En bred uppslutning finns blande de ledande parterna.

Men representanterna från RF,SOK och Parasportenhar enats om samarbete.

Enligt rapporten som släpptes idag, 144 sidor lång, har IOK kommit fram till att ”Milano/Cortina uppfyller samtliga kriterier”. När det gäller Sverige påpekar kommittén att ”för tillfället behöver ett antal områden, inklusive statliga garantier och ekonomiskt stöd förtydligas”.

Det kan väl vara bra. Sverige reser iväg som ”nollor” (337 spelade minuter utan ett enda gjort mål) och vi kommer alltså inte att behöva bli besvikna.

Mycket gott kan sägas om det arbete som Janne Andersson gjort med ett gäng hyggliga svenska fotbollspelare, det är en väsentlig skillnad på det svenska arbetssättet, försvarsarbetet, samhandlingen (ett rätt bra ord) som de säger i Norge.

Det känns som längre sen, men det är faktiskt bara ett par år sen Sepp Blatter tvingades bort som ordförande för Fifa, det internationella fotbollsförbundet. Den maktfullkomliga ledaren föll till slut på eget grepp, och tvingades mer eller mindre stå till svars för korruption, extravaganser, kvinnor, slöseri och mutor, mutor och mutor.

Allt han anklagades för gjorde han för att få fortsätta leva sitt liv i lyx, och att vara överhuvud i allt som har med fotboll att göra. Ja, mest manlig fotboll, förstås.

Vart är all denna sport på väg i Sverige?  Efter vinter-OS och nu under alla slutspel i Sverige som allt TV-rapporteras i en mängd TV-kanaler börjar jag och många andra känna mättnad av att titta på. På riktigt. Skall utbudet fortsätta så här? Kommer problemen vi ser att öka? Och vi konsumenter, vill vi titta på allt mer sport eller vill vi vara mer av utövare. Skall offentliga aktörer fortsätta att investera och subventionera för tävlingsidrott och därmed undergräva privata investerares inklusive klubbarnas incitament att satsa och äga evenemang och anläggningar?

Sen är det inte han ensam som bestämmer men IOK behöver OS-värdar där man slipper diskussioner om korruption, övergrepp på mänskliga rättigheter, bristande demokrati, slöseri med skattemedel.

Stockholm fyller alla de kraven.

Blir en plusaffär

Alla belackare som haft åsikter om att det inte går att få OS med alpint i Åre, backhoppning i Falun och nu på IOKs indikation, Rodel i Riga, har haft fel. Det vet vi nu.

Jag följde presskonferensen som man numera med lätthet gör via datorn och när Janne öppnar munnen och presenterar en trupp så känns det som att vi har ett landslag som åker till Ryssland i sommar för att minsann ta för sig och kliva fram ett steg. Han ingjuter hopp och man hoppas att det inte är bedrägligt.

Man blir ju inte lika trygg när man tittar ut över fotbolls-Europa och följer de spelare som han får hålla tillgodo med. Det är inte någon kill-your-darlings-situation direkt. Snarare lite Kajsa Vargskt ”man tager vad man haver.”

Under 65 år hade endast fem kvinnor tilldelats Svenska Dagbladets bragdmedalj. Pernilla Wiberg blev den sjätte när hon belönades för VM-guld 1991. Hon var först med att säga att utbildning och familj fick vänta, hon skulle bli bäst i världen, hon skulle göra idrotten till sitt yrke, sin försörjning. Det fick ett symbolvärde, hon gav kvinnorna plats och status som professionella idrottare. Hon var den svenska idrottens svar på Ellen Key och Emmeline Pankhurst.

Min första reaktion på nyheten var att 1 april kom väldigt tidigt.

”Om Sverige söker vinter-OS 2026 kommer en del av tävlingarna sannolikt att genomföras i utlandet. Sveriges olympiska kommitté (SOK) siktar på att placera bob, rodel och skeleton i Lettland.”

Så beskrev SOK:s planer den 29 december. Ett ”svenskt” OS 2026 skulle kunna vara utspritt över Stockholm, Falun, Åre och Lettland. Avståndet mellan Stockholm och Åre är 52 mil fågelvägen, mellan Stockholm och Riga 45 mil, om man är fågel och flyger närmaste vägen, dessutom ett hav som skiljer städerna och länderna.

Det blir mycket tydligt ett år som borde ha satt den svenske idrottsledaren i centrum.

Läs ordförande Daniel Kindberg och tränaren Graham Potter i Östersunds FK, från i stort sett ingenstans till att få möta klassiska Arsenal i Europaslutspel.

Läs fotbollens förbundskapten Jan Andersson till VM-slutspel, utan nya, stora internationella spelare.

Eller SHL:s serieledare, Växjö Lakers Anders Öhman, räddare, grundare och sportchefen Henrik Evertsson (nu inne på sitt trettonde år i klubben) designade mästarlag snabbare än snabbast.

Sverige kan nog slå både Mexiko och Sydkorea och den tredje motståndaren i gruppen är inte ens värd att nämna. Tyskland - som ju alltid går vidare. Det var väl lottningsledaren i Kreml i går, Englands gamle fine striker Gary Lineker, som en gång sa; fotbolls-VM är 32 lag som spelar under en månad och Tyskland är alltid kvar till slutet.

Tyskland är det lag som passar Sverige sämst. Ja, statistiken visar väl att Tyskland passar illa för alla lag. Tyskarna ville ”vi” helst slippa men en andraplats duger.

Men inne i omklädningsrummet, efter Bragden på San Siro samlades det svenska landslaget runt tröja nummer 13, Jakob Johanssons, tog och skickade en bild och lät på så vis matchhjälten få en glimt av glädjen där han låg med sitt sargade knä på ett sjukhus i Milano.

Så pengastinn, stor och yvig kan fotbollen vara, men också så innerlig och kärleksfull.

Det var en av de vackraste bilder jag sett efter en prestation som nog var det fulsnyggaste jag skådat.

Men så här långt, just precis nu och över helgen kan vi glädjas och innerligt hoppas att de här två gedigna fotbollsarbetarna från mullrik jord i Halland och Östergötland, jag menar Janne Andersson och hans assistent Peter Wettergren, får åka till Ryssland nästa år med sitt landslag. Det skulle i så fall vara en enorm fotbollsbragd.

Det är Italien som Janne Anderssons landslag skall ta sig an och besegra om Sverige vill spela VM i Ryssland nästa år.

En sak vet vi; Italien är ett av de mest svårslagna lagen i fotbollshistorien. Men, precis som England; det är inte samma glans över Italien nu som förr, vare sig i ligan eller landslaget.

Det var aningen bättre när Cannavaro var bäst på planen och laget vann VM 2006.

Jag skrev en gång, i en krönika om nationalkaraktärerna i fotbollsvärlden: