Håkan Leeman från Svemo skrev häromdagen ett inlägg på IA som gjorde mig ledsen. Läs den här.

Den indikerar risken för större konflikt mellan de specialförbund som äger RF och RF. Det vore olyckligt och bör undvikas.

RF säger att den andel som går åt till RFs verksamhet måste öka av två skäl. Dels för att vi får beslut av staten som kostar i byråkrati och dels för att det finns mer som är bättre att vi gör tillsammans, dvs SF får mer om de låter RF göra det.

Nya regler gäller

Förbunden, i första hand de 20 största är då av motsatt åsikt och anser att syftet med statsbidraget är att skapa idrott och RF skapar inget idrottande. Diskrepansen mellan andelen medlemmar som ett SF har och andelen pengar som ett SF får är odiskutabel.

Vi har nya regler för hur pengarna från staten fördelas. Modellen ser ut ungefär som det kommunala utjämningssystemet. Dvs man tjänar ingenting på att vara duktig och skapa fler medlemmar, fler tränade timmar, fler tävlingar och mer verksamhet. För att då kompensera så förlorar man inte på att vara dålig heller. 

Varje person som har varit elitidrottare liksom var och en som arbetat i konkurrensutsatt näringsliv inser snabbt att modellen inte främjar tillväxt och utveckling.

De finns utöver fördelning av medel också den klassiska konflikten. Jag är gammal nog att ha lärt mig det klassiska IBM-skämtet från 60 talet. Det finns tre livslögner. 1: I will love you forever, 2 The check is in the mail och 3: I’m from the headquarter, I’m here to help you.

Antalet anställda växer

Vi har ett växande antal anställda på RF. I synnerhet på distriktsnivå där andelen ökat med runt 30 procent på relativt få år.

RFs förklaring är dels den mycket korrekta, dvs våra politiker lägger på oss förordningar som kostar många mantimmar att vi tvingas öka antalet anställda och dels den enligt min uppskattning bara till 50 procent korrekta, dvs att samordning och central hantering sparar pengar jämfört med att alla skall lösa problemet själva. 

När det gäller distrikten så är Specialförbunden inte mycket bättre. De har också ökat antalet anställda på sina distrikt, dvs Parkinsons lag gäller SF i samma utsträckning som RF. I båda fallen har vi ett växande ”not invented here” problem. 

Min syn sedan 20 år som jag aldrig på faktagrundade skäl behövt ifrågasätta har varit att den regionala indelningen av Sverige är bland det mest fantastiska som skett. 

Den är relevant och perfekt och det går inte finna en bättre modell. Det gäller då självfallet bara för 1634 när den infördes av Axel Oxenstierna men på intet sätt nu.

Här tycker jag den enkla lösningen är som följer. RF förklarar sig villig att halvera antalet anställda på distrikten om SF förbinder sig göra detsamma. Det är den ultimata Win Win solution man kan hitta. Geografi är ingen grund för organisatorisk uppdelning i ett digitaliserat land.

Grunden för den här konflikten är självfallet de olika rollerna. RF är dels det staten kallar ”I myndighets ställe”, dvs RF skall agera myndighet när det gäller fördelningen av pengar och när det gäller de förordningar som politiken ålägger idrotten. RF ”ägs” av Spcialförbunden som bildat RF för att göra det som är korkat att var och en gör för sig.

Konflikt uppstår med automatik

Då uppstår med automatik konflikten att i synnerhet tjänstemännen på RF har fler saker de anser att RF bör göra än SF. Vad värre är så är SF numera en så heterogen struktur att i synnerhet de stora har noll saker på listan det är bättre att RF gör medan de små behöver hjälp med att byta toner i en printer då toner är dyrt.

Vi har också en klassisk 80/20 konflikt. De stora förbundens RF bidrag uppgår till mindre än 20 procent av deras omsättning. De små förbundens RF bidrag uppgår till mer än 80 procent av deras omsättning. Den här hösten har jag hört ledande SF-företrädare ifrågasätta sitt medlemskap i RF vid fyra tillfällen. Det är tre tillfällen mer än under perioden 2000 fram till i somras.

En tillkommande problematik är att den gamla modellen där RF skötte all opinionsbildning på det politiska området på grund av samhällsutvecklingen inte längre fungerar. Dvs de 20 största förbunden måste också agera på det här området och det är bara mångfalden av detta som skapar effekt. Den samlade rösten är en obsolet modell. Här är det numera Maos modell med ”låt tusen blommor blomma” som är enda vägen framåt. Tidspressen gör dessutom att inget som behöver kommuniceras kan förankras för då har tidsfönstret passerats.

När det gäller själva konflikten om utveckling av IT-system har näringslivet sedan länge lösningar på detta. Man tjänar på att dela på utvecklingskostnader å ena sidan, men alla har inte storlek 39 i skor å andra sidan. Då inför man en gruppering som får i uppgift att ta fram två listor. 1: den typ av IT lösningar man bör upphandla gemensamt och 2: De man absolut inte bör upphandla gemensamt.

Då alla som är duktiga på IT jobbar med IT i centrala Stockholm, Kista, Silicon Valley och liknande ställen och inte på förbund eller på RF så är egenutveckling hög risk. Dvs finns inte strukturen att köpa på hylla och anpassa så bör man utgå ifrån att man saknar förmåga att beställa det själva.

Licens för e-röstning

Själv tycker jag RF skall få i uppgift att köpa in en licens för e-röstning samt ta fram stadgeenliga metoder för hur de skall användas för både SF och föreningar. Vidare bör RF söka licens för de system baserade på IA och algoritmer som industrin använder för att rekrytera, behålla och utveckla kunder.

Adm.system för att underlätta för föreningskassörer kan också ingå, Utbildning likaså. Verksamhetssystem bör man vara försiktig då kraven är så olika.

Men nu måste konflikten lösas. Sätt er ner, ta med er några som har ett utifrån och in perspektiv och är neutrala. Glöm inte att SF är uppdragsgivare och RF uppdragstagare.