Men som jag skrev i en tidigare krönika: Jovisst, tillgång på anläggningar och ytor är en förutsättning, men ingen garanti. De sjunkande aktivitetsnivåerna inom föreningsidrotten och det ökade stillasittande främst bland unga har inte ett tydligt samband med brist på anläggningar. 

Inget likhetstecken

Vi kan inte slentrianmässigt sätta likhetstecken mellan utbyggnad av anläggningsbestånd och ökat idrottande. I stället måste vi tänka vidare kring behov, trender och tillgänglighet. 

Så innan vi ropar högt efter fler anläggningar är det viktigt att vi reflekterar över följande: 

Att anläggningar, t ex idrottshallar, är fullbokade betyder inte nödvändigtvis att de är fulla eller används till fullo. Vi har i regel dålig överblick över den verkliga utnyttjandegraden. En dansk undersökning visar att boknings- och utnyttjandegraden skiljer sig. Medan bokningsgraden i de undersökta idrottshallarna låg på mellan 80 och nästan 100 procent, var den verkliga utnyttjandegraden mellan 40 och drygt 80 procent. Vi måste säkerställa effektiv användning.

Kan idrottsföreningarna tänka om och tänka nytt kring var och hur de erbjuder aktiviteter? Visst är det viktigt att en handbollsförening har tillgång till idrottshallar med rätt förutsättningar för idrotten ifråga. Men kanske kan vissa pass hållas utomhus eller i en mindre lokal för att frigöra hallen för fler. Under Corona-pandemin visade en del föreningar, och inte minst kommersiella träningscentra/aktörer, prov på kreativt tänkande kring såväl aktiviteter som rumsliga lösningar. Många verkar sedan ha återgått till det traditionella sättet att arbeta.

Omöjligt att tillfredsställa alla

Vi måste se till hela aktivitetsbilden. Är de personer som står i kö för att till exempel spela fotboll, innebandy eller utöva gymnastik ”nya” idrottsutövare eller är de redan medlemmar och aktiva i andra idrotter. Det är viktigt att minska stillasittandet och nå ut till fler, men kanske inte lika viktigt att alla ska ha tillgång till precis alla aktiviteter de önskar överallt.

Jag kan till och med drista mig till att ställa frågan om det är en mänsklig rättighet att spela fotboll i en viss förening.

Alla idrotter har inte köer och alla anläggningstyper utnyttjas inte till fullo. Många föreningar har problem med att rekrytera medlemmar. Hur kan dessa lyftas och tillgängliggöras?

Det finns ett stort renoveringsbehov i det befintliga anläggningsbeståndet. Kan detta kanske ses som en möjlighet att öka kapaciteten, effektivisera och tillgängliggöra för fler. Detta bör prioriteras före nybyggnation.

Anna Iwarsson flaggade för ett samarbete med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och det är viktigt i arbetet för att å ena sidan få en tydligare bild av situationen i olika delar av landet och typer av kommuner, och å sidan diskutera kommunernas roll och ansvar. Kopplat till detta måste vi fråga oss om det är kommunens ansvar att finansiera anläggningarna även fortsättningsvis eller om det är dags att (vidare)utveckla andra finansierings- och samarbetslösningar, utan att tulla på tillgänglighetsprincipen? 

Krävs samverkan

Samverkan är ett nyckelord idag och det bör även gälla anläggningsfrågan. Och alla sektorer måste dra sitt strå till stacken.

Till min glädje ser vi en positiv utveckling i arbetet för att säkerställa och förbättra anläggningsbeståndet. Två exempel är etableringen av Center för idrotts- och friluftsanläggningar inom ramen för Centrum för idrottsforskning och RF:s arbete med anläggningar (Plats för idrott). 

Det som Anna Iwarsson efterfrågar lyfts, bland annat i mitt kapitel, i denna användbara skrift:

Centrum för idrottsforskning (2022). Idrottsanläggningar – i dag och i morgon: Om behov, tillgänglighet och konkurrerande intressen. Rapport 2022:2.