från idrottens sida så har RF välkomnat den nya idrottsministern utan kommentarer i övrigt. Anders Larsson från Hockeyns sida likaså men lite frågande i förvisningen från folkhälsa till kultur. Golfen på samma sätt. Ingen kritik överhuvudtaget gentemot aministern. 

Jag har ifrågasatt förvisningen från socialdepartementet men på samma objektiva grunder som idrottsföreträdarna valt att vare sig berömma eller kritisera den nya ministern. Det vore mig totalt främmande att kritisera någon som inte ens har kunnat göra vare sig bra eller dåliga saker.

Kulturen har gjort tvärtom

Kulturen har på taktiska eller strategiska grunder gjort precis tvärtom. Varenda större kultursida har sågat utnämningen av Amanda fullständigt. Att ge miljöpartiet posten, att ge någon som inte kan kultur och är en del av kultursverige är en katastrof. Överorden är många 

Men landets kulturredaktörer är samstämmigt mycket negativa. Det är bara deras höga språknivå som gjort att de avvikit från en twitterstorm av högerpopulister.

Det vi vet är att Kulturen från statligt håll får ca fyra gånger så mycket som idrotten. Per utövar/åskådartimme får man ca tio gånger så mycket. Idrotten genererar och dessutom ca 20 kronor i skatteintäkter per krona i statligt bidrag medan kulturen ligger på tre och det är nästan genomgående från den kommersiella kulturen, dvs den som har efterfrågan.

Det är bakgrunden.

Det som då skiljer är att de som uttalar sig från Idrotten är i beroendeställning till minister och departement medan kulturen har ett hundratal kulturchefer i medier och ett tusental fristående skribenter som ingår i kultureliten men är fristående gentemot departement och ministrar. 

Kulturen har mobiliseringsförmåga

Dvs de som är chefer på institutioner som tar emot pengarna behöver inte göra flasklock och behöver inte riskera att ministern blir sur på dem. 

Kultureliten har en mobiliseringsförmåga som till och med får franska bönder att framstå som långsamma och ÖB avundsjuk.

Står det i en fotnot i en bilaga på sidan 763 i budgeten att bidraget till Medelhavsinstitutet i Kairo skall dras ner med 5 procent så har vi tusen artiklar innan finansministern hunnit promenera från Rosenbad till Riksdagshuset.

Idrotten har inget av detta. Jag och mina medskribenter på IA når ca 100.000, majoriteten inom idrotten, medan kultureliten passerar en räckvidd på 4 miljoner på en kortare tid än vi kan publicera på. 

IA är i det här sammanhanget dessutom rätt ensam. Våra sportsidor berör inte de här frågorna på det sätt kultursidorna gör. Det finns ett mindre antal bra bloggar med blygsam räckvidd men thats it. 

Ds idrottens opinionsbildning sköts av de aktörer som också skall bygga relationer med de makthavare som bestämmer om idrotten skall få mer eller mindre och hur idrotten skall stödjas eller icke stödjas. 

Här tror jag vi närmar oss pudelns kärna. Kulturredaktörerna eldar på och tar ifrån tånaglarna rent profylaktiskt så att ministern redan dag ett skall få reda på vilken storm hon kommer att utsättas för om hon drar ner en krona någonstans. I andra vågen kommer institutionernas ledning med krav på mera pengar.

Intelligent och framgångsrikt. Vi som kämpar för att idrotten skall bedömas utifrån den samhällsnytta den levererar framstår som ett lag i korpens division fyra som skall möta Arsenal.

Bekräftades i tv-intervju

Det Amanda sa i intervjun i TV4 bekräftar detta. För kulturen är det kulturarbetarnas löner som är problemet, inte hur man lyckas med bildningen. För Idrotten är det hur många vi når. Skillnaden är extrem.

Så här kan vi fan inte ha det. Ursäkta invektivet.

När kommunisten Mao uttalade sin berömda slogan ”Låt hundra blommor blomma och låt hundra tankeskolor tävla” så blev resultatet det motsatta då alla som tänkte själv blev skjutna. 

Men som digitalisering, media och samhällsutveckling sett ut det senaste decenniet så är det min bedömning att opinionsbildning måste byggas på det här Mao-Citatet. De stora förbunden och RF skall fortsätta förse departementen med fakta och rapporter men skall vi nå ett genomslag med opinionsbildningen måste vi skapa en politisk kostnad att inte lyssna på idrotten. Det har hittills alltid varit gratis. 

Gör vi inte det så kommer vi att fortsätta förlora. Vi har ett statiskt, på sikt minskande budgetutrymme och många andra aktörer inom civilsamhället har utvecklats till rena bidragsakrobater som tar en större del av kakan, ofta mot ingen annan leverans än den egna försörjningen för de som sköter ansökningar. 

Det är dags att tänka nytt. Kulturen har gett oss en perfekt bruksanvisning.