Alla verksamheter blir med tiden tunga i gumpen, drar på sig olater och onyttigheter, uppgifter och kostnader som inte är verksamhetsgenererande.

Det krävs en ordentlig kris, en konjunkturnedgång, som i sin omfattning är så stark och djup att överlevnaden kräver förändringar.

Att tänka annorlunda

Efteråt kan det heta; 

”Hur kunde vi tillåta oss detta, varför såg vi inte detta?”

När en förändring skall ske under normala betingelser har vi alla hört;

”Det har vi prövat” eller ”Vem är det som sagt det?”

I min småländska barndom kunde det heta; ”Dä gaur allri”. Och då var det huggit i sten, som det fanns lika gott om, som förstå-sig på-uttalanden.

Att det finns många inriktningar i vårt samhälle i dessa coronatider som behöver en översyn är ställt utom allt tvivel. Beredskapslagren behöver varken vara start- eller slutpunkt i en dylik översyn.

Drickspengar

 De 500 miljonerna är egentligen bara drickspengar för den samlade idrotten om det är avsett som överlevnad. Inte minst i förhållande till vad idrotten under normala fall drar in till samhället. 

Låt oss ändå uppfatta det som en insiktsfull gest till idrotten. Något som kulturminister Amanda Lindhs företrädare, den en gång lovande sprintern,idrottsgymnasisten, Alice Bah Kunke från Horda (Värnamo) inte förmådde som kulturminister.

Idrotten borde göra vågen över att kulturministern jämställer kultur och idrott. Eller har detta lika-likaläge uppstått av ihärdigheten hos RF-bossen Björn Eriksson? 

Väl bevandrad som han är i maktens korridorer sedan egen departementstid. En intervju med honom blir alltid längre än vad som var avsett, för han kör på in- och utandning utan paus. Därmed går det inte att klippa i det inspelade. Skickligt.

Vissa av oss kan inte förstå varför inte idrotten alltid jämställs med de yttersta formerna av kultur.

Idrotten har nerven

Ja, vi kan t o m, om vi idrottsledare inte vore så oändligt undfallande, anse att vi avseende det oförutsägbara vid sudden deathspel under en SM-final eller Armand Duplantis världsrekordförsök i stavhopp vida neutraliserar Shakespeares Hamlet på Dramatens stora scen eller en Roy Anderssonfilm.

Beträffande det ojämna lika-läge ekonomiskt mellan kultur och idrott.     Västanå Teater i Sunne, något av specialist på Selma Lagerlöf eller Gundegabaletten i Karlstad har ett eget kapital som nog är föga spännande att parallellskärskåda med Färjestads BK på över 100 miljoner kronor.

Idrotten har i dessa mycket, mycket exceptionella kristider ett drömläge att visa att vi kan ta oss ur svåra situationer. Som under årens lopp också har kallats för fel gameplan, felvallat, domarmisstag, motorstopp eller skador på nyckelspelare. En och annan tränare har vissa velat ha vid skampålen.

Det är nu vi skall visa den analytiska skärpan, göra ett rakt uppspel till den kreativa hjärnan som låter beslutskraften fixa ett effektivt avslut.

Kostnadseffektivitet har varit en ledstjärna för de lagidrotter som över tid har högst eget kapital. Men det är inte hos storklubbstopparna typ MFFs 500 miljoner eller FBKs 100 miljoner i eget kapital som striden står. 

 Talanger och småklubbar i symbios

Idrottens Talangfabriker finns ute bland småklubbarna i vårt avlånga land. Där närheten till anläggningarna och att de är öppna ger möjligheter. Kittet finns hos den lokala föreningen och ledarna-föräldrarna som är medvetna om att det blir ingen verksamhet om de inte ställer upp.

Vi minns berättelsen om hur pappa Tomas Öberg, uppbackad av mamma Viktoria, startade skidskyttet i Svensbyn(318 personer) utanför Piteå, byggde en skjutvall, startade en skidskytteklubb. Då var dottern Hanna tio år.13 år senare vinner hon OS-guld. Lillasystern Elvira har också blivit världsstjärna.

Framtidens sponsorer och mecenater finns lokalt. Det är där som närheten mellan givare och nyttjare finns på ett naturligt sätt. Börsbolagens sponsring med miljonbelopp med beslutsfattare långt borta, ibland i London, är på många sätt ett minne blott. Feelingen för det lokala föreningslivet och det lokala företaget som de äger och dess anställda är mycket bristfällig.

Privatpersoner utgör räddningen

De privata mecenaterna ökar, privatpersoner har tillgångar och fått en delvis annan livssyn de senaste månaderna.

Begränsat vad som går att ha med sig när respiratorn stängs av.

Cornelis Vreeswijks,”—och du kan ingenting ta med dig dit du går” från En fattig trubadur” har fått bärighet.

Livet och döden har närmat sig. Önskan om goda gärningar har hos många blivit påfallande.