Under 65 år hade endast fem kvinnor tilldelats Svenska Dagbladets bragdmedalj. Pernilla Wiberg blev den sjätte när hon belönades för VM-guld 1991. Hon var först med att säga att utbildning och familj fick vänta, hon skulle bli bäst i världen, hon skulle göra idrotten till sitt yrke, sin försörjning. Det fick ett symbolvärde, hon gav kvinnorna plats och status som professionella idrottare. Hon var den svenska idrottens svar på Ellen Key och Emmeline Pankhurst.

Långt över kalkylerna

Efter henne kastade sig den ena tjejen efter den andra ut i världskonkurrens utan skyddsnät. Det blev som en revolution och de senaste decennierna har kvinnorna varit den svenska idrottens främsta fanbärare ute i världen. Annika Sörenstam, Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft, Susanna Kallur, Therese Alshammar, Susanne Ljungskog, Magdalena Forsberg, Anna Karin Olofsson, Anja Pärson och den här OS-truppens ankare Charlotte Kalla och Stina Nilsson, slalomesset Frida Hansdotter och årets jättesensation Hanna Öberg som sköt kärlekspilar rätt in i våra hjärtan.

Det är en mäktig svit av svenska världsstjärnor i varierande sporter.

Där hänger inte ens Norge med. Men vintern är Norges och OS i Sydkorea landets bästa någonsin.

Det är imponerande hur Charlotte Kalla och Stina Nilsson, egensinnigt och självsäkert, styrt sina formkurvor mot en olympisk pik. Det är svårt och beundransvärt. När Kallas skidor svek henne i medaljkampen på den avslutande tremilen briljerade Stina med all sin taktiska kyla och tog bronset – en sorts skidåkningens mogenhetsexamen för sprintdrottningen.

Sju guld – lika många som i Turin 2006. Långt över kalkylerna. Medan motvinden blåste bort herrguldet spelade Anna Hasselborgs lag styv curling och förde Anette Norbergs tradition från 2006 och 2010 vidare. Den karismatiska Anettes roll som förebild skall nog inte underskattas här.

Det stora genombrottet

Skidtruppen måste mitt i damernas glitter gräva fram orsakerna till några fiaskon i vallabodarna och ett rent bedrövligt utfall i herrloppen. Hellner kastade in handduken på femmilen, Halfvarsson bröt, det har varit svarta ögon, hängande kinder, dystra miner, uppgivna kommentarer. Och inget tydligt framtidshopp i sikte. Hur gör Norge för att alltid säkra återväxten? Kan vi lite ödmjukt fråga?

Anna Haag? Vad gjorde att förbundskapten Rikard Grip valde henne både i stafett och tremil? Det finns lite att analysera. Grip tycks ju heller inte kunna ingjuta självförtroende och energi i de tvivlande. Hans framtid bör utvärderas. Det behövs kanske en tuffing som Pichler hos längdåkarna också.

Skidskyttarna har fått det stora genombrottet. Vi har sett enstaka stjärnor som Magdalena Forsberg, Anna Karin Olofsson, Helena Jonsson, Björn Ferry tidigare men nu finns två starka lag, en idrottsfamilj som göder varandra med energi och kärlek och förutom Sebastian Samuelssons enastående genombrott och Hanna Öberg som chockade hela världseliten flera gånger om med guld och silver som resultat, bjöd de svenska stafettherrarna på en av de häftigaste uppvisningar vi sett.

Duellen i skymningen mellan Fredrik Lindström och Hegle Svendsen, det optimala, avgörande idrottsögonblicket i koncentrat, är något av det mest nervpirrande jag sett. Oförglömligt. Årets Ögonblick får gärna bli en egen kategori på idrottsgalan.

Nu får agenterna jobba

Nu får verkligen både SOK, agenter och storföretag börja jobba. Det här är attraktiva reklampelare. Det är skidskyttet som har framtiden. Den här sporten bara växer – inte minst i popularitet och vad gäller tittarsiffror. Hoppas det pumpas in miljoner nu. De här världsstjärnorna skall inte behöva gå med håven.

Och Fredrik Lindström nummer två " På Spåret" skall inte behöva ställa frågan "Vart är vi på väg?" Gissar att framförallt Hanna Öberg och Sebastian Samuelsson – skickliga, charmiga, vältaliga har alla möjligheter att slå mynt av sin sport nu.

Fiasko i freestyle och snowboard. De känns som gökungar i boet, lika malplacerade som Robert Gustafsson i dansbandsversion i melodifestivalen.

Publikfiasko. Inte kul för de aktiva. Men vi som följer tävlingarna på TV bryr oss knappast.

Ryssarna avstängda men på plats ändå. IOK måste bestämma sig. Trovärdig och juridiskt oantastlig jakt på fuskarna – eller släppa allt fritt. Det är inte rättssäkert nu på långa vägar.

Naiva drömmare

OS-tävlingarna har målats upp som ett historiskt, politisk statement i och med Nordkoreas medverkan och det kombinerade damhockeylaget. Naiva drömmare finns det gott om. Såg att en stolle i Internationella Olympiska Kommittén föreslog att det koreanska blandlaget borde få Fredspriset?

Varför?

Är det någon som tror att lite apspel, en burk mascara och lite falsk förklädnad förändrar någonting? Blir Kim mindre farlig, blir Trump plötsligt klok?

Ett OS kan vara en andningspaus – precis som när uniformerna försvann, judehatet tonades ner och nidskrifterna förbjöds under en kort tid under OS i Garmisch Partenkirchen och Berlin 1936.

När elden släcktes och de svedda fredsduvorna togs om hand släpptes galningarna loss igen.

Men visst; det var skönt med lite fredlig nationskamp ett par veckor.