Han kom som lärling, ett nytt skott bara på det svenska skidskytteträdet, skulle som tjugoåring göra sitt första OS, har aldrig varit på pallen i världscupen och om det inte varit för chanserna i stafetten är det tveksamt om SOK på sina vanliga kriterier – chans på de åtta bästa – ens skulle tagit ut honom.

Han tog silvret. Han hade iskyla när alla (utom Martin Fourcade) skakade på sista skyttet och uppträdde i sin olympiska debut som om det är han som skall lära andra.

Måste vara en av de största, svenska OS-sensationerna genom alla tider.

Skidskytte är en djävulsk disciplin där skidåkning i toppklass skall avbrytas (som igår, fyra gånger) för pulssänkning, koncentration, klar blick, stresstålighet, balans och kontroll på både nerver och muskler för att inte darra och missa den där "svarta månen" som skall skjutas all världens väg.

Uppträdde som en veteran

Det är, inbillar man sig, en sport där man inte vinner bara på sällsynt talang utan där taktisk klokhet och erfarenhet måste till för att inte stressa till det vid skjutningarna.

Sebastian Samuelsson – född på Katrineholms BB, kom till Sollefteå som nioåring och bor nu i skidskyttemetropolen Östersund – verkar som tjugoåring ha hela paketet hemma redan. Han gjorde allt rätt.

Han skulle säkert varit belåten med en plats bland de tio bästa men nu låg han större delen av de 12,5 kilometerna och borrade ogenerat blanda världseliten, körde upp sig från 14:e plats efter gårdagen och han ångade på i gruppen med medaljkänning utan blygsel och feghet men som om det var det naturligaste i världen.

Nerverna i styr

Han har en gudagåva i sin skidåkning. Och i sitt tävlingspsyke måste man ju tillägga nu. Han skärpte sig för att hålla nerverna i styr och sköt fullt i sista skjutningen medan veteranerna bommade – så lätt är det inte att stressa iväg skott för att snabbt komma därifrån – och hade bronset klart när han lämnade skjutvallen. Nöjde sig inte med det. Spurtade på perfekta skidor ifrån Benedikt Doll och tog silvret.

Han blev Årets Rookie senaste världscupsäsongen, alla med insyn i branschen har vetat om hans talang och han hade redan guld och silver från Ungdoms-OS men hur många av oss hade noterat hans existens?

Han sköt upp dörren till världstoppen så det small om det, mitt i ett OS med all uppståndelse och medialjus. Det är bara några få som så där som en blixt från en klar himmel dundrar in och presenterar sig när alla hedersgästerna är på plats.

Det tyder på ännu en åtråvärd egenskap; att han njuter av rampljuset, blir bättre när det gäller mycket och alltså är de stora tävlingarnas man.

Enastående och högst anmärkningsvärt av en 20-åring.

Magikern Wolfgang Pichler

Det verkar som att det svenska skidskytteförbundet lyckats mycket bättre än skidförbundet när det gäller att säkra återväxten. På skidfronten gapar det tomt bakom redan nästan förbrukade (?) Marcus Hellner, Daniel Richardsson, Johan Olsson (som slutat) och Calle Halfvarsson (hoppas han piggnar till) men i en härlig skidskyttemiljö i Östersund har man än en gång lyckats bygga ett landslag värt respekt.

Wolfgang Pichler.

Ett namn att lyfta på hatten för. Först skapade han världens främsta skidskytt som landslagschef 1995 -1998, Magdalena Forsberg, blev sedan i några år hennes personlige tränare, i spåren följde Anna-Carin Olofsson-Zidek och Helena Jonsson-Ekholm, Sverige blev en stormakt i skidskytte med också starka namn på herrsidan som Björn Ferry (OS-guld 2010) och Carl Johan Bergman, med flera VM-medaljer, och det är ju någonting magiskt med denne tyske tullpolis; han vet hur ett pass till världseliten skall utfärdas och med alla stämplar rätt.

Ännu en världsstjärna

När Ferry och de andra slutade var det att börja om. Pichler var iväg på annat, bland annat den omdiskuterade sejouren i Ryssland, men nu har han tvättat händerna rena från alla beskyllningar och kommit tillbaka för att tända ännu en världsstjärna. Sebastian Samuelsson, född i strålkastarskenet en mörk OS-kväll i Pyeong – Chang.

En pangsensation, ett medaljfyrverkeri som det sprakade om; nitton av tjugo möjliga träffar i snöyra och besvärande vind.

Det var den största tävlingen av alla, det var svårare än många andra gånger och så går en debutant, som fyller 21 den 28 mars och tar silvret. Jag tror – att om tidernas störste, Martin Fourcade, haft en bom på sista skjutvallen kunde det blivit svenskt guld.

Men det hade kanske varit för bra.

Nej, jag glömmer inte Hanna Öberg (5:a) och Mona Brorssons kanonrace.

Det var lite av svenskt skidskyttes come back i världseliten, kul och oväntat.