Här är avhopparna bland ungdomarna

De tycker visserligen om sin idrott, men de har även andra intressen och önskar därför träna i en lägre omfattning. Här finns de ungdomar som hoppar av idrotten.
De ungdomar som tycker att idrott är lagom kul. De skulle gärna vilja fortsätta, men inte när kraven växer. Foto: TT

 

Här är mer mer läsning om idrottens framtid:

Idrottens kollektiva självmord

Idén som entusiasterna älskar

Kravmärk barn- och ungdomsidrott

 

Svenska idrottsforskare är påfallande överens om både orsakerna till att ungdomar lämnar föreningsidrotten – och hur denna negativa utveckling kan motverkas. 

"Hur ska vi ta hand om dem?"

En av de viktigaste faktorerna handlar om hur landets klubbar bemöter sina unga medlemmar. 

Poängen är att ledare och tränare är duktiga på att utveckla och uppmuntra ungdomar med stark idrottsidentitet, det vill säga de som verkligen brinner för sin idrott, tränar ofta och är beredda på att satsa hårt för att nå resultat – men inte lika framgångsrika på att möta och bekräfta de unga med svag idrottsidentitet.

Det handlar alltså ofta om de som tycker om sin idrott och som har goda erfarenheter av eget idrottande, men som ändå faller bort när den egna (lägre) ambitionsnivån inte överensstämmer med klubbens förväntningar på engagemang, prestation och utveckling. 

Roligare att träna den ambitiöse

Jag har stor respekt för idrottsrörelsens ideella ledare och inser att det ofta måste kännas mer givande att träna hårdsatsande ungdomar än att ägna tid och kraft på dem som kanske uteblir från träningspass och har måttliga idrottsliga ambitioner. 

Men ur ett folkhälsoperspektiv vore det givetvis positivt om den senare gruppen i större utsträckning stannade kvar i föreningsidrotten. En central fråga i den s.k. avhoppsproblematiken blir därmed om det finns sätt att uppmuntra landets idrottsföreningar att öka sitt engagemang för unga med svag idrottsidentitet. 

Kanske kan man skapa ekonomiska incitament?

Låt bidraget styra

Jag kommer osökt in på det statliga lokala aktivitetsstödet – eller ”LOK-stödet” som det vanligen kallas. Detta är en av de äldsta, största och mest populära bidragsformerna i statens idrottsstöd. Totalt rör det sig om cirka 550 miljoner kronor som årligen utbetalas till idrottsrörelsens lokala klubbar utifrån universella principer om att varje träningstillfälle och varje deltagare berättigar till ersättning. 

Jag är i grunden positiv till LOK-stödet. Det är enkelt och generellt utformat. Det utdelas helt utan statliga restriktioner – och klubbarna får ersättning i relation till den faktiska barn- och ungdomsaktivitet som bedrivs. 

Men det finns ett problem: enligt nuvarande modell får en förening precis lika mycket i s.k. deltagarstöd (för närvarande 8 kronor) oavsett om en person tränar sex gånger i veckan eller om sex ungdomar tränar en gång i veckan. 

Stöd personerna i stället

Av detta följer att en förening har möjlighet att kompensera det bidragsbortfall som uppstår till följd av avhopp under tonåren genom att helt enkelt satsa hårdare på de som stannar kvar. 

På så sätt riskerar LOK-stödet – vars främsta syfte är att på bred front uppmuntra idrott och fysisk aktivitet hos unga – att i praktiken förstärka en process där klubbars fokus riktas till de bästa och mest hängivna medan de övriga successivt lägger av.

För egen del hade jag därför gärna sett att LOK-stödet hade en mekanism för att stödja individer och inte enbart träningstillfällen.

Detta hade stärkt klubbarnas incitament att behålla sina unga medlemmar längre upp i åldrarna. Därtill hade det riktat intresset mot en viktig men allt för sällan ställd fråga: hur kan idrottsrörelsens verksamhet utformas så att alla unga känner sig lika välkomna? 

Johan R Norberg

GöRgen Albrektsson (inte verifierad)

ons, 2015-02-18 22:05

1. hej Johan. Ett intressant

hej Johan. Ett intressant perspektiv du tar upp. Jag är själv en ledare som primerat träningsflit och levt efter föreningens ambitioner och förväntningar som även har varit mina och ibland har mina egna förväntningar tagit över. Det jag reflekterar över efter tre år i en elitförening inom fotboll, är att det är föreningens ambitioner och inte spelarnas tankar, idéer som spelar in här. Det är för stor del att hitta talanger. Inte tvärtom att fostra talanger... Det äter en stor fråga som kräver attHELA Idrottsrörelsen börjar fundera på HUR vill vi ha det?! Ska det vara SOMM idag, igår eller hur vill vi att det ska se utom 5, 10 år? Är det bättre för barn och ungdomar då jämfört med nu? Vill vi att ALLA ska bli elitspelare? Jag önskar att alla föreningar börjar prata HUR vill vi få spelarna längre och å mångasom möjligt. Tack.

#chancetocompete (inte verifierad)

tors, 2015-02-19 07:55

2. En förening för alla

Bra analys. Men frågan är om lösningen ligger i att alla ungdomar, oavsett ambitionsnivå, ska in i samma förening. Eller om alla föreningar, oavsett profil, ska vara del av samma SF och RF. Som det är nu delar RF ut statens bidrag till idrotten och gör det bara till medlemmar i RF. Det är bekvämt för regeringen, en förmån för RF, men är inte oproblematiskt. Det försvårar för alternativa föreningar att växa fram, föreningar som bättre skulle kunna möta behoven hos de som har en annan idrottsmentalitet än den rådande. Är den bästa lösningen ett RF där alla, från motionärer till olympier, ska samlas under samma paraply och försöka enas om värderingar och resursfördelning? Eller är den kon alltför helig för att diskutera?

Kjell Eriksson (inte verifierad)

tors, 2015-02-19 18:40

3. More than meets the eye

Johan, Jag tror att hela den här diskussionen skulle vinna på ett vidgat perspektiv. #chancetocompete erbjuder ett sådant ovan, men också hen resonerar utifrån ett idrottsperspektiv, om än inte lika snävt som du själv gör. Det är viktigt att (i princip) alla människor ägnar sig åt fysisk aktivitet i någon form, eftersom våra kroppar kräva detta gift för att må bra i det långa perspektivet. Men idrott, inom eller utanför idrottsrörelsen i vid mening, är ju långt ifrån det enda sättet att sätta kroppen rörelse. Allt fler springer/joggar rundor på egen hand, fitnessanläggningarna är många och dygnet runt-öppna. Idrottsrörelsen kan inte konkurrera i det marknadssegmentet, folk som inte vill organisera sig för sitt aktivitetsbehovs skull. Och därutöver finns det ju uppenbart många ungdomar som periodvis i livet vill syssla med andra slags aktiviteter. Världen år så mycket större, och livet erbjuder så mycket mer, nu än för 15, 20, 40 år sedan. Vi lever i internets tidevarv, och då hjälper inga statliga piskor eller morötter gentemot RF, för det är, och ska vara, snävt orienterad gentemot föreningsidrotten på olika ambitionsnivåer. Medan den virtuella världen per definition är oorganiserad. En möjlig slutsats av detta är att man faktiskt bör elitsatsa på de ungdomar som verkligen vill vara kvar inom idrotten, för det är ju det den är, i stor utsträckning, en arena för tävlan. /Kjell

Christer (inte verifierad)

fre, 2015-02-20 01:02

4. Breddtänket finns redan i befintlig modell!

Hej Johan! Intressant uppslag men jag tror inte du tittat tillräckligt djupt på hur det funkar i praktiken. Jag är idrottsledare sedan snart 30 år, i flera olika idrotter, och jag kan försäkra dig om att alla föreningar och sporter jag varit i, eller är verksam i idag, jobbar stenhårt för att hålla uppe antalet utövare. Alla ungdomar oaktat, talang och ambition ska stimuleras så att de trivs och fortsätter att vara med i verksamheten på sina egna villkor. Det är den allmänna uppfattningen och därför växer också idrotten. Detta har inte i första hand att göra med aktivitetsstöd utan för att man vill skapa ett socialt sammanhang så att ungdomar trivs och utvecklas både idrottsligt och till bra personer. En bra gemenskap med många individer ger långsiktigt en bättre verksamhet både idrottsligt och socialt. Man får också nya ledare och en starkare förankring i det lokala samhället. Tanken att man i föreningar vinstmaximerar bidragen som du beskriver/befarar är dessvärre omöjlig.., de flesta idrotter har 2-3 pass per vecka redan från 8-9 års ålder och skulle man tappa säg 2 av 3 utövare skulle man alltså behöva gå upp till 9 pass per vecka för de som fortsätter, för att få samma bidragsnivå, vilket är befängt om man inte är seniorelit. Dessutom får man bara betalt för en aktivitet per dag. En stor förening med många medlemmar ger fler som betalar avgifter, delar på omkostnader, jobbar som funktionärer vid aktiviteter osv vilket oftast ger mer intäkter än LOK stödet. Mekanismerna för att få så många som möjligt att fortsätta idrotta finns redan och elitsatsning, genom selektion och utslagning, premieras inte. Sålunda hoppas jag du rekommenderar fortsatt stora och ökande utbetalningar till idrottsrörelsen för det är den utan tvekan värd!

Breddtränare (inte verifierad)

lör, 2015-02-21 11:25

5. Träning och match

Jag upplever inte något stort problem med att några deltagare uteblir från träningar beroende på andra intressen eller ambitionsnivå. Har gruppen tillräckligt många medlemmar fungerar det rätt bra ändå. Svårigheten uppstår när samma personer uteblir från tävlingar i sista stund, vilket skapar en stor administrativ hantering för ledarna och stor fysisk belastning på de - ofta mycket engagerade - deltagare som i sista stund måste hoppa in för att laget ska kunna genomföra tävlingen. Lösningen kan då vara att anmäla färre t ex fotbollslag, men då drabbas hela gruppen eftersom - i alla fall i Stockholm - det är antalet lag som genomfört serien som är basen när träningstiderna ska fördelas mellan klubbarna. Jag har ingen lösning på problemet, men en möjlig faktor kan vara att använda antalet deltagare som genererar LOK-stöd som fördelningsgrund för plantider i kombination med med hur många lag som har deltagit i seriespelet (kan dock bli lite för komplicerat). Tror den här frågan behöver diskuteras mer för att hitta bra lösningar inför framtiden.

Djurgården vinner inte allsvenskan, men tar hem ett pris som innehåller nog så mycket ära och heder.

Revisions- och rådgivningsföretaget EY har synat de allsvenska klubbarnas ekonomi för att hitta samband mellan framgångar på planen och ekonomiska förutsättningar – här var Djurgården mest framträdande av alla föreningar.

SOK slår på stort och gör något som man aldrig har gjort förut: Satsar ett antal miljoner på att bygga en unik mötesplats under OS i Pyeongchang. En Sweden Arena.

Visma Ski Classics växer i alla bemärkelser. Nu har vd:n David Nilsson nått en uppgörelse med italienska tv-kanalen RAI och det innebär att parterna har kommit överens om att bolaget ska sända alla italienska evenemang på skidturnén. Sedan många år har RAI sänt Marcialonga, nu tillkommer både Sgambeda och Toblach-med live-bilder.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

AIK Fotbolls huvudsponsor Åbros logotyp har blivit allt svårare att tyda i de senaste matcherna. Det är inte annat än helt avsiktligt. Nu avslöjar klubben anledningen till det bleka trycket: Genomskinligheten av Åbro-logotypen markerar avslutet på det 23 år långa samarbetet.

Motorn i den svenska hästnäringen riskerar att stanna. Det ligger nu i regeringens, främst Ardalan Shekarabis händer, att se till att en efterlängtad reform av spelpolitiken säkrar en rättvis finansiering av trav- och galoppsporternas grundläggande infrastruktur som anläggningar och tävlingskostnader samt de breda satsningar inom hästsektorn som idag finansieras via ATG.

Programmet Skavlan i SVT har hittills kanske inte varit känt som idrotts-TV. Det kanske blir ändring på det: i kvällens program medverkar både Janne Andersson och Gunde Svan.

Premier League, med alla spelaraffärer och silly Season fascinerar många, inte minst fans och journalister. Men nu nu kan det bli ändring och helt andra villkor.