Sydkorea

Tekniken räddade Sverige

Det var kanske VM:s oskönaste match. Det var kantigt och knöligt och ideliga frisparkar och avbrott - men skönt ändå till slut. Det koras ingas Världens Vackraste fotbollspelare (Ronaldo äger visst den självpåtagna titeln) och 1-0-segrar ger lika många poäng som utklassningar. 

Det var kanske VM:s oskönaste match. Det var kantigt och knöligt och ideliga frisparkar och avbrott - men skönt ändå till slut. Det koras ingas Världens Vackraste fotbollspelare (Ronaldo äger visst den självpåtagna titeln) och 1-0-segrar ger lika många poäng som utklassningar. 

Men, om jag måste sia; det här är vad Sverige får - och det kommer inte att räcka.

Jag ryser bara jag tänker på vad Tyskland och Mexiko kan åstadkomma.

Världssensation i Halmstad-VM

Idag skulle Nord- och Sydkoreas damer ha mötts i kvartsfinalen i bordtennis-VM. Det blev ingen match. Förvånade åskådare fick istället se glada spelare tåga in tillsammans. Förklaringen kom i högtalarna: Länderna ska fortsätta spela som ett lag, Korea.

Sammanslagningen har välsignats av det internationella förbundet, IITF.

I fredagens semifinal möter Korea segeraren Japan/Ukraina.

Lilla Halmstad blev platsen för den här världssensationen som nu sprids över hela världen. Tövädret mellan Nord och Syd började till OS i Pyeongchang vintras när länderna tågade in tillsammans under gemensam flagga och ishockeydamerna bildade ett lag.

Den svenska tjejrevolutionen

Sju guld – sex silver – ett brons.

Sett till det metalliska värdet Sveriges bästa vinter-OS genom tiderna.

Tack vare tjejrevolutionen. Initierad av utförsfenomenet Pernilla Wiberg i början av 90-talet, stadfäst på olympisk nivå nu i sydkoreanska PyeongChang.

Under 65 år hade endast fem kvinnor tilldelats Svenska Dagbladets bragdmedalj. Pernilla Wiberg blev den sjätte när hon belönades för VM-guld 1991. Hon var först med att säga att utbildning och familj fick vänta, hon skulle bli bäst i världen, hon skulle göra idrotten till sitt yrke, sin försörjning. Det fick ett symbolvärde, hon gav kvinnorna plats och status som professionella idrottare. Hon var den svenska idrottens svar på Ellen Key och Emmeline Pankhurst.

Stina en stjärna i tiden

Många gamla, konservativa skidhjältar fnyste och hånskrattade. Sprint – vad är det? Knappast skidåkning. Nu vet vi. Sprinten är skidsporten i tiden, Stina Nilsson snöstjärnan alla gillar. En TV-succé. En ekonomisk magnet. Och verkligen sporten för framtiden när snön blir en bristvara.

Det var inte bara Thomas Wassberg som drog i skägget och muttrade ut sitt tvivel om skidsprintens framtid. Längdåkningen har haft gott om konservativa män ovilliga till förändringar. Först var det skejting-stilen som föraktades, sedan de gemensamma starterna, därefter sprinten.

Skidåkare skulle åka långt och klassiskt som de alltid gjort. Men förnyarna stod på sig. Arrangörer, sponsorer och TV- bolag tryckte på. Korta pass i små format; perfekt för dataåldern.

Vilken pang-sensation!

Många kommer som medaljhopp – de flesta tyngs av förväntningarna men några går hem, med besked, konstaterar Åke Stolt efter Sebastian Samuelssons genombrott. 

Han kom som lärling, ett nytt skott bara på det svenska skidskytteträdet, skulle som tjugoåring göra sitt första OS, har aldrig varit på pallen i världscupen och om det inte varit för chanserna i stafetten är det tveksamt om SOK på sina vanliga kriterier – chans på de åtta bästa – ens skulle tagit ut honom.

Han tog silvret. Han hade iskyla när alla (utom Martin Fourcade) skakade på sista skyttet och uppträdde i sin olympiska debut som om det är han som skall lära andra.

Måste vara en av de största, svenska OS-sensationerna genom alla tider.

När Vinterlandet föddes på nytt

Ett jubileum värt att uppmärksamma; det är tjugo år sedan i år som den stora svenska OS-satsningen sjösattes. Två riktiga OS-fiaskon 1992 och 1994 i Albertville och Lillehammer (något lite räddade av Pernilla Wibergs två guld och Tre Kronors triumf i Norge) sved dubbelt i det svenska skinnet, konstaterar Åke Stolt.

Särskilt som Norge samtidigt vältrade sig i medaljer efter en succéartad, "tvärvetenskaplig" satsning (OS-toppen) som håller ännu. Sverige plagierade i någon mån konceptet efter en gemensam satsning mellan regeringen och näringslivet och med Stefan Lindeberg som bas. Resultaten kom. Ett vinterland som hade börjat töa bort pånyttföddes i de efterföljande spelen.

Den olympiska elden svider

De högtravande, rättrogna brukar tala om att ”den olympiska elden värmer.” Jag börjar tycka att den svider. Det är märkliga känslor som smyger sig på så här i väntan på vinterspelen i Pyeongchang.

Dopingkarusellen som snurrat och snurrar ännu, ovisst hur rättssäker, godtycklig emellanåt, ”massanhållanden”, överklaganden, svåra bevislägen. 

Och så de olympiska höjdarna som slår sig för bröstet och ser sig som sanktionerade FN-medlare som lyckats få de trätande halvorna av det delade Korea att tillfälligt träffas.
”Det här visar på kraften i den olympiska rörelsen”, säger Sveriges OS-chef Peter Reinebo.

Vinter-OS lockar för få åskådare

I veckan började OS-facklans färd mot Sydkorea där vinter-OS invigs den 9 februari 2018. Tydligen är det så att oroväckande få biljetter sålts. Att utländska besökare tänker efter en extra gång innan de beger sig till Pyeongchang, som ligger endast 80 kilometer från den nordkoreanska gränsen, kanske inte är så konstigt. konstaterar Karin Book.

Arrangörerna bedyrar dock att de säkerheten har högsta prioritet och IOK betonar att läget är under kontroll. Kring detta kommer vi säkert få se många rapporter de kommande månaderna.