I april presenterade Centrum för idrottsforskning (CIF), under ledning av Johan R Norberg, på uppdrag av regeringen sin årliga uppföljning av statens stöd till idrotten. I år handlade  uppföljningen om idrottsrörelsens villkor och förutsättningar för att bedriva en konkurrenskraftig och hållbar elitidrottsverksamhet.  

I rapporteringen från uppdraget framgår stora brister i hur elitidrotten hanteras i Sverige, men också en rad tankar om hur vi kan förbättra situationen. Men då måste vi verkligen prata om detta, i olika konstellationer och på olika nivåer.

Stolta och öppna

I grund och botten ska vi vara stolta för vår svenska syn på idrott, men detta får inte leda till att vi undviker att tala om elitidrott. Att vi tenderar att göra det bottnar säkert bland annat i att elitidrott står för något som vi inte vill finansiera, premiera och förknippas med. Jag såg nyligen dokumentären ”Barnen som pressas att bli elitidrottare” på SVT. Sevärd och värd att tala om, inte minst för att på bästa sätt skapa en hållbar svensk elitidrott. 

När röster väl höjs för att vi behöver satsningar på elitidrotten förs inte sällan dåligt underbyggda argument fram, även dessa grundade i det svenska synsättet på idrott. Det vanligaste är att elitidrott inspirerar oss att bli fysiskt aktiva.

Och visst kan elitidrottare fungera som förebilder, men de skapar generellt sett inte ökad aktivitet. Detta är således inte ett hållbart argument. Elitidrottens förtjänster måste diskuteras i andra termer, utifrån andra värden. Här behöver vi en mer kvalificerad diskussion.

De pratar med varandra!

Och ja, det hade börjat röra på sig i elitidrottsfrågan redan innan CIF presenterade sin rapport. Till exempel arbetar RF, SOK, Svenska Parasportförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté sedan några år tillbaka tillsammans under strategiprogrammet #elitidrott2030 för att förbättra förutsättningarna för svensk internationell elitidrott. Man har identifierat åtta steg som man utgår från.

Dessa handlar bland annat om att tillföra resurser, skapa bättre utvecklings- och utbildningsmiljöer för såväl aktiva som tränare, skapa en förbättrad social situation och stärka kopplingen till idrottsforskningen. 

När man läser CIF:s utredning och verksamhetsplanen för #elitidrott2030 förstår man att vi kan inspireras av våra grannländer, men inte kopiera rakt av. Detta lyfter även forskare inom det välkända forskningssamarbetet SPLISS. 

Forskning och praktik möts

Det finns även goda exempel i Sverige. Vintersportcentret i Östersund förs ofta fram som ett unikt och bra exempel i Sverige där forskning och praktik möts. Eftersom jag är verksam i Malmö vill jag lyfta ytterligare ett exempel som på flera sätt, och med begränsade medel, arbetar med att skapa en integrerad kompetensmiljö för elitidrott i enlighet med mycket av det som lyfts av CIF och #elitidrott2030: Malmö Idrottsakademi.

Här finnds ett kompetenscenter för hållbar elitidrott, där så väl idrottare, tränare, föreningar som förbund i ett långsiktigt och nära samarbete kan utvecklas för att nå internationella toppresultat. Malmö idrottsakademi drivs av Malmö stad i samverkan med RF SISU Skåne, Malmö universitet och avdelningen för klinisk fysiologi på Skånes universitetssjukhus. Malmö idrottsakademi har även nära samarbete med kommersiella aktörer inom t ex fysioterapi och ortopedi.

Således är Malmö Idrottsakademi både intressant utifrån de frågor som centret arbetar med och hur detta bedrivs genom fruktbara samarbeten. Här tror jag att fler aktörer med intresse för svensk elitidrott skulle kunna inspireras.