"(O)tillåtna värvningar i ungdomslag"

Ingenstans gnälls det så mycket på ungdomsfotbollen som i Stockholm. Någon gång varje år dyker det upp ett reportage där det berättas om någon stackars fotbolls- eller ishockeyspelare som inte fått vara med.

Men i år har frågan lyfts upp en aning. Partsinlagan kommer denna gång från ingen mindre än Ylva Johansson, ordförande för Stockholms Fotbollförbund.

Ylva Johansson två käpphästar

Johansson har, utan annat stöd än distriktets årsmöte, ändrat de generella spelreglerna för ungdomsfotboll i Stockholm. Det är ett beslut där den lättjefulla majoriteten satt sig över allvarligt syftande klubbars elitinriktade verksamhet.

Johansson har två käpphästar. Hon anser för det första att ingen klubb bör ägna sig åt att värva spelare yngre än 15 år. Hon anser för det andra att alla som tränar med ett lag också har rätt att vara med och spela i detta lag. Just på dessa områden är Stockholms ungdomsfotboll riktigt usel, åtminstone om man får tro Johansson.

Hennes resonemang baserar sig på ett undersökningsresultat från förra året.

Där sägs bl.a. att en tredjedel av alla spelare som kallas till match i S:t Erikscupen inte fått spela och att en lika stor andel spelare aldrig fått vara med sitt lags startuppställning.

Förbundet bestämmer laguttagningen

Intervjuad av SvD preciserar hon:

- Det där är väldigt höga siffror, och det är allvarligt. Fler måste vilja spela fotboll och fler måste vilja fortsätta spela fotboll. Det är viktigt både för bredden och för elitverksamheten. Ska man spela i ”Sanktan” måste man vara överens om vilka regler som ska gälla. Och då ska man skriva på detta.

För att komma tillrätta med dessa extrema missförhållanden har ett certifikat utfärdats. Detta papper måste undertecknas av varje klubb som ställer upp i förbundets ungdomsserier.

Det går alltså inte att ställa upp med mindre än att Stockholms Fotbollförbund i praktiken lägger sig i laguttagningen.

Vilka protesterar?

I år handlar det om 4 100 lag från 170 föreningar – eller drygt 30 000 spelare. Har man inhämtat åsikter från representanter för dessa 4 100 lag? Det har man säkert. Men hur representativt var urvalet? Och hur brett? Som man frågar får man svar, som bekant.

En av undersökningens slutsatser, som StFF självt lyfter fram, är att ”75 procent uppfattar värvningar i unga år som ett stort problem.” Vilka är dessa trefjärdelar? Är det ledare? Eller spelare?

Det framgår inte och därför är upplysningen tämligen värdelös.

Ylva Johansson basar för ett förbund som (åtminstone) sedan år 2000 har sett antalet licensierade spelare (15 år och uppåt) öka så gott som oavbrutet. År 2000 fanns det 18 291 herrar och 3 209 damer med licens. År 2010 var de 30 352 respektive 8 445. Totalt sett en ökning från 21 500 till 39 000.

Det är väl inte avundsjuka...

I mina ögon tycks inte Stockholms Fotbollförbund ha några problem med återväxten.

Men vad är det då man har problem med?

På något sätt verkar det på den här nivån råda samma tillstånd av utbredd avundsjuka som redan tidigare infekterat debatten om klubbägandet inom lagidrott på elitnivå. En overksam majoritet kräver bestämmanderätt över en aktiv minoritet.

Ylva Johansson och hennes förbund hänger upp sig på att de ungdomar som väljs ut och lockas över från (den lilla) moderklubben till (den stora) elitklubben kan ge upp helt och hållet när de hamnar i bakgrunden. Ställda i skymundan, utan chans till en plats i startelvan, lägger de hellre av än fortsätter.

Utvecklas bäst i hemmamiljö

- Man måste få en chans att utvecklas maximalt, och det gör man ganska ofta bäst i den miljö man kommer ifrån, säger Johansson till SvD.

Låt oss titta närmare på vad som gäller i samband med ungdomsmatcherna. I 5-mannaspel rekommenderas fritt antal avbytare, dock ej fler än att alla får vara med i en halvlek. I 7-manna rekommenderas tre avbytare och 11-mannaspel maximalt fem avbytare. Det handlar hela tiden om fria byten.

Den sista siffran är mycket egendomlig. När spelarna vuxit till sig såpass att det handlar om riktig fotboll (elva mot elva på fullstor plan) kan det vara dags att skärpa kraven och början inskolningen med sikte på seniorspel. Men med fem avbytare och kravet att alla hela tiden skall vara med är detta en omöjlighet.

BP, ett svartrött skynke

Det är av yttersta vikt att spelare tidigt får lära sig, och utveckla egna strategier för, hur man stoppar för spel i 80 eller 90 minuter. Några sådana möjligheter gives icke i Stockholm.

Brommapojkarna, detta svartröda skynke för fotbollens utslätningsivrare, föreslog att man skulle nöjas med tre avbytare.

Men det förslaget förkastades av StFF. BP:s synpunkt var att man med färre avbytare kunde bilda fler lag i samma årskull och på sätt utan vidare garantera att alla får spela mera. Men det föll inte förbundsledningen på läppen.

Som jag ser det har StFF därmed aktivt bidragit till att skapa den uppkomna situationen, där ”en tredjedel aldrig fått vara med i en startelva” (problemet är att siffran är orimlig, eftersom de flesta pojk- och flicklag sällan har mer än de 16 spelare som får vara omklädda, men det är en annan sak).

Lika barn leka bäst

Man tycks från förbundshåll heller inte vilja förstå att lika barn leka bäst. Om ett lag skall fungera någorlunda, och om spelarna själva skall tycka att det är roligt, bör begåvningsnivån vara någorlunda likartad.

Ingen blir lycklig av att damfotbollens principer blir rättesnöre även för pojkfotbollen (alltså, att träningsinnehållet anpassas efter gruppens svagaste medlem).

De större klubbarna letar aktivt upp yngre begåvningar för att skapa träningsmiljöer där spelare med anlag har goda chanser att utvecklas. Denna uppsökande verksamhet är enligt StFF helt förkastlig. Antagligen därför att den rubbar jämviktsförhållandena i de Edens lustgårdar (=radhusområden) där vi har de mest högljudda föräldrarna.

”Min egen lille Messi!”

Jag misstänker att de 75 procent som nämndes tidigare mest består av föräldrar som sett grannens unge försvinna till en elitklubb medan deras egen telning får gå kvar och trampa hemmavid. ”Min egen lille Messi!”
Men om värvningar skall stoppas måste man också på ett rimligt sätt kunna definiera vad som gäller.

I StFF:s eget dokument kan man läsa att en värvning är det samma som att en företrädare för en förening aktivt tar försthandskontakt med spelaren eller spelarens vårdnadshavare i syfte att få spelaren att byta förening.

Men, framhålls det samtidigt: ”Det finns skäl att understryka att värvningar inte skall sammanblandas med övergångar mellan olika föreningar som sker på initiativ av spelaren eller spelarens vårdnadshavare.”

Efter den passusen slår StFF-dokumentet knut på sig självt när man räknar upp ett antal förhållanden som kan räknas som ”normala övergångar”.

Återgång till hyckleri

Det är, kort sagt, ganska löjligt. Det blir, i praktiken, en återgång till det hyckleri som ända fram till 1960 rådde inom svensk elitfotboll. På den tiden sades det att värvning var otillåten. Enligt reglerna skulle det gå till så här:

Spelare A vill flytta. Därför söker spelar A jobb på annan ort. Spelare A får jobb på annan ort. Därför söker spelare A också bostad på denna ort. Spelare A får bostad. När detta är klart kan spelare A ta kontakt med klubben B, som finns på den nya orten. Klubben B välkomnar spelaren A.

I praktiken var det naturligtvis aldrig så att det gick till på det viset. Klubbarna kringgick hela regelverket genom inrättandet av supporterklubbar.

Skadestånd på 10 000 kr

Det var den vägen kontakterna togs. Hyckleri på hög nivå. När det här systemet försvann – vilket skedde efter en uppmärksammad skiljedom mellan IFK Norrköping och Norrby IF gällande värvningen av landslagsmannen ”Putte” Källgren – jämnade detta vägen för introduktionen av övergångssummor.

Då, år 1959, ansågs skadeståndsnivån för en värvning av en landslagsmeriterad elitspelare ligga på 10 000 kronor.

Om nu idag skall skjuta upp värvningarna till 15 års ålder, den ålder då spelaren licensieras, så kommer det alltså att börja handla om stora och komplicerade övergångar även inom pojkfotbollen. Agenterna kommer in i bilden och det kommer att konstrueras avtal med utfallsklausuler som sträcker sig jag vet inte hur många år framåt i tiden.

Mellanhänderna får stor betydelse

Ylva Johansson är alltså, genom att försöka reglera de större klubbarnas beteende, på väg att skapa en äkta slavmarknad för ungdomsfotbollen.

En marknad där mellanhänder kommer att få en betydelsefull roll.

Det finns ytterligare en faktor i detta, ett mycket obehagligt inslag som anknyter till delar av innehållet i Dan Perssons blogg från den 20 september här på IA. Dan P nämner statsbudgeten och dess kritik mot att idrottsrörelsen inte har fått med fler kvinnor och att det framförallt saknas flickor med invandrarbakgrund.

Dan P nämner politikernas misslyckade integrationspolitik som en av orsakerna till detta. Dan P nämner också att en fotbollsspelande 15-årig tjej kan kosta sina föräldrar upp till 20.000 kronor per säsong. På så sätt är idrottandet redan en klassfråga.

Vem kan säga nej?

Ponera att du som förälder har anlänt till Sverige i vuxen ålder. Du har ännu, efter elva år i landet, inte kunnat få ett riktigt arbete där lönen redvisas till Skatteverket. Dina barn börjar spela fotboll. Ett av dem är redan som åtta-nioåring dominant i sitt lag.

Men du märker också att det hela tiden kostar att vara med.

Skor, utrustning, resor. Allt kostar. Då tar en ”värvare” kontakt.

”Vi är nyfikna på din grabb och vill gärna att han kommer till vår klubb. Vår motprestation är att ta hand om alla utgifter de närmaste åren. Om det faller väl ut kommer han säkert att ta plats i våra äldre lag. I annat fall är han fri att gå vart han vill.”

Kämpa sig till social genombrott

Skulle inte det vara en välsignelse och en öppning för en ung pojke, och en hel familj, att på egen hand kunna kämpa sig till det sociala genombrott som förnekas dem på alla andra områden?

Enligt Ylva Johansson är det här en styggelse och någonting som med alla medel skall motverkas. Så är det kanske, åtminstone om man betraktar det hela utifrån ett radhus- eller bostadsrättsperspektiv.

Men kom ihåg att ett klubbyte ibland gör att även en medelmåtta kommer närmare köttgrytorna.

Den enkla sanningen kan väl Ylva Johansson inte ha glömt bort allaredan?

Gunnar Persson

Lasse (inte verifierad)

tors, 2011-09-29 10:40

1. Gunnar Persson inleder med

Gunnar Persson inleder med "Johansson har, utan annat stöd än distriktets årsmöte, ändrat de generella spelreglerna för ungdomsfotboll i Stockholm". Om jag minns rätt är distriktets årsmöte det högsta beslutande organet. Det kan väl inte vara fel att styrelsen gör som det högsta beslutande organet beslutat? Vill vi ha att styrelsen skiter i årsmötesbeslut och arbetar efter eget gottfinnande? Sedan kan man ha andra åsikter i sakfrågan, men det går inte att kritisera en styrelse för att de följer idrottsrörelsens demokratiska spelregler!

gp (inte verifierad)

tors, 2011-09-29 14:54

2. Demokrati skall vi ha. Men

Demokrati skall vi ha. Men det blir snett när småklubbar beskär rörligheten för elitklubbar.

Roger Ek (inte verifierad)

tors, 2011-09-29 16:05

3. Det är i tidig ålder (d v s

Det är i tidig ålder (d v s innan man gått igenom puberteten vid 15-19 års ålder) i princip omöjligt att fastställa vem/vilka som kommer bli riktigt bra i en idrott. Talangutveckling handlar om att bereda så många som möjligt chansen att idrotta så länge som möjligt - det visar ALL forskning på området och all praktisk erfarenhet. Tidig elitfokusering är kontraproduktivt vad avser att skapa framtida elitidrottare och det slår ut många potentiella talanger som blommar sent. Det vi mäter och ger uppskattning inom barn- och ungdomsidrotten är ofta bara ett mått på fysisk mognad.

Det här samarbetet hör till de mest oväntade och udda. Om du köper biljett till basketlandskampen Sverige-Turkiet i Globen får du möjligheten att se hockeymatchen Tre Kronor-Tjeckien i Beijer Hockey Games  - på köpet. 

Idrottssverige skriker efter anläggningar av alla slag. Det går trögt på de flesta håll. Men det finns en kommun som gör något åt behoven: Nacka kommun, 8 kilometer utanför Stockholms centrum. Fram till 2035 kommer kommunen att satsa 2 miljarder kronor på olika anläggningar.

Under 2019 stod Skåne som värd för 23 procent  av de internationella idrottsmästerskap som arrangerades i Sverige - dvs 11 av 47 internationella mästerskap. Det visar den senaste statistiken från Centrum för Idrottsevenemang som varje år tar fram statistik över antalet internationella mästerskap som arrangeras i Sverige. 

Det innebär att Skåne är främst i landet.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

BAUHAUS samlar på idrotter och sponsoravtal. Nu har företaget utökat avtalet  med Svenska Skidförbundet. Under säsongen 2018/2019 var BAUHAUS partner till svensk skicross, men tar nu ytterligare ett steg och utökar samarbetet genom att bli huvudsponsor för den framgångsrika skicross-verksamheten.

Världscupen i längdskidåkning har en stor plats i svenskarnas hjärta och hälften av svenskarna (50 procent) planerar att titta på SVTs vinterstudion.

Det finns skillnader mellan hur män och kvinnor tittar på vintersport. Var tredje kvinna (33 procent) har Vinterstudion på i bakgrunden medan de gör andra saker. Det gäller bara för var fjärde man (24 procent).

När Östersunds stjärna Saman Ghoddos kom hem till Östersund från utflykten till Huesca augusti fjol trodde han att han skrivit på ett papper om läkarundersökning för La Liga-nykomlingen. Papperet var istället ett övergångskontrakt. Sen började cirkusen.