Det kan väl vara bra. Sverige reser iväg som ”nollor” (337 spelade minuter utan ett enda gjort mål) och vi kommer alltså inte att behöva bli besvikna.

Mycket gott kan sägas om det arbete som Janne Andersson gjort med ett gäng hyggliga svenska fotbollspelare, det är en väsentlig skillnad på det svenska arbetssättet, försvarsarbetet, samhandlingen (ett rätt bra ord) som de säger i Norge.

Men vi kommer inte att charma fotbollsvärlden, vi har inga presumtiva skyttekungar i bagaget, Sverige kommer inte att gräva fram något som helst metallartat där borta i Ryssland. Men det har väl aldrig någon trott.

Skulle det här laget – som det sett ut under två mållösa matcher mot Danmark och Peru – krångla sig vidare ur gruppen tillsammans med Tyskland är det en praktsensation.

Reser med lätt bagage

Så det är med lätt bagage laget reser iväg. Fotbollförbundet behöver inte punga ut med några pengar för övervikt på flyget beroende på tunga förväntningar.

Det här laget kan ju inte göra mål.

Och inte ens tre 0-0-matcher torde räcka för att ta sig till åttondelsfinal. Spelarna kan släppa ner axlarna, kraven är ytterst små. Det är annars så lätt att fara iväg i tankarna och tro på under när publiken strömmar till i gigantiska skaror fast det rör sig om odramatiska träningslandskamper, vädret påminner om sommaren 1994, Janne Andersson är lite av samma lugne och timide ledare med fötterna på jorden som den gången Tommy Svensson.

Men här finns ingen Martin Dahlin, absolut ingen Kennet Andersson och definitivt ingen Tomas Brolin, Sveriges främste spelare den gången borta i USA. Den drivande motorn, outtröttlig, idérik, kreativ. Vi har ingen som ens är i närheten.

Danmark har. Christian Eriksen, Nordens bäste fotbollspelare och med honom i laget kan danskarna kanske överraska där borta. Danmark slog igår, 2-0, det Mexiko som Sverige skall möta, Sverige spelade 0-0 mot det Peru som danskarna måste besegra. Det tror jag de kan göra.

Inte roligt att se

Något värde har väl matcher som de här mot Danmark och Peru men frågan är om det är landskamper som är värda att betala för att se. Ingen orkester säljer ut repetitioner. Och det är så andefattigt och själlöst i dessa matcher som mest går ut på att få avbryta det tråkiga tränandet ett tag, leka lite tillsammans men försöka hålla sig i skinnet och inte dra på sig några skador.

Många hajade till när Robin Olsen låg där och tog om sin tidigare skadade axel och befarade att hans skada slagits upp. Då hade värdet på de svenska aktierna sjunkit under noll för jag är säker på att Robin Olsen är, om inte en garanti, så en förutsättning för att Sverige skall kunna försvara sig fram till en hedersam resultatrad i VM.

Det är inte roligt att se på Sverige, det är ingen charmoffensiv som kommer farande. Helt enkelt därför att den typen av spelare, med tillräckligt självförtroende och flinkhet, i det offensiva spelet saknas.

Forsbergs tunna tråd

Det räcker inte att hoppas på Emil Forsberg som nu gjort ett par rätt intetsägande matcher, den mot Peru kanske den sämsta jag sett av honom på länge. Forsberg har det självförtroende som den får som lyckas baxa till sig en ledande position i ett topplag i Bundesliga, som gör mål ibland, får fina recensionspoäng, får läsa om andra klubbars intresse lite då och då.

Forsberg har tekniken, kvickheten i fötterna, fantasin i sitt rörelsemönster. Han är en av få svenskar (Durmaz också ibland) med förmågan att ensam kunna kränga sig in i den farliga zonen framför mål och ställa till farligheter. Jag tror han gjorde det en gång mot Peru.

Han har inte sett överdrivet intresserad ut och förhoppningsvis handlar det bara om, att han inte vill bränna något för ett meningslöst mål mot Peru. Han är betydligt bättre redan om en vecka. Men det är en tunn tråd av hopp att förlita sig på Forsbergs kreativitet.

Tyckte kanske att Janne Andersson var lite väl positiv efter ännu en nollmatch, men om han inte oroar sig för de uteblivna målen måste det väl i alla fall gnaga lite nätterna fram till match, att Sverige faktiskt inte skapar några chanser, inte får ut någonting kreativt av sitt hårda försvarsjobb och sina upprepade bollstölder.

Ett skitmål kan räcka

Sverige måste hoppas på att något extraordinärt infinner sig i huvud och kropp hos Marcus Berg och Ola Toivonen. De gör sin del i det försvarsarbete som skall göras ända från motståndarnas straffområde ner till det egna men om de bränner det lilla krut de har i det jobbet och inte har krafter kvar till sin huvuduppgift vinner Sverige inga fotbollsmatcher i Ryssland.

Sverige saknar formstarka forwards, ingen (utom Guidetti) har lyckats utmana Berg och Toivonen. Den sistnämnde utfryst i sitt i franska Toulouse, Berg lite oljigt seg i Arabien Gulf League. Kan man hoppas på att John Guidetti kvicknar till och får komma in med all sin frustande energi?

Med detta sagt: med Robin Olsens nolla intakt mot Sydkorea och Mexiko kan det räcka med ett enda mål i gruppspelet – om så en snedspark av Granqvist efter en hörna – för att gå vidare till åttondelsfinal.

Ett enda skitmål och en skyddad nolla och allt kan se gräsligt ut i övrigt.

Får vi inte charm och konst kan vi ändå hoppas på matematiken.