Iwarsson och Östholm utgår från en nyligen publicerad, mycket intressant rapport: ”Tillgång till idrott i nybyggda områden”. Jag håller med om en del av debattartikelförfattarnas poänger, men det finns också en del problem med de förenklade slutsatserna. 

I rapporten visas att områden byggda på 60- och 70-talen har bäst tillgång och närhet till idrottsanläggningar. I områden byggda de senaste 25 åren är anläggningarna färre. 

Tillgång ingen garanti

Utifrån Iwarssons och Östholms retorik i artikeln skulle man då kunna anta att aktivitetsnivån är klart högre i 60- och 70-talsområdena. Men om vi tittar på andelen unga som är aktiva i idrottsföreningar i Malmös olika områden, är det i områden från 60- och 70-talen som vi finner den lägsta andelen. 

Således är god tillgång till anläggningar ingen garanti. Andra faktorer är av större betydelse, såsom socioekonomiska faktorer hos befolkningen, olika gruppers geografiska räckvidd och upplevd tillgänglighet till idrotten och dess anläggningar. 

Det visar forskning, även om Iwarsson och Östholm svepande slår fast att: ”Forskning visar ett tydligt samband mellan tillgång till idrottsanläggningar och barns fysiska aktivitet.” 

Tillgång på anläggningar och ytor är självklart en förutsättning för att fysisk aktivitet ska komma till stånd, men vi kan alltså inte slentrianmässigt sätta likhetstecken mellan god tillgång till anläggningar och ett omfattande idrottande. 

I stället måste vi tänka vidare kring behov, trender och tillgänglighet. En trend som måste tas med i ekvationen, i alla fall i de något större städerna, är förtätningstrenden. I en alltmer förtätad stad är utrymmeskrävande idrottsanläggningar med en ensidig funktion kanske inte det som prioriteras högst. Förtätning innebär att det krävs nytänkande om idrotten ska få plats. 

En annan faktor som också måste tas med i ekvationen är hållbarhetsperspektivet. Är det befogat att bygga nya, energislukande anläggningar i stället för att utveckla och effektivera det bestånd vi redan har?

 Även om RF pekar på en (upplevd) anläggningsbrist indikerar forskning att så inte nödvändigtvis är fallet. Dansk forskning visar att det nyttjandegraden i idrottshallar är lägre än vad bokningsgraden visar, något som nu också på initiativ av Centrum för Idrottsforskning studeras i Sverige. 

Det finns skäl att det trots en upplevd brist på halltider faktiskt finns utrymme för fler om vi bara hittar nya rutiner och blir mer effektiva. 

Aktiviteter på många platser

Studien som ligger till grund för rapporten fokuserar på tillgången till tre olika idrottsanläggningar: bollplaner, större idrottshallar och mindre gymnastiksalar.  Viktiga och grundläggande anläggningar, men vi måste ha i åtanke att en stor andel av svenskarnas fysiska aktiviteter sker på andra platser (se t ex idrottsstatistik.se).  Det vore därför också intressant att diskutera hur olika områdens planering möjliggör fysisk aktivitet, motion och idrottande i vidare bemärkelse. Kan en brist på anläggningar kanske vägas upp av en attraktiv utomhusmiljö som främjar motion, lek och aktivitet? Det måste i alla fall problematiseras. 

Jag ställer mig helt bakom Iwarssons och Östholms tankar om att fler kommuner borde ta fram en nulägesbild och ha långsiktiga planer för idrottsytorna. Och det är önskvärt att kommun och idrottsrörelse kommunicerar mer när planer tas fram, något som jag underströk när jag för Riksidrottsförbundets räkning 2015 skrev rapporten ”Idrotten i den fysiska planeringen”.  

Skapa nulägesbild

Jag tror att såväl kommun som idrotten brister när det gäller att samverka för en god planering.  

Iwarsson och Östholm skriver att: ”När vi tittar på det planeringsideal som varit rådande under de senaste 25 åren är det en oroväckande bild som växer fram.” Här skulle jag vilja lägga till att även idrottsrörelsen har vissa problem med sina normer och ideal (såsom exempelvis prestationsnormen), vilka i högre utsträckning än planeringsidealen kan förklara föreningsidrottens relativa tillbakagång. På mässan förra veckan, ansvarade jag för en workshop om utveckling av idrottshallar. 

Deltagarna diskuterade frågan: ”vad tror du, utifrån din yrkesroll, är anledningarna till att idrottshallar inte tilltalar alla grupper av brukare?” De anledningar som nämndes mest frekvent var idrottens krav, normer och den idrottsliga kodningen av hallarna.