Den oförglömliga diskusfinalen
Två meter och 145 kg, en byggnad av stål. Och med nerver av samma material.
Det Daniel Ståhl gjorde i Budapest måndagen den 21 augusti, en dryg vecka före sin 31-årsdag, kommer att ingå i en mycket smal, exklusiv samling av de allra största svenska idrottsögonblicken.
Stålmannen själv skrev det dramatiska manuset, användbart som exempel på en bragd. Juryn behöver inte sammanträda. Bragdguldet blir äntligen Ståhls.
Han hade en speciell aura omkring sig den här kvällen i den nybyggda arenan alldeles nära Donau. Det var den tredje VM-dagen. Han hade liksom stängt dörren om sig. Satt och filosoferade i sin ensamhem. Inget flams, inga skratt, inget nojs med kollegerna, detta kastväsende som reser runt i världen och försöker försörja sig på den ursprungligaste av alla grenar, diskus.
Svårtydd var han. Osäker? Ur form? Likgiltig? Svårtytt som sagt. Men som han höll masken.
Talade till nerverna
Han hade gjort allt för att spela ner sig själv. Han hade redan ett VM-guld, han var olympisk mästare, det var som om han försökte intala sig det; det här är inte hela världen, ett guld till spelar väl ingen roll. Det var som talade han till sina egna nerver, att det bara kunde kunde gå och knyta sig och ge blanka faen i vad han höll på med. Han ville bara njuta av stämningen, tävlingen, själva kastandets tjusning när man känner att ”snoan” i ringen håller takten, att utkastet blir bra och rätt vinklat, att inte bara vräka på med all sin styrka för då är det så lätt att tappa tekniken, få fel kastvinkel eller i värsta fall dunka in trissan i skyddsnätet.
Det är ju så mycket som kan gå fel.
Eller var hans till synes svala attityd - han torkade sig dock lite mot värmens väta emellanåt - bara ett sätt att förvilla sina motståndare, att de inte skulle ta honom riktigt på allvar den här kvällen trots att de alla visste vilken jämn och fin säsong han haft. Började ju bara på en bit över 63 medan den argaste rivalen, slovenen Kristina Ceh, redan i ledningskasten visade att det skulle bli en match alldeles i närheten av 70-metersstrecket den här kvällen.
En av de allra största
Daniel Ståhl kliver upp som en av de allra största svenska friidrottarna i historien. Han och Armand Duplantis är våra enda riktiga världsstjärnor just nu, det såg ännu bättre ut i början av 2000-talet med Stefan Holm, Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft och Christian Ohlsson som världsettor i höjd, sjukamp och tresteg. Men från ungdomsleden hörs det löftesrika segervrål.
De riktigt, förtätade, magiska ögonblicken, med en djävulsk dramaturgi i de aktivas egen regi är ganska få. När det avgörs precis så där obegripligt utstuderat och nervpirrande så att både publiken och de tävlande rycks med.
Det var ingen idealisk kväll för stora resultat. Det är det sällan i de stora stadiongrytorna, världsrekord brukar slås i mindre speciellt riggade tävlingar där man kan vända på kastriktningen och få bäst bärande vindkraft och gratis skjuts. Ungefär som segelflyg. I Budapest var det i stort sett vindstilla. Och ändå blev det den bästa mästerskapstävlingen i historien. Ståhl hade klättrat upp till ledningen när det var en omgång kvar, Ceh gick in och kastade 70.02 och stod där och väntade på att få brista ut i ett guldjubel när Ståhl skulle kasta för sista gången. Han tog lite extra tid på sig innan han var klar för sitt livs ögonblick.
Sitt livs bästa kast
Han torkade diskusen lite noggrannare än vanligt, han väntade liter längre utanför ringen för att tankarna skulle hinna klara av sitt, man såg hur hela hans stora kropp liksom välvde sig i lusten att få krama ur sig allt den hade i sig den här benådade kvällen. Rotationen snabbare än vanligt, utkastet som en briserande bomb. 71.46. Det längsta kastet i en VM-final någonsin, fyrtio centimeter kortare än Daniels eget svensk rekord men likväl; hans livs absolut bästa kast. Han hade guldet i sin hand, han förlorade det för ett ögonblick och han tog tillbaka det på det mest raffinerade vis. ”Idrottspsykologi rakt igenom”, sa Ståhl själv. Ja, det var det absolut.
Men det var också, tusentals timmar av träning, lusten att tävla, arvet från Taina och Jan, föräldrarna, också kastare, kroppsharmonin, kärleken till Fanny (Roos, kulstöterskan som han nu bor med i Malmö), det var allt det där som alltid måste samspela, i tid och rum, för att de stora bragderna skall bli till och vi får rysa, skrika, skratta, tåras eller hur vi nu har för vana att uttrycka oss känslomässigt.
Ett magiskt ögonblick skänkte han oss. Han höll det länge inom sig, som för att vara ensam med det, tillgodogöra sig det vidunderliga han gjort innan han öppnade dörren igen, grep flaggan, inledde dansen och lät ansiktet spricka upp i ett vackert leende.
Ja, si det var en riktig, jävla, idrottskväll det.
Mest lästa just nu
Skytteholms idrottsplats, grannen som s a s blev kvar när Råsunds revs, ska nu bli en fullvärdig arena med större huvudplan, större läktare och här blir det totalt tre fullstora elvamannaplaner och en sjumannaplan. Solna stad satsar på anläggningen som blir hemmaplan för AIK:s damlag och Vasalunds herrlag och en fast plats för AIK:s akademi.Allt blir möjligttack vare en överenskommelse med företaget JM AB.
Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.
Champions League kommer tillbaka ! Vipalay Group har lyckats i förhandlingarna och kunde på onsdagen gå ut med nyheten. Från och med i höst sänds världens största klubblagsturnering åter i Viaplays kanaler. Och det blir fler matcher än någonsin, då nya avtalet sträcker sig till och med säsongen 2026/2027. kanaler. Och det blir fler matcher än någonsin, då nya avtalet sträcker sig till och med säsongen 2026/2027. Viaplays kanaler. Och det blir fler matcher än någonsin, då nya avtalet sträcker sig till och med säsongen 2026/2027.
Skriv kommentar