Det skriver Sune Sylvén i sin sista krönika när han nu slutar på Svenska Dagbladet efter 40 år som sportjournalist, varav 25 år som krönikör.
Sune Sylvén började på Svenskan 1965, och efter en kort visit på Tidningarnas telegrambyrå, TT, 1978-80 återvände han till tidningen. OS i Moskva 1980 blev hans första uppdrag som krönikör, sedan har han bevakat 14 olympiska spel. Nu blir han pensionär med förbehållet att han ska skriva krönikor en gång i veckan – förutom han behåller ansvaret för SvD:s bragdguld.

I sin sista ordinarie krönika frågar han sig var som har hänt med idrotten under fyra decennier? Hans korta svar är att den har svällt - på alla breddar.
”Den gamla olympiska devisen - snabbare, högre, starkare - räcker inte längre. Numera skulle det kunna heta: Större, dyrare, skandalösare.
Länge hette idrottens stora spöke professionalismen. Ledarna bet sig kvar i amatörismen, ofta utvecklande en fenomenal skicklighet i att blunda för den verklighet som de aktiva levde i.
Sedan dess har vi fått en enorm kommersialisering av idrotten. Kraven ökar och en toppidrottare behöver vid sin sida inte bara en förstklassig tränare. Han bör också anställa en smart manager, en framstående ekonom, en rolig talskrivare, en skicklig jurist, en läkare, en naprapat, en psykolog, en taktiker och litet annat löst folk”.

Sylvén konstaterar också:.
”Visst är det skönt att amatörhyckleriet övergavs. Det var underbart när den öppna tennisen gav klara besked om spelarnas inkomster. Men knappast någon kunde ana hur långt allt skulle gå. På fem Wimbledon-segrar fick Björn Borg in en totalsumma, som hans efterträdare skrattade åt redan på 1990-talet.
Gunnar Nordahl blev "rik" när han skrev på för Milan 1949 och fick några hundra tusenlappar. Dagens fotbollsspelare i Nordahls klass är multimiljonärer. De och deras kolleger i ett antal andra grenar har inkomster, som skapar ett nytt landskap. Proffs från förr i tiden köpte sig en villa eller restaurang vid hemkomsten, men de måste på något sätt försörja sig. Dagens stjärnor lever i en egen värld, kan eller måste fjärma sig från vanliga människors och supportrars liv. De har blivit ett slags gudar, med mänskliga drag, vars tillvaro skildras som i ett avundsjukt rosentöcken.
Så enkelt och smärtfritt är knappast deras liv. Inte ens David Beckham kan äta fler än två ägg till frukost. Och när felstegen kommer njuter vi via massmedierna.
Fotbollen är den främsta kommersiella idrottsmaskinen. Sporten är störst och mest omhuldad på klotet och någon gräns för utbudet tycks inte finnas. Internationaliseringen är enorm: Storklubbar som Manchester United, Liverpool, Real Madrid och Barcelona har nästan lika många svenska anhängare som AIK, Djurgården, Hammarby och IFK Göteborg”.

Intresset har också stigit för de stora internationella mästerskapen. VM och EM har blivit enorma nationella angelägenheter, med tiotusentals tröjklädda supportrar från deltagarländerna på plats.
Avigsidan är huliganismen, som blivit fotbollens eländiga följeslagare. Sannolikt är detta priset för fotbollens särställning. Ingen annan sport kan präglas av samma allvar som fotboll. Fanatismen frodas. En landskamp, en cupmatch eller ett derby blir mer än en match. Det kan vara en politisk yttring, en religiös ceremoni, ett socialt känsloutbrott, ett konstverk, ett nervsammanbrott. Spelare, ledare och domare hotas av dessa kriminella anonyma typer, som är idrottens löss i väggtapeten.
Somliga supportrar är så galna att de verkligen tror på hyperklyschan om att fotboll är viktigare än livet. De förstår aldrig de kyliga typer som tycker att även fotbollsresultat bör vara så rättvisa som möjligt”.
Han går också in på televisionens betydelse och inverkan på idrotten:
”Tv-beroendet är kolossalt inom toppidrotten. Utan tv skulle elitverksamheten stanna. Effekten är mycket god till större delen, men priset är att idrotten alltmer satsar på ren underhållning. Allt måste avgöras inom tv:s tidsramar och det går ibland ut över idrottandet”.