anläggningar
Alltid plats i en arena för alla, nja...
Att det finns platser att utöva idrott på är viktigt. Nu slår RF åter på stora trumman om att anläggningsbristen är stor. 25 procent av de föreningar som svarat på en enkät uppger att de tvingas tacka nej till nya medlemmar på grund av brist på hall/anläggningstider, berättar Anna Iwarsson i Nyheterna på TV4. Detta är en fråga som RF återkommer till med jämna mellanrum. Tack och lov på ett alltmer nyanserat sätt för varje gång. Frågan är väldigt viktig.
Men som jag skrev i en tidigare krönika: Jovisst, tillgång på anläggningar och ytor är en förutsättning, men ingen garanti. De sjunkande aktivitetsnivåerna inom föreningsidrotten och det ökade stillasittande främst bland unga har inte ett tydligt samband med brist på anläggningar.
Inget likhetstecken
Vi kan inte slentrianmässigt sätta likhetstecken mellan utbyggnad av anläggningsbestånd och ökat idrottande. I stället måste vi tänka vidare kring behov, trender och tillgänglighet.
Nya anläggningar ett livsvillkor
Om vi bortser från det SVT, SR, AB med flera aktörer gör bättre än oss, dvs fantastiska årskrönikor över de sportsliga framgångar som svensk idrott upplevt 2019 och istället fokuserar på det som hänt med idrotten som folkrörelse, idrotten som kommersiell aktör, kommersiella beteenden.
…Vad hände då idrottsåret 2019?
Idrottsåret 2019.
Vi hade ett Riksidrottsmöte som egentligen inte påverkade så mycket. Beslut om könskvotering till förbundsstyrelser hör till avdelningen sminka en gris, dvs ett beslut som inte har någon effekt på jämställdheten inom idrotten utan är politiskt korrekt och gör att alla närvarande kan känna sig som goda människor.
Nya pengar behövs för byggnationer
När fem förbund går samman visar det ytterligare att vi har två stora problem inom svensk idrott.
Det första problemet är att vi har en kopiös anläggningsbrist. Det finns inte hallar för att hantera alla barn och ungdomar som vill idrotta. Vi är inte ens nära anläggningar nog för den strategi 2025 som även skall inbegripa vuxna.
Det andra problemet är att de som skall betala alla nya arenor, dvs kommunerna har slut på pengar.
Vi kan dagligen läsa om kommuner som drar in varm mat på äldreboende, och om hur nästan alla kommuner minskar på personal i grundskolan och att elevassistenter väljs bort på grund av resursbrist.
Och vi har stora kommunala åtagande för migration och integration som det saknas pengar till.
Fler idrottsplatser en nödvändighet
En angelägen fråga för folkhälsan och idrotten är tillgången till idrottsplatser, arenor för motion och olika idrotter. Inte minst under vintertid, årets mörka månader.
Flertal undersökningar styrker att idrottsplatserna skall ligga centralt.
Vissa faller annars ifrån då föräldrakörning inte är möjlig. Även för mycket sittande vid dataskärmen, paddan eller mobilen minskar fysiska aktiviteter. De heliga 60 minuterna om dagen har minskat mer och mer de senaste tio-femton åren.
Men anläggningsbehovet bara växer, precis som hoten mot de befintliga.
Kort perspektiv
Alla partier idag kör mantrat med skola, vård och omsorg. Åtminstone när det vankas valtider. Och perspektivet är det korta. Hälsofrågor är kontinuitet och långsiktighet. Precis som idrottsträning.
Allt och lite till diskuterades i Visby
Idag arrangerade Socialdemokraterna i Stockholmsregionen ett seminarium om hur vi sluter hälsoklyftorna med hjälp av samhällsplanering och idrott.
Under panelsamtalet i en naturskön trädgård Visby framkom att anläggningar och ytor för idrott samt annan fysisk aktivitet måste komma bli mera angeläget i stadsbyggnadsprocessen och samhällsplaneringen i de flesta kommuner.
Det måste bli större krav på tjänstemän och politiker. Det är viktigt att idrott och möjligheter till fysisk aktivitet ingår tidigt i planeringen inför nya stads- och kommundelar .
En namnkunnig paneldeltog och bestod av:
Tomas Eriksson, Ledamot av Riksidrottsstyrelsen och SISU:s förbundsstyrelse samt ordförande i Internationella Innebandyförbundet
Helene Hellmark Knutsson, Riksdagsledamot (S), Vice ordförande i riksdagens näringsutskott och ordförande för Stockholms Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna Stockholm
Den som väntar på något gott...
Jag förstår att det kan vara en utmaning att hänga med i turerna kring Stockholm 2026 som värd för OS och Paralympics, vad det egentligen skulle innebära och hur det skulle genomföras.
En anledning till utmaningen att följa med i svängarna är att det just svänger. Hela arbetssättet och förväntningarna på en värdstad för OS och Paralympics har förändrats från att staden ska förändras för att passa för ett OS och Paralympics till att anpassa ett OS och Paralympics efter staden.
Det har gått en vecka sedan Internationella Olympiska kommittén, IOK, röstade fram Sverige, med Stockholm, Åre, Falun och lettiska Sigulda, som en av tre kandidater till värdskapet för vinter-OS och Paralympics 2026. Glädje byttes på några dagar till bakslag när det nya styret i Stockholm meddelade att de inte var aktuellt med OS i Stockholm år 2026.
Planerna har ändrats
Inte nog med det – även Sveriges idé om hur OS och Paralympics i Stockholm ska genomföras har ändrats och utvecklats.
Nu börjar nästa maratonlopp
Det är snart val i Sverige. Den 9:e september närmar sig med stormsteg. Jag brukar ofta tala om att idrotten finns överallt och att idrotten berör många olika områden, allt ifrån hälsa till besöksnäring, arbetsmarknad och integration.
Idrotten är stor och idrotten är en viktig del av samhället. Det vet vi. Med 3,2 miljoner medlemmar i 20 000 ideella föreningar och 650 000 ledare, skapar idrottsrörelsen en rad positiva bieffekter som vi kallar samhällsnytta.
Bristen på anläggningar skriande
I förra veckan presenterade Riksidrottsförbundet resultatet från vår årliga kommunundersökning. Kommunundersökningen är en enkät där vi frågat kommunerna om hur deras stöd – såväl ekonomiskt stöd som anläggningsstöd och särskilda idrottssatsningar – till idrotten ser ut. I år har undersökningen även haft ett särskilt fokus på anläggningstillgången och där resultatet är mycket oroväckande.
Hälften av de 247 svarande kommunerna upplever att idrottsföreningar tvingas tacka nej till potentiella utövare med hänvisning till brist på anläggningar. Det innebär att barn och unga som vill idrotta och motionera hindras från att göra det på grund av bristen på ändamålsenliga idrottsmiljöer.
