Enligt grundlagar så har vi valt våra politiker med regeringen som primus inter pares för att hantera våra samhällsproblem. Idrotten skall enligt sina stadgar och verksamhetsbeskrivningar hålla på med idrott. Det vore som jag ser det olyckligt om vi skulle få ombytta roller. 

Ett offer för samhällsproblem 

Amanda Lind måste förstå att idrotten är ett offer för samhällsproblem och ett brottsoffer i många fall. Utsatta områden drabbar idrotten på samma sätt som det drabbar befolkningen i de här områdena. Om polis och andra inte kan åka in i ett område kan man inte begära att den ideella ledaren skall parkera bilen vid fotbollsplanen.

Sen säger hon ”Det som är viktigt för rörelsen själv att lösa är ojämlikheten”. 

Det är okunnigt och orättvist.

Svensk idrott är 3,2 miljoner medlemmar. 600 000 ideella ledare, 20 000 föreningar. Man är en så stor del av befolkning att man inte kan avvika mer än marginellt från samhället.

Den idrottsrörelse jag följt under tjugo år har satsat massor på ökad jämlikhet och nått stora framgångar. Vi har varje år i ökande utsträckning jämställda styrelser, flickor som får samma tillgång till träningstider, samma kvalitet på tränare och lika andel av föreningens omsättning som vad pojkar får. 

Idrotten har gjort mer och ligger före ex.vis kulturen som inte får de här kraven på sig. Det är på det subventionerade Dramaten vi har aktörer som tvingar kvinnor att ta livet av sig utan att någon kulturminister lyft ett finger. Det är inte inom idrotten. 

De 0,3 procent av idrotten som är kommersiell är sedan länge totalt jämställd. Man får som idrottare oavsett sport och kön ca 60 procent av de kommersiella värden man skapar. De två just nu bäst betalda i Sverige aktiva är Sarah Sjöström och Charlotte Kalla.

Idrotten föregångare

Idrotten har under lång tid arbetat mot mobbing, sexuella övergrepp och så sent som idag (måndag) presenterar RF en samverkan med RSLF för att bli mer inkluderande för de knappa 200 barn och ungdomar som är transpersoner i vårt land. 

Den ojämlikhet av socioekonomisk karaktär som uppstått beror inte på att idrotten varit exkluderande, tvärtom har företrädare för idrotten varnat och pekat på de här växande problemen i ett decennium där regeringar av olika färg inte har lyssnat. 

Socioekonomisk karaktär som förhindrar idrott beror på ett antal faktorer utöver det uppenbara misslyckandet av våra politiker. 

Några av de viktigaste är:

Hedersförtryck. Framväxande hedersförtryck där någonstans 100-200 000 flickor inte får idrotta för att de är utsatta för hedersförtryck. Idrotten tar emot dem både med och utan slöja. 

Men när en idrottsledare som kontaktade mig ringde för att kolla varför den 12-åriga flicka som var på flest träningar slutade komma får han till svar av mamman på dålig svenska (flickan var född i Sverige), ”hon vara kvinna nu, hon inte leka basket”. Dvs tjejen hade fått mens och blivit vuxen i samma ögonblick. 

Idrotten ställer upp på allt samhället gör för att bekämpa hedersförtrycket, men kan inte agera ensam eller gå före. Samhället har så här långt valt att ekonomiskt stödja aktörer som förminskar, förnekar och relativiserar hedersförtrycket.

Ideligen nya ålägganden

Kostnaderna. Politiker på alla nivåer har lagt på idrotten ålägganden som lett till ökat behov av anställda utan att bidragen ökat (den ökning som idrotten fick när Löfven tillträdde täckte inte de ökade kostnader för höjda arbetsgivaravgifter för unga). 

Konsekvensen är att föräldrarna betalar mer. Det fungerar än så länge i medelklassområden. Det fungerar inte hos de grupper som utanförskap, och nyanlända. Det är inte idrotten som skapat utanförskapet eller de stora grupperna nyanlända.

Idrotten kan inte lösa de här problemen. Det måste Amanda och hennes kamrater i regeringen göra.

Anläggningsbristen. Den är fundamental. Det i kombo med SKL:s prognoser för kommunernas ekonomi förvärrar problemet. Kommunernas kostnadsökningar påförda av regeringen de senaste fem åren tar medel som kunde gått till idrottsanläggningar. Nu får kommuner nej till nya lån av Kommuninvest.

Nu lär det inte hända då alla löften om statligt agerande för att stärka idrotten varit tomma, oavsett regering.

Här också är idrotten föregångare

Integrationen, där våra politiker nu fem år efter 2015-års rekordinvandring inte ännu fått fram ens ett integrationsprogram är ett område där idrotten objektivt sett är den bästa aktören. I första hand beroende på att stat, myndigheter, regioner, kommuner, skola med flera är så dåliga.

Här kan idrotten göra väsentligt mycket mer om två förutsättningar är uppfyllda. Först nya och stora pengar för att klara uppdraget som ligger utanför kärnaffären idrott och dels måste idrottens åtagande vara del av ett större heltäckande långsiktigt integrationsprogram. Regeringen kommer misslyckas i båda fallen. 

Amanda Lind har anledning att först förstå och klarlägga rollerna och sedan inse hur stora samhällets tillkortakommanden är innan hon på felaktiga grunder kritiserar idrotten.