Det blir kostsamt när de håller på det här viset. Antingen sportsligt eller ekonomiskt. Klubbar tvingas betala dubbla, i vissa fall tredubbla tränarlöner och det uppstår obalans bland spelarna, röststarka kontra mindre frispråkiga efter en turbulens i föreningen.  

Status ingen garanti

I de två islagsporterna med klubba har tre tränare tvingats sluta den senaste tiden.

Kent ”Lill-Kenta” Johansson i hockeyns Örebro, Jonas Claesson i bandyns Vetlanda och hans förre landslagskompis, Stefan Karlsson i Vänersborg. Samtliga fd storspelare med ett hundratal landskamper i bagaget.

Det är nära till hands att skriva ”Sällan en grandios aktiv når framgångar som tränare”, men det skulle vara att förenkla och förfela.

Det går att bevisa motsatsen många gånger om – bl a i de stora klubbarna. Som Chelseas Antonio Conti som har 47 landskamper och ett VM som aktiv, en Bayern Münchens Carlo Ancelotti med sammanlagt fem Champions League-titlar, plus 28 landskamper för Italien. 

Självupptagna...

Men det finns också en lista över storspelare som har misslyckats i tränarrollen. I synnerhet om de inte har haft intresse av att fortbilda sig... 

Spelarframgångarna kan ha skadat deras ödmjukhet då de tycker att de kan det mesta och är fullt övertygade om att det räcker mer än väl.

Men oavsett, man undrar över de bakomvarande skälen till alla tränarbyten.

Det finns många varianter, styrelsen känner trycket från omgivningen, sportchefen ser ett tvång av skifte, spelarna väcker protester, antingen som kollektiv eller att några röststarka skapar problemet som utlöst katapulten.

Spelarmyteri fick en aktualitet i samband med att Hans Backe slutade som förbundskapten i Finland. Där fanns det uppenbarligen väldigt många och väldigt skiftande uppfattningar runt Backes värde. Lojalitet mot tränaren är annars ett bekant adelsmärke för svenska lagspelare, ja, till och med omvittnat och prisat internationellt.

Denna egenskap skall matchas mot ett spelaransvar och ett civilkurage att säga ifrån när det inte fungerar. Det kommer på sin spets när tränaren ”har tappat omklädningsrummet”, det senare en populär beskrivning när spelarna inte längre har förtroende för sin tränare/chef. 

Klokhet på vissa håll

Avvägningen visavi lojaliteten mot föreningen hos unga spelare är en ytterst delikat fråga. Ibland kan ett klokt spelarråd balansera och urskilja. Eller att en klok lagkapten som är något mer än en slantsinglare och en citatmaskin förmår tona ned kritiken.

Men redan där har det gått för långt.

Kommunikationen skall ha skett mycket tidigare. Då går det förhållandevis enkelt att avstyra så att inte en tappad fjädern blir till en hel höna. När den förhäxade prestigen tar över offras sanningen och uppriktigheten många gånger.

Påfrestande  

Styrelse och sponsorer är oftast mycket otåliga, de vill ha snabba resultat att glädjas över och stoltsera med. Kompetens och förståelse för att det krävs viss tid att utveckla ett lag och individer är alldeles för bristfällig. 

Det är här en sport-eller klubbchef med spelar- eller tränarbakgrund och med hög integritet kan vara guld värd. Ett bra sådant exempel är Henrik Evertsson i Växjö Lakers. Som nästan lyckades plagiera vad en annan Växjöledare gjort före honom. Nämligen Stig Svensson i Öster som en gång lotsade sitt lag från nykomling i allsvenskan till mästartiteln.

I min ungdom minns jag hur den legendariske Stig Svensson i sin keps såg varje träning från sidlinjen. Han hade sedan lätt för att informera ordföranden… för att det var han själv. En av svensk fotbolls största ledare genom tiderna var nämligen både lagledare och ordförande samtidigt.

Lär av Örebrohockey

Kontakt och kommunikation tidigt är avgörande.

Örebro hockey är känt för att ha god internkommunikation. General manager Pontus Gustafsson har varje vecka en seriös sittning med alla tongivande ledare. 

Självklarheter kan tyckas, men i många klubbar existerar inte sådana möten.

Nu varierar också sportchefernas befogenheter och ansvar. Vissa har en budget att hålla sig inom för spelar- och ledarfrågor, men saknar ändå befogenheter att fatta beslut. 

Styrelsearbetet i de större klubbarna liknar mer och mer näringslivsstyrelser med inriktning mot det visionära och långsiktiga medan det operativa sköts av anställd personal.

Trängsel bland ansvariga

På senare år har ledarstaberna runt laget utvecklats avseende antal och kompetens. I SHL och Allsvenskan är det vanligt med typ med tre tränare, en videoansvarig, en fystränare, en mental coach, en players manager och dessutom talangscouter. Då blir tränarens roll som personalledare annorlunda. 

Vissa tränare har släppt ansvaret som stabsansvarig från dag ett, men då måste det finnas någon annan som tar den viktiga funktionen innan missljud uppstår. 

Men med till synes prestigelösa tränare som fotbollens förbundskapten Janne Andersson, som vågade ta in kompetensstarka profiler som Lasse Lagerbäck, Jonas Thern och Tom Prahl öppnas nya synsätt. Det är mycket välkommet!

Då kommer "sanningen" fram

I dessa tider med fester av skiftande slag kommer lag och spelare som mår illa att väcka sina åsikter. Medvetet eller omedvetet. 

Ibland går det att avläsa i serietabellen vad de hetaste julfesterna äger rum. Vissa spelare kan se det både brett och djupt. Samt med nyanser. Andra har bara fokus på sitt eget ego, sin speltid, sin roll, sin ersättning och publicitetsprestige.

Tyvärr har inte alla, ofta unga elitidrottare rådgivare, mentorer eller  agenter som balanserar och kan lämna en positiv och något mer långsiktig påverkan.  

 + + +

Själv räddades jag en gång från att få sparken som tränare av ett spelarråd som sa stopp och belägg. Ungefär som en boxare som räddas av gonggongen. En tappad poäng i ett annandagsderby hade fått bägaren att rinna över hos ordföranden och styrelsen. Några år senare hade vi blivit både svenska mästare och för första gången detroniserat ett sovjetiskt klubblag från tronen som världens bästa klubblag.