll fanns även en hel del utländska gäster i salongen. 

De uppskattade operan mycket och de var djupt imponerade av den gamla fina Kungliga operan. Bra marknadsföring för Stockholm och Sverige!

Dan Persson föreslår istället miljarder till ungdomsidrotten. Jag misstänker emellertid att miljarderna ändå till slut bara kommer eliten tillgodo. 

Men det är för debattör Persson troligtvis mycket svårare att analysera en Verdi opera än att räkna målen i Globen Arena. 

Det är väldigt bedrövligt!

C-G Pernbring

Dan Persson svarar

Bara att hänvisa till fakta

Det uppstod reaktioner på min krönika om renovering av Operan och hur vi skickar miljarder till kulturen utan att vi får någon bildning för pengarna. 

Det finns anledning att försöka peka på fakta.

Idrotten som helhet får ca 12 miljarder i stöd varje år. Det är 2 miljarder statliga, 5 miljarder i regionala och kommunala verksamhetsbidrag och 5 miljarder i anläggningskostnader. 

Kulturen får ca 33 miljarder. 9 statligt och resten från regioner och kommuner inkl 7-8 i anläggningskostnader samt Public Service del av kulturen. Kulturen får mer i anläggningar per år än idrotten och har väsentligt färre besökstimmar i sina anläggningar.

Idrotten omsätter totalt dryga 100 miljarder eller ca 2 procent av BNP. Idrotten genererar ca 40 miljarder i skatter till samhället varje år.

Kulturen exkl den av kultureliten förhatliga kommersiella kulturen omsätter ca 40 miljarder och ger ca 20 miljarder i skatter. Orsaken till den relativt höga summan skatter är att det knappt finns något ideellt arbete inom kulturen. Alla skall ha lön och vara anställda. Idrotten har ca 600 000 Ideella ledare som varje år lägger tid motsvarande ca 30 miljarder. Det här saknar kulturen nästan helt.

Elitidrotten är direkt lönsam för samhället. Den består till så stor del av de stora idrotterna Fotboll och Ishockey att de kommunala subventionerna av kommunala arenor (här finns de enda privata arenorna) får man igen i form av löneskatter från välbetalda spelare, arbetsgivaravgifter, energiskatter, moms och andra punktskatter. Den kommunala subventionen för elitarenor ligger per besökare på ca 60 kronor per besök. Dvs mindre än en tiondel av subventionen av besök inom kultursektorn. Avarter här är bandyhallar som är en samhällsekonomisk katastrof. 

En mycket stor skillnad är att bidrag och subventioner av idrotten till mer än 80 procent går till barn och ungdomar medan stora delar av kulturstödet går till vuxna.

Min fru och jag bekostar självfallet all vår träning på egen hand. Vi betalar också för konserter, muséer, teatrar, böcker, filmer till kommersiella aktörer som är med och finansierar välfärden. Kultur finns i stor utsträckning även på kommersiella grunder och får då ses som finare eftersom den bidrar med skatteintäkter till vår gemensamma välfärd.

Stora idrotter som golf och motorsport är helt finansierade av medlemmar. Stöden ligger på enstaka procent. Snabbast växande sport nu är Padel där det är privata aktörer som bygger banor och användarna som betalar för glädjen att få spela Padel.

Sen är kultur omistlig som del av samhällsuppbyggnad och uppskattad. Besöksantalet på Nationalmuseum visar sitt tydliga språk och bra efterfrågad kultur av hög kvalitet skall självfallet subventioneras. All kultur för barn och ungdom har stor vikt för att skapa ett samhälle där vi kan må bra. Även här är det dock viktigt att man agerar utifrån barnens syn. Kultur som barnen ratar är slöseri med skattepengar. 

Den höga subventionen per åskådare inom kulturen är dessutom helt onödig och självvald. Den består av för få föreställningar av respektive uppsättning, dvs scenbyggen, dekor, kläder, repetitioner för musiker och artister skall slås ut på så få som sju föreställningar som för Drottningholmoperan i höstas. Blir man duktigare på att sälja biljetter och kör fler föreställningar av det som efterfrågas och tar betalt som ute i Europa kan man enkelt mer än halvera stödet per åskådare. Då skulle kulturpengarna räcka till fler insatser för att lära barn att älska läsning, barnteater.

Kulturen bör också för att öka acceptans hos medborgarna se till att de projekt som blir bespottade som slöseri inte genomförs. Konst för maskar för en dryg miljon och som idag någon kommun där ungdomar skall få lön för att skapa normkritik av kommunens statyer är två av ett mycket stort exempel på kvalificerat slöseri.

Men min syn är principiell. Att ge stöd till barn och ungdom, sjuka, funktionshindrade, gamla, arbetslösa är en förutsättning för ett välfärdssamhälle. Vi vuxna arbetande i befolkningen skall utöver att leverera in skattemedel också finansiera vår fritid själva. 

Idrotten får stöd för barn och ungdomar. Kulturstödet går till att försörja vuxna kulturarbetare och majoriteten vuxna åskådare. Det övriga civilsamhället försörjer också i stor utsträckning vuxna människors fritid och vuxna som får försörjning genom den verksamheten.

Det är ekonomiskt inte hållbart med den verklighet vi lever i.

Dan Persson