Här är vägen till framgång!

Det är genom att vara mästare på just det som vi som litet land kommer att kunna klara oss i den internationella konkurrensen, skriver Stefan Lindeberg och utvecklar vad han menar med ”det”.
"Hur många vågar och vågar hänga i tillräckligt länge? Särskilt i idrotter som inte erbjuder rimliga löner redan i de nationella ligorna? Är det självklart att man hemma i familjen stödjer sina ungdomar in i en osäker idrottskarriär, när arbetsmarknaden är tuff och det ändå är svårt att ta sig in på den?", frågar Stefan Lindeberg. Foto: TT

 

För ett par veckor sedan satt jag på invigningen av ungdoms-OS i Nanjing, Kina. Den var helt i nivå med en invigning av ”riktiga” OS. Även i övrigt var allt organisatoriskt på plats och OS-byn kanske den bästa någonsin. 

OS är ett exempel på den mångmiljardaffär som idrotten utvecklats till. Det är en expansiv bransch som skapar massor med jobb och skatteintäkter. Internationella mästerskap, världscuper och kanske framför allt de stora ligorna och deras klubbar är aktörer i en underhållningsindustri som bara växer.

OS-deltagande kontra vardagen

Skickliga entreprenörer utvecklar nya koncept. Nya stora event lanseras, trots risken för att man spär ut dramatiken och utmattar den tänkta publiken. Men personlig prestige, önskan att göra avtryck, genuin strävan efter att utveckla idrotten eller helt enkelt en kommersiell potential man vill ta vara på. Motiven varierar och kan vara mer eller mindre hedervärda.

Men det är något annat som skapar det verkliga värdet. Känner man några av de 10 800 idrottare som är med i ett OS och vet något om deras vardag är kontrasten hisnande till OS-inramningen. Utan de dryga 10 000 idrottarna på plats och de kanske 10 gånger så många som strävat efter att komma dit skulle inte mångmiljardaffären finnas. 

Det är i olympiernas ofta enkla och grå vardag som kärnan i det ekonomiska värdet skapas. 

Inre drivkraft viktigast

Och vad får de ut av alla miljarderna? En inre tillfredsställelse och en ocean av värdefull erfarenhet. 

I bästa fall kan några också få en rejäl ekonomisk bas för livet efter idrotten. För de flesta, även om de lyckas, blir det ekonomiska resultatet många tappade år utan inkomst, pensionsinbetalningar och civil karriär. 

Vardagen är oftast enkel och inramningen spartansk. Men det är inget ”offer”, för även om de måste göra tuffa vägval, så får de göra det de älskar. Och pengarna fungerar ändå inte som drivkraft. Exemplen är många där idrottare går vilse när energin flyttas till bristen på personliga sponsorer, de små prispengarna och de orättvisa lönerna. Den inre drivkraften kan aldrig ersättas av att ett fett sponsorkontrakt kanske väntar. 

Det avgörande momentet

Men pengarna måste fram så att de kan satsa hundraprocentigt. Fler måste få den chansen och då krävs mer pengar. Alla borde få möjligheten att utveckla sin fulla potential, inom idrotten men också på alla andra områden. Det är genom att vara mästare på det som vi som litet land kommer att kunna klara oss i den internationella konkurrensen.

Då handlar det om att få göra det man drömt om, uthålligt över tid med en vardag som fungerar och utan att sätta hela sin framtida existens på spel. Det måste vara rimligt att våga försöket. Fler måste våga ta den chansen. Oron för vardagen eller vad som händer sen får inte ta kommandot. Det måste finnas vägar tillbaka. 

Under 2014 går SOK in med 11 miljoner kronor i stipendier till talanger och olympier. Alla som är med i satsningarna får inte stipendier. De som har egna sponsorer eller har lön för sitt idrottande står utanför. Stipendierna ska bidra till en fungerande vardag under utbildningen till idrottare i världsklass som kan leva på sin idrott. För några år sedan byggdes systemet ut så att fler ska kunna fortsätta sin idrottskarriär längre, fler få chansen att nå sin fulla potential, kanske fyra år till och nästa OS.

Men vad händer sen?

Kan inte plugga samtidigt

Tack och lov så inser arbetsgivare idag vilken investering det ligger i att ha gjort en elitkarriär och de personliga kvaliteterna blir allt mer attraktiva. Parallellt med idrotten finns hjälp med anpassade studier, praktik och kontakt med arbetsmarknaden. Det praktiska stödet finns kvar också en tid efter avslutad idrottssatsning.

Allt färre klarar av att studera parallellt med en heltidssatsning i idrott. När vårt talangprogram startade var det 15-20 procent som studerade minst halvtid. Idag är det enstaka personer. Möjligheterna att återta förlorad terräng i sina studier är inte lika stora längre. Men vi pratar om resursstarka individer som oftast hittar sina egna vägar.  

Lika fullt har de investerat år efter år i sin idrott, medan andra utbildat sig, skaffat sin första jobberfarenhet, startat en civil karriär och börjat bygga sin privatekonomi. I ett livsperspektiv har det kostat mycket pengar. Det är ett högriskprojekt, inte bara idrottsligt utan också ekonomiskt.

Är det rimligt att de som driver hela detta maskineri också är de som måste ta den största risken? 

Risken att de ger upp

Hur många vågar och vågar hänga i tillräckligt länge? Särskilt i idrotter som inte erbjuder rimliga löner redan i de nationella ligorna? Är det självklart att man hemma i familjen stödjer sina ungdomar in i en osäker idrottskarriär, när arbetsmarknaden är tuff och det ändå är svårt att ta sig in på den? Hur många tappar vi för att de sociala och ekonomiska hindren väger tyngre?

Tryggheten behöver bli större för de som vågar och bedöms kunna gå hela vägen. Och det gäller också för deras tränare. 

Också för dem måste pengarna fram som gör att de kan jobba tätt och utvecklas med sina aktiva. Mer än 20 miljoner läggs varje år i SOK:s talangprogram för tränare och resurspersoner. 

Hopplöst för tränare

Men i de flesta idrotter finns ingen arbetsmarknad för tränare. Helt enkelt för att det inte finns pengar att anställa tränare för. Inte sällan är förbundets landslagstränare den enda anställde. Hur rekryterar och behåller man de mest lovande tränarna då? Hur ser argumenten ut för olika yrkesval när det inte finns en fungerande arbetsmarknad?

Vem förvånas då över att de flesta landslagscoacher bara är med en eller två OS-perioder och sedan försvinner med sin samlade erfarenhet. En ny ska in. Kanske kan man hitta en kunnig på hemmaplan, men om det inte finns professionella tränare blir urvalet litet. Utomlands kan det finnas fler att välja på, men det riskerar att bli korta nedslag.

Det är självklart att bristen på professionella tränare påverkar utvecklingsmiljöerna i klubbarna och gör det svårt att ha tillräcklig kvalitet i vardagsjobbet. Undantag finns där en stark klubbkultur kan väga upp en del. 

Då blir det oförskämt

Ska vi vara med och konkurrera framöver behöver pengarna fram för att bygga en stark tränarkår. Det är nästan oförskämt att locka unga idrottare att satsa om vi inte är beredda att ge dem det stöd de behöver. Nu blir det för många omstarter, för mycket tappad erfarenhet, för kortsiktigt och dyrt. 

Det är inte bara toppidrottare och kvaliteten i klubbarna som skulle tjäna på det. Drivande tränare och ledare har samma kännetecken som entreprenörer på andra områden. Idrottsledare är inte sällan bygdens förändringsledare. Men det kanske är för djärvt att göra den kopplingen?

Argumenten är många för att satsa på internationell framgång. Det viktigaste är signalen att det är rätt att våga utmana sig själv och omvärlden. Det bygger en kultur som uppmuntrar nyskapande.

Gäller att sända rätt signaler

När tunga svenska företag engagerar sig för unga idrottares möjligheter är pengarna viktiga, men de är också med att skicka den signalen. Det fanns en tid när också regeringen skickade sådana signaler i riktade bidrag till talangstöd och till de svenska trupperna till OS och Paralympics och visade sin uppskattning när trupperna till OS och Paralympics kommit hem. 

Signalerna är viktiga. Tron på den extrema talangen är överdriven. Tron på det vardagliga hårda arbetet och det lekfulla sökandet efter nya möjligheter är underskattad.

Tidigare framgångssagor blir unika bara om vi bestämmer oss för att de var det. Även gyllene generationer kan upprepas om passionerade aktiva med lika engagerade ledare vid sin sida får den trygghet de behöver för att uthålligt pröva sin vilja och sina idéer.

När vi efter ett par år gjorde den första utvärderingen av talangstödet trodde vi att de aktiva skulle peka på hur viktigt det varit att få komma ut mer internationellt på tävlingar och till heta utvecklingsmiljöer med tuff sparring. Men så var det inte. Det viktigaste var att någon mer, som visste vad det handlade om, också trodde att de skulle kunna gå hela vägen. 

Signalerna sätter kulturen. 

Krönikör

Stefan Lindeberg

Hur lyckas man i fotbollsaffärer? Fråga Benfica.  Sedan 2010 har portugiserna sålt en startelva för 3,25 miljarder kronor. En summa som är en våt dröm för en svensk klubb.

Kalmar FF var i ekonomisk kris. Nu tar kommunen över Guldfågeln Arena. Kommunen betalar 244,5 miljoner kronor för arenan och tar det fulla ekonomiska ansvaret för den.

Artisten Håkan Hellström slog igenom 2000 med låten ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.  Nu hoppas ledarna i Gimonäs UIF:s damlag att Håkan ska känna lite sorg för dem och skicka 20 000 kronor till klubben.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Trots att Sverige har nästan lika många kvinnliga idrottsutövare som manliga går åtta av tio sponsorkronor till män. Det måste vi ändra på, anser Niklas Birgetz, vd i Sponsrings & Eventföreningen som dock ser ljuset i tunneln.

Idrotten riskerar bli förlorare när reglerna för spelmarknaden förslås göras om. Det konstaterar RF, Riksidrottsförbundet efter att Spellicensutredningen presenterats på fredagen.

Efter månader av spekulationer kom bekräftelsen efter tio på fredagsmorgonen. Djurgårdares drömvärvning är verklighet. Kim Källström är tillbaka.