Det blir mycket tydligt ett år som borde ha satt den svenske idrottsledaren i centrum.

Läs ordförande Daniel Kindberg och tränaren Graham Potter i Östersunds FK, från i stort sett ingenstans till att få möta klassiska Arsenal i Europaslutspel.

Läs fotbollens förbundskapten Jan Andersson till VM-slutspel, utan nya, stora internationella spelare.

Eller SHL:s serieledare, Växjö Lakers Anders Öhman, räddare, grundare och sportchefen Henrik Evertsson (nu inne på sitt trettonde år i klubben) designade mästarlag snabbare än snabbast.

Ledarskapet i centrum

Och det sker ett år när ledarskapet ute i världen och delvis i det svenska samhället skriker efter ledare med etik och handlingskraft!

Obekant om herrar Fredrik Karén, ordförande och Anders Lindblad, sekreterare från Svenska Dagbladet (husorganet sedan decennier) ens har några ledare på avbytarbänken? Om det här tänket och självrannsakan ens existerar.

Finns det några namn på en lista över wild cards?

Ett år när fotbollens förbundskapten Jan Andersson lyft fram det oegoistiska ledarskapet till rekordhöjder. Oerhört prestigelöst när han att initialt också engagerar en av företrädarna, Lasse Lagerbäck, och den lite trubbige, men ack så framgångsrike spelutvecklaren Jonas Thern.

Hallänningen med rötter från den verkliga idrottsmyllan, Alet IK, lyfter fram ledargruppen, inte bara assistenten Peter Wettergren, i sina uttalanden i betydligt större utsträckning än vissa företrädare och elittränare har lyckats med under hela sina karriärer!

Hur tänkte Janne?

Jaget har blivit Vi och Laget.

Att i det sammanhanget och denna miljö tala om den store till VM är att misskreditera Janne-konceptet.

Det är generande! Undra hur Janne reagerade och tänkte innerst inne i den stunden?

Jag hörde en av landets högsta polischefer häromdagen prata i termer av Jag istället för Vi.

Det vittnar om stora brister i tänket kring ledarskap. Justitiedepartementet borde fundera till och frågan är om personen är rätt man för uppdraget.

Innan jag fortsätter att hylla den svenske idrottsledaren skall jag kortfattat nämna nuvarande Bragdnämnd.

Stefan Lindeberg, får mycket cred från många håll, har varit SOK-chef, anställd sedan många år. Stefan Lindeberg fick redan år 1966, Katrineholms-Kurirens Guldklocka för hur han lyckats som aktiv i Katrineholms Kanotklubb.

Karin Mattson Weijber har varit ordförande i RF under åren 2005–15. Förflutet även i Ridsportförbundet under en tioårsperiod och aktiv inom hästsport hemma i Östersund.

Idrotts-Sverige har därmed fått med sig topporganisationer, men hur är det med bredden ibland ledamöterna i nämnden. Hur ser deras cv ut?

Ulrika Knape-Lindberg har utöver sin fantastiska egna karriär, långvarigt ledaruppdrag också och har suttit snart 30 år i bragdnämnden.

Dags för byten

Skulle man inte kunna genomföra att ledamöterna sitter i fyra eller fem år för att sedan ge plats åt nya ledamöter? Eventuellt skulle de som avgått kunna återvända efter en tidsperiod.

Men hur mycket man än letar - var är ledarna? De med erfarenhet av vardagen i en idrottsförening? Med alla återkommande bekymmer och ett nötande mot politiker och beslutsfattare.

Den frågan växer när man betraktar Bragdnämnden med sin höga status.

Den genuine drottsledaren har tydligen inte har egenskaper som gör hen till en tillgång i ett val till idrottens finaste pris.

Den slutsatsen växer vid en betraktelse av dagens ledamöter.

Ledaren ges inte den uppmärksamhet de borde få. Vid diverse galor, möten, jubileum och tidskrifter får de ibland komma med på nåder.

”Jo, sen skulle vi ju också dela ut…”, har hörts mer än en gång.

Några få blir diplomerade vid riksidrottsmötet.

Svenska Dagbladet borde ändra på denna tingens ordning!

Vad kommer toppidrottarna egentligen från?

De kommer från små samhällen, där idrottsanläggningarna har varit lättillgängliga och mer öppna än stängda. Ofta har vaktmästarna varit mer servicevänliga och lättillgängliga än kritiserande vakter.

Ur minnet tar jag att spelare i bandylandslaget kommer från orter som exempelvis Otterbäcken, Söderfors, Edsbyn och Vetlanda.