Men inne i omklädningsrummet, efter Bragden på San Siro samlades det svenska landslaget runt tröja nummer 13, Jakob Johanssons, tog och skickade en bild och lät på så vis matchhjälten få en glimt av glädjen där han låg med sitt sargade knä på ett sjukhus i Milano.

Så pengastinn, stor och yvig kan fotbollen vara, men också så innerlig och kärleksfull.

Det var en av de vackraste bilder jag sett efter en prestation som nog var det fulsnyggaste jag skådat.

Och som den kostade på. Mot slutet, när italienarna blev desperata och Sverige plötsligt fick några kontringschanser var spelarna så trötta att benen knappt bar och hjärnan tycktes bortkopplad. Men allt är förlåtet.

Det har blivit en och annan VM-kvalmatch sedan jag såg min första på Råsundastadion 1965 när Sverige förlorade med 2-1 mot debuterande Franz Beckenbauers Västtyskland och missade VM i England.

Inga matcher gör så ont som missade VM-kval, inga triumfer guldfärgar en förbundskaptens cv lika tydligt som ett vunnet.

Ingen skönhet precis

Jag har skrivit det förr; en svensk förbundskaptens enda stora uppdrag är att ta Sverige till VM.

Det har Janne Andersson gjort på sitt första försök efter att på blott ett år ha samlat ihop resterna av ett gäng statister till Det stora geniet och skapat en samspelt och outtröttlig ensemble som äger alla de egenskaper som kan räcka trots en liten nations rätt begränsade resurser och kvaliteter.

Det kan vara svårt att bedöma kvaliteten på en ledare som förfogar över världsstjärnor eller som kan köpa ihop det stjärnlag han vill. Lika lätt som det är att se och beundra det arbete Janne Andersson gjort med det här landslaget. Han gav det sin profil från allra första början, han har slipat på konstruktionen tillsammans med sin assistent Peter Wettergren under året och tagit matchen mot Holland, Frankrike (förlusten bortalagets bästa match) och Italien och rättat munnen efter matsäcken.

Det var, som sagt, ingen vacker fotboll vi såg på San Siro. Det var snarare så långt från den skönhet det italienska ögat älskar som det går att komma men jag tror att till och med italienarna hade kunnat tänka sig både fulare kostymer, lite rostigare bilar och slafsig pasta den här kvällen för att ha fått deltaga, när det svenska laget dansade sin segerdans på ett gräs som vid det laget var genomblött av Andreas Granqvists tårar.

Kom igen Runeberg!

Det backspel som svajade hela tiden under den förre förbundskaptenen var nu heroiskt och om Runeberg levt hade han skrivit dikten om Sven Dufva i ny tappning. Kaptenen Granqvist har stigit i graderna under resans gång och borde väl åtminstone få majors avsked om han nu pensionerar sig efter VM i Ryssland nästa år.

Han har fightats kopiöst, han har den inställning och den känsla för laget som utmärker en stor kapten och det vore helt på sin plats om han också får Guldbollen för sina avgörande insatser för att detta landslag - egentligen mot alla odds - tagit sig till VM. Möter man Italien i en avgörande duell där man måste försvara sig till framgång och håller nollan två gånger borde han, som representant för detta hjärtepumpande kämpatag, vara den rätte att belöna.

Jag kom att tänka på en annan 0-0-match inför VM 1990 när Glenn Hysén, nästan ensam, räddade hem 0-0 mot storfavoriterna England på Wembley. Granqvist har oerhörd hjälp av många, ja av alla, men han var den sista oöverstigliga klippan för italienarna.

Man får leta djupt i minnet för att minnas maken till drama eftersom det var en 1-0 - ledning av Jakob Johansson från den första matchen i Stockholm som skulle försvaras under nittio oändliga minuter. Och så blev det oundvikligen. Ett kämpande, ett jagande, ett tacklande, ett löpande, ett långsparkande och knappast ingen ordnad fotboll alls under sammanlagt nittioåtta minuters lidande innan det var över.

Offer och hjältar

Det hade kunnat bli den tredje raka missen och ytterligare fyra år i den internationella fotbollsskuggan, den längsta mörkerperioden (sexton år minst) i så fall i svensk fotboll, men nu lyser solen igen efter en måndag, av alla dagar, mot Italien, av alla lag, på San Siro av alla klassiska arenor där så mycket svenskt stordåd skådats. Från Gunnar Nordahl, Gren, Liedholm, Nacka, Zlatan.

Nej, vi skall inte prata mera om honom nu. Han hör inte till det här laget längre. Kommer inte att så göra. Janne Andersson började om på nytt, insåg att det behövdes och har gjort det storartat tillsammans med veteraner som Granqvist, Berg, Toivonen, Lustig, Seb Larsson och med nya inslag som Victor Nilsson-Lindelöv, Ludvig Augustinsson, Emil Forsberg med flera.

Och, inte att förglömma, en tidigare anonym matchhjälte som Jakob Johansson som med målet på Friends sköt Sverige till VM, fick en kvart på San Siro, bars ut på bår och med en allvarlig knäskada förmodligen inte får vara med om det allra roligaste nästa år. Grymt.

Krig både dödar och skapar hjältar.