framtid

Koppla ihop idrott och utbildning tajtare

Jag har på mycket nära håll följt, deltagit och stundtals t o m haft förmånen attt kunna påverka en del av idrottens utveckling! Men i dag känns det som att idrotten behandlas styvmoderligt, t o m utnyttjats till andra samhälleliga tjänster, utan skälig ersättning!

Hur det kommer sig är inte enkelt att svara på, men låt mig ändå försöka, eftersom jag dels deltagit själv sedan 1960 och dessutom deltagit mycket internationellt och kan göra rimliga jämförelser!

Den första reflektionen är att man politiskt här i Sverige och allmängiltigt betraktar idrott i sin helhet som den enskildes fritidsverksamhet/nöje! 

I de flesta andra länder ser jag i stället att det finns ett "större värde" kopplat till samhället, resultat, stolthet, ambitioner, förutom de sedvanliga värdena av hälsa, ungdomars beskyddande, sociala och lite traditioner! 

Idrotten förtjänar status

Då har jag ännu inte räknat med de mycket större ekonomiska värdena som elitidrott utgör (en mycket starkt växande) industrisektor nationellt och globalt!! 

En fundersam landslagsmålvakt

Målvaktshjälten Hedvig Lindahl har startat en fotbollsskola. Hon ger målvaktslektioner över Skype. Under mars är det gratis. Alla tider i mars är uppbokade.

- I början får man betala det man vill eller också är det gratis, säger Lindahl till TT.

Från månadsskiftet och framåt hoppas hon kunna tjäna en slant.

Kontraktet med Wolfsburg går ut efter den här säsongen. Vad som händer sen vet den 36-årige landslagsmålvakten inte. Målvaktsskolan är ett sett för henne att förbereda sig för framtiden. Hedvig är utbildad målvaktstränare.

Hon har en bra lön i Wolfsburg men utan spel uteblir bonusar.

- Jag klarar mig utan bonusar men det blir ganska stor skillnad ändå, säger hon.

Utan spel har hon gott om tid att umgås med sönerna Timothy oh Nathan. Trots att hon står utan kontrakt tänker Hedvig framåt.

Hur resonerar hon efter 31 miljoner i inkomster?

Målfållan efter loppen i världscupen för damer. Journalisterna flockas kring de nya kelgrisarna Ebba Andersson, Frida Karlsson, Maja Dahqvist, Jonna Sundling och Stina Nilsson förstås. Charlotte Kalla? Hon har gått. 

 

Efter hennes femtioelfte placering utanför de tio bästa är hon inte intressant längre. Det är ledsamt att inse. Är hennes sagolika karriär över nu?

Det lilla vi ser av henne är svarta ögon, ett ansikte fyllt av besvikelse innan hon försvinner ur bild. Hon vill åka fort. Men kan inte. Vi vill också se henne vara med och slåss om topplaceringarna. Hon är bara 32 år och äldre damer än Kalla har vunnit stora segrar i äldre åldrar.

Johaug och Kalla på gemensam semester

Säsongen blev inte vad Charlotte Kalla hade hoppats. Hur tänker hon inför nästa säsong? Skiddrottningen Therese Johaug ska övertala henne att fortsätta.

Norskan tänker sätta in stöten när de två semestrar tillsammans på Rhodos efter säsongen.

- Då ska jag jobba med att få henne att fortsätta, säger Johaug till TT.

Svenska skidspelen i Falun blev ingen succé för Kalla. Efter en fin start på säsongen har det inte blivit någon pallplats i världscupen eller på VM.

Hon kom hem med ett stafettguld från Seefeld. Det var Charlotte som grundlade guldet med en suverän tredje sträcka. Individuellt blev loppen en besvikelse för henne. Nionde plats på 10 kilometer, sjätte plats på Skiathlon.

Visst, men det krävs hårt jobb

Olyckskorparna har fått ny luft under vingarna.

Äntligen hamnar bandyn i mediabruset!

Men det handlar tyvärr om miljonskulder och uppsagda spelarkontrakt. Klubb efter klubb har tvingats erkänna att det saknas pengar.

Västerås SK, Sandvikens AIK och Hammarby IF, alla har ekonomiska problem. Toppklubbar som borde ha lättast att locka publik och sponsorer!

Som stor bandyvän kan man inte annat än beklaga och erkänna att problemen är utbredda. Det råder inget tvivel om att spelarlönerna är för höga, och det är största skälet till underskotten. 

Ett systemfel

Ersättningar till spelare och ledare står för över 30 procent av kostnaderna.  

Oro blandas med förhoppningar

Miljön, spelmissbruket, de korttänkta stjärnorna, vansinnespriserna på spelare, vinter-OS framtid, det svalnande skidintresset, de snuskiga agenterna, riggade matcher.

Mycket avhandlas när Idrottens Affärers krönikör Åke Stolt blickar framåt med fruktan, med förhoppningar, med oro och med ilska.

Spelmarknaden

Idrotten genererar mycket gott. Både liv, förströelse, hälsa, pengar, vänner, upplevelser, inlevelser, stolthet, glädje. Men den göder också den onde speldjävulen. Jag begriper inte alls hur en ekonomiskt oberoende herre som Zlatan ägnar sitt ägande åt bl a spel och jag blir ledsen över att en av dem jag annars beundrar mest, Sarah Sjöström, väljer att marknadsföra en aktör i denna ytterst tvivelaktiga bransch.

Triangeln kan inte bli en rektangel

RF:s strategi för 2025 heter Från Triangel till Rektangel. Symboliken är då att den gamla modellen med triangel (en bred bas av sjuåringar som slutar med en smal elit av 25-35 åringar) skulle bytas mot en Rektangel där de som inte når elit fortsätter inom idrottsrörelsen med breddidrott livet ut.

 

Tanken är god. Når man målet med att alla som börjar inom idrottsrörelsen som barn fortsätter livslångt så levererar man oceaner av folkhälsa och kan därför begära massor med mera stödpengar från regeringen.

Tanken är tyvärr orealistisk och riskerar dessutom att vara motstridig de stora grundläggande värden som idrottsrörelsen levererar.

Men var är du och idrotten på väg?

Inom något år är Sveriges partiella sport-BNP cirka 100 miljarder svenska kronor per år motsvarande 120 000 årsarbeten. Samtidigt är världens motsvarande sport-BNP cirka 10 000 miljarder svenska kronor, det vill säga vår marknadsandel av all sport i världen är omkring 1 procent. I denna BNP ingår konsumtion av all utrustning, media, resor, upplevelser och deltagande inom sport samt drift och investeringar i sport, 

Vart är all denna sport på väg i Sverige?  Efter vinter-OS och nu under alla slutspel i Sverige som allt TV-rapporteras i en mängd TV-kanaler börjar jag och många andra känna mättnad av att titta på. På riktigt. Skall utbudet fortsätta så här? Kommer problemen vi ser att öka? Och vi konsumenter, vill vi titta på allt mer sport eller vill vi vara mer av utövare. Skall offentliga aktörer fortsätta att investera och subventionera för tävlingsidrott och därmed undergräva privata investerares inklusive klubbarnas incitament att satsa och äga evenemang och anläggningar?

Vad blir det av vår idrott?

Hur idrottar vi i framtiden? Det är en fråga som sysselsätter de politiker med idrottsansvar som jag träffar, och i lika hög grad gäller det många i förbund och föreningar.

Grunden när man skriver om framtid är den ödmjuka inställningen att ingen kan förutsäga framtid. De som är bäst är meteorologer som har 50-procentig rätt för en period om tio dagar. De som är sämst är storbankernas förmögenhetsförvaltare om inte uppdraget är att berika aktieägarna.

Det blir så mycket annorlunda

Vi vet ingenting om hur vårt samhälle ser ut 2030. Det låter länge men är bara 12 år framåt i tid. 2006 som är 12 år bakåt i tid var för de av oss som passerat 40 alldeles nyss.

Men vi kan gissa för några utgångspunkter har vi trots allt.

Mördande konkurrens om människors fritid

Läser om Johan Norbergs Leva och Låta Dö som kom ut 2014. Den handlar om vilka som överlever och kan växa i det samhälle som GUD (Globalisering, Urbanisering och Digitalisering) skapar. Det är en bok som jag rekommenderar varje idrottsledare att läsa.

Vi vet inte speciellt mycket om 2025, när det gäller framtiden är meteorologerna fortfarande världsetta. De har 50 rocent rätt på tio dagars framförhållning.

Dock finns det ett par saker vi kan sluta oss till som troliga på en nivå där de är sannolika. Den primära är att Moore's lag fortfarande gäller. Dvs att vi var tjugofjärde månad får dubblad processorkapacitet till samma kostnad. Vi kan lugnt anta att världens smartaste människor med tillgång till nästan obegränsat med kapital kommer att utnyttja detta för att ta fram nya tjänster.

Vilket värde får svensk idrott?

Med ett antal okända faktorer när det gäller samhällsutvecklingen och en ökande hastighet på beteendeförändringar blir våra demokratiska modeller till slut farliga.

I en tid då allt annat förändras. – När slutar modellen för idrotten att fungera? 

2007 lanserades den första smarta telefonen. Det är tio år sedan. Den har förändrat vårt beteende dramatiskt.

Swish, Pokemon Go, mobilt bankid, Samsung Pay med mera har bara några år bakom sig men har redan passerat långt över 50 procent av befolkningen.

E-handel som lanserades 1996 passerade enstaka procent av befolkning för sju år sedan. Idag e-handlar långt över hälften av befolkning och någonstans mellan första juli 2017 och Black Friday i november passerades ”Peak Butik” och vi ser redan tomma ytor i mer perifera shoppingcenter.

Nu rullar självstyrande bilar såväl i Göteborg som i flera andra länder och förarlösa bussar i Kista.

Inte lätt med spretande specialförbund

 

Ett företag med stort huvudkontor i Stockholm, en mekanisk verkstad i Motala, en gourmetrestaurang i Göteborg, en bilverkstad i Sundsvall och ett tvätteri i Malmö får förmodligen problem med synergieffekter, företagskultur, värderingar och varumärkesbyggande. Det framstår ändå som en mer homogen struktur än hur Riksidrottsförbundet idag är uppbyggt. 

RF kommer ingen vart!

 

Makthavare inom den ideella idrotten samlas i Falun för att prata framtidsstrategi. RIF står för Riksidrottsforum och där finns förtroendevalda och tjänstemän från förbund och distrikt. Utfallet blir tyvärr magert.

Vi formar framtidens idrottsrörelse är mantrat för RF:s strategiarbete där RIM (Riksidrottsmötet) i juni 2017 skall fatta beslut om en framtidsstrategi till år 2025. Det är min förhoppning att man inte drar igång ett RiksIdrottsProgram. Den akronymen får vissa negativa konsekvenser.