Men rimligen har numera duon Bodström/Hellmark, mindre påverkansmöjligheter än från ministertaburetterna. Det  leder till reflektioner i stil med påståendet ”Bättre sent än aldrig” eller undran ”Varför detta uppvaknande nu”? 

Eller har ministrar ingen makt? 

Tvivlet växer

SvDs kulturskribent Madelaine Levy har under rubriken Varning för politiker som väcker löje och skräck utvecklat faran med att skratta åt makthavarna, deras grandiosa åthävor, deras lagförslag eller oheliga allianser. 

Och att vi snabbt borde sätta skrattet i halsen och inse att vi kan hamna i en än djupare avgrund.

Att beakta.

Förre justitieministern (2000 - 2006) Thomas Bodström skrev i Idrottens Affärer under rubriken ”Så mycket tid till möten…” 

”att under tiden som ordförande i ungdomsmäktiga Boo FF var det inte kontakten med 500 tränare eller 2300 barn som var största tidstjuven utan kontakten med politiker och tjänstemän i Nacka kommun”. 

Han skriver också ”att om politikerna inte prioriterar barnens möjligheter till idrott, så får vi andra fortsätta att driva frågan. Förr eller senare måste de börja lyssna”.

Helene Hellmark Knutsson, minister för högre forskning och utbildning, (2014-19), numera ordförande i Stockholms idrottsförbund skrev tillsammans med RFs ordförande Björn Eriksson i slutet av sommaren en artikel med rubriken ”Idrottande barn är inte industribuller”. Föranlåtet i det korta perspektivet av ”bullerbeslutet” att begränsa nyttjandet av Boovallen i Nacka kommun. Men i det större perspektivet tar de upp ”att det bara är 44 procent av pojkarna och 22 procent av flickorna som kommer upp i den rekommenderade nivån på 60 minuters fysisk aktivitet om dagen”. 

De berör också ”att forskningen visar att det är större chans att de rör på sig om man har nära till en idrottsyta”.

Leken hägrar

Häromdan hörde jag ett underbart ljud av lekande barn i de lägre åldrarna utmed Wollmar Yxkullsgatan, på söder i Stockholm. Upplevelsen blev inte mindre av när också bilden kom fram. Mötet med barnbarnet Stella på förskolan fick vänta. Försökte inledningsvis räkna antalet hoppsa-steg, (beviset på att kreativitet och trivsel går hand i hand), tafattlekar, bollstudsar eller kontaktskapande initiativ. Jag stannade upp och tankarna mellan hot och möjligheter åkte rutschkana. 

Jo, sådana fanns också där. 

Vad är Liverpools höga presspel eller Barcelonas bollekande i en viktig CL-match visavi denna hägring?!

Skall dylika lekytor snart minska ytterligare när behovet av fler bostadshus ökar? Bland annat till de 40 000 personer som årligen flyttar in till huvudstaden årligen. Bostadshus ger skatteintäkter omgående medan hälso-och inlärningskonsekvenser, av minskat rörelsebehov får negativa effekter först senare 

Då tvingas andra politiker städa upp.

Kanske är det då som före detta borgerliga ministrar kommer att skriva kloka insändare om behovet av att röra på sig?

Att investera i ytor som har konstgräs kostar bara 200 -500 kr/kvadratmetern för ett sandfyllt konstgräs. Det underhåll som krävs består av att hålla ytan ren från organiskt material, framförallt innan snön kommer. I princip underhållsfritt, endast sandpåfyllning efter några år. När barnen börjar tröttna på gräset, vilket oftast sker efter 10-15 år, skall konstgräset återvinnas och bytas ut. 

Hur många omätbara upplevelser har då inte magasinerats. En och annan vrickning, lårkaka, glädje och trubbel med med- och motspelare/lekkamrater har då också ackumulerats. Precis som i livet.

Går inte att misslyckas

En kalkyl för lekplaner går det inte att misslyckas med varken i förstudien eller i beslutsprocessen! Det måste finnas kommunledningar som har klokhet och framförhållning till detta och regeringar, ministrar som anger vägvalet. 

Innan det står ”f d minister” på visitkortet.

Konkret - en gräsyta på 30 x 18 meter skulle kosta mellan 108 000 och 270 000 kr. Stockholms stad har konstaterat att de saknas 30 fullstora fotbollsplaner för 1500 barn och ungdomar.

Ett strålande exempel är Växjö kommun som har investerat, i stark samverkan med aktuella föreningar, under de senaste åtta åren på fem elitarenor till ett sammanlagt värde av 653 miljoner kronor. Friidrotten med 55 miljoner, innebandyns 67 miljoner och bandyns 43 miljoner utgör lågbudgetar i jämförelse med mäktiga fotbollen på 204 milj Myresjöhus arena och ishockeyns, Vida Arena på hela 284 miljoner. 

Växjö och Karlstad föredömen

Karlstad är ett annat utmärkt exempel. Där ska kommunen investera en halv miljard de närmaste åren i nya anläggningar!

Har inte undersökt om Helene Hellmark Knutsson, haft tre övertramp i längdhoppsgropen och inte fått något hopp godkänt i någon skoltävling i sin ungdom. Eller hur hög träffprocenten med bollen var i basketkorgen. Låt oss istället berömma hennes idrottsledarskap just nu.

Thomas Bodström, var trogen sitt parti när han som högerback gjorde sitt enda allsvenska mål med vänstern… Hur det gick till när han vid tre utvisningar i allsvenskan fått rött kort av samme domare, Håkan Lundgren, Umeå kittlar.  Men även här pushar vi för nuvarande engagemang.

Fotnot: Stoff till denna krönika kommer från Dagens Samhälle, Idrottens Affärer, Unisport Scandinavia AB, SvD och Smålandsposten.