De sjunkande aktivitetsnivåerna inom föreningsidrotten och det ökade stillasittande främst bland unga har inte ett tydligt samband med brist på anläggningar. Vi har ju massvis med ytor och anläggningar som är underutnyttjade. Det har byggts väldigt många ytor för fysisk aktivitet och idrott det senaste decenniet. Samtidigt ökar stillasittandet. 

Det börjar röra på sig

I april publicerade Centrum för idrottsforskning resultaten från det gångna årets regeringsuppdrag: att genomföra en fördjupad analys av förekomsten och behovet av ändamålsenliga anläggningar och utemiljöer för idrott och andra former av hälsofrämjande fysisk aktivitet. Forskare och experter från olika sektorer bidrog med analyser utifrån sina perspektiv och kunskapsområden, däribland jag. Jag tycker att det blev en mycket relevant och användbar skrift (som kan laddas ner här: https://centrumforidrottsforskning.se/samlad-strategi-behovs-fler-och-battre-idrottsanlaggningar). Jag ser inte att Björn Eriksson tagit till sig av denna. 

Som en mycket välkommen fortsättning på arbetet ovan har Centrum för idrottsforskning fått uppdraget av regeringen att upprätta och driva en kunskapsplattform för anläggningar och utemiljöer för idrott och fritid. Därtill ser regeringen över möjligheterna att utveckla en nationell strategi i anläggningsfrågor. Det är med denna i sikte som Eriksson trycker på om behovet av fler och modernare anläggningar. 

Jag välkomnar att det äntligen börjat röra på sig när det gäller att samordna aktörer, krafter och kunskap inom området ytor och anläggningar för fysisk aktivitet och idrott. Det har jag efterfrågat under många år. Men låt oss inte gå in i detta arbete med högljudda krav på mer ytor och mer pengar, utan med ett genuint intresse för att tillsammans utveckla och hitta nya lösningar. 

Idrott i Plan- och bygglagen

Vi får inte riskera att reducera anläggningsfrågan till en kvantitativ fråga. Och att skriva in ordet ”idrott” i Plan- och bygglagen, som RF kräver, löser inte anläggningsfrågan. Mer är inte alltid bättre.

Många ytor och anläggningar utnyttjas inte till fullo och på bästa sätt. Börja med att titta på det som faktiskt finns. Hur kan detta bestånd optimeras och utvecklas på ett hållbart sätt? Hur kan nya teknologier användas för att effektivisera? Hur kan olika verksamheter samverka och samordnas? Detta är särskilt viktigt i storstadsregionerna där konkurrensen om ytorna är påtaglig och, som Eriksson påtalar, idrottsföreningar upplever de största anläggningsproblemen. 

Jag har flera gånger upprepat att tillgängligheten till idrottens anläggningar och ytor inte får betraktas som en rent fysisk, planeringsmässig fråga. En tennisplan i varje kvarter skulle inte få alla människor att börja spela tennis. Tillgänglighet har inte bara att göra med kvantitativt utbud och avstånd, utan lika mycket med till exempel social, kulturell och ekonomisk tillgänglighet. Detta har jag bl a studerat i projektet Equalizer - ett redskap för jämställda och inkluderande aktivitetsplatser. Frågor om tillgänglighet bör även kopplas till FN:s globala mål, med syfte att skapa god hälsa och välbefinnande, jämställdhet, minskad ojämlikhet och hållbara städer och samhällen. 

Vikten av samverkan och perspektiv

Anläggningsfrågan, eller hellre tillgänglighetsfrågan, kräver samverkan över förvaltnings- och sektorsgränser. Samverkan måste bygga på samförstånd och enighet kring vart man är på väg. Att på kommunal nivå i samverkan mellan olika aktörer ta fram ett idrottspolitiskt program kan vara en bra start, och skapar möjlighet att lyfta tillgänglighetsfrågor som inte bara handlar om fysiskt utbud. Ett nästa steg kan vara att utarbeta en anläggningsstrategi med utgångspunkt i å ena sidan det idrottspolitiska programmet, å andra sidan en regional samverkan, och nu kanske också en nationell strategi. Helst av allt skulle jag vilja att anläggningsstrategin vidgades till en tillgänglighetsstrategi för platser för fysisk aktivitet och idrott. Centrala frågor i en sådan är: Vad? Varför? För vem? Var? Hur? När?

Så, råder det verkligen brist på anläggningar? Det beror på vem man frågar. Låt oss istället fråga: Hur kan idrottens ytor och anläggningar tillgängliggöras? Om denna diskussion också förs på det nationella planet är det en stor fördel.