- Då vi adderade Premier League till Champions League får våra tittare möjligheten att se den bästa internationella klubbfotbollen. Då vill vi även kunna ge dem de bästa analyserna, säger Viasats Per Tellander och fortsätter:

Vill förmedla känslor

- Engelsk ligafotboll handlar om så mycket mer än bara taktik, den bär med sig ett stort kulturarv och en enorm passion. Vi är övertygade om att Erik är rätt person att förmedla dessa känslor, och samtidigt både bredda och fördjupa tittarnas kunskaper om Premier League.

Niva kommer främst att finnas med i Viasat Fotbolls lördagssändningar.

- Det känns fantastiskt kul. Först och främst känns det som ett stort ansvar att förvalta det här enorma intresset för engelsk fotboll som finns i Sverige, som tv-sändningarna ligger till grund för, säger Niva.

Från en lappländsk tv-soffa

Det egna engelska fotbollsintresset klarvaknade i en lappländsk tv-soffa i mitten på 80-talet.

- Nico Clasen bröt in från högerkanten och lobbade in ett 3-0 mål, jag tror det var hösten 1985, men jag är inte säker. Och jag kanske har byggt upp en romatisk idealbild av upplevelsen, men vill ogärna bryta den.

Niva tycker svensk tv-sport har blivit bra, inte minst på att analysera matchavgörande detaljer.

Tåg en lördag i England

- Men jag tycker det är lite synd att detaljgranskandet har tillåtits skymma de stora berättelserna, från alla de ställen där fotbollen genomsyrar samhället.

Niva vill ge en bättre bild av vad det snackas om.

- Från klubbar till nattklubbar, från experterna på puben till experterna på tidningsredaktionerna.

- Åker man tåg genom England en lördag, stannar det varje gång på en station som stinker fotboll. Det är en match som ska spelas, och det är bortasupportar på väg. Det finns inget land där så många människor går på fotboll, man pratar om flera miljoner en lördag.

Niva blir kvar på Sportbladet som krönikör, bloggare och expert.
 

Nivas Premier League

Favoritlag: Men tar inte rationella och genomtänkta beslut som sexåring. Men man fångas av någonting. Tottenham Hotspurs var ett lite annorlunda engelskt lag på den tiden, de spelade i vitt och hade långhåriga tekniker i Ricky Villa, Glenn Hoddle och Chris Waddle. Det fanns en karisma runt klubben.

Bästa matchen: Det går inte vara objektiv, ligacup-semifinalen Tottenham-Arsenal 2008. Det hade gått tio år sedan Spurs slagit Arsenal. Och de vann med 5–1. Någon beskrev stämningen ungefär som när Ceauşescu störtades, det var ett kuvat folk som reste sig. Jag har aldrig upplevt en lika högljudd fotbollsarena.

Tre favoritspelare

Ryan Giggs: En sympatisk syntes mellan den gamla och nya fotbollen. Han var med när Old Trafford var en lervälling med 20 000 ståplatser på Stretford End. Och han är fortfarande lika sympatisk och sevärd.

David Ginola: Tottenham hade ett bedrövligt lag på den tiden när jag bodde i London 1997-99. Men vi hade en spelare, som spelade i linje med klubbens självbild. När Man United vann trippeln 1999, blev Ginola utsedd till ligans bäste spelare av både spelarna och journalisterna. Han gjorde alltid något väldigt Spursaktigt varje match som fick oss att behålla hoppet.

Bryan Robson: På samma sätt som Giggs, binder Robson ihop den engelska fotbollskulturens själ och hjärta på och utanför planen. Han var en hård, schysst gammal krigare som sprang från straffområde till straffområde, och vägrade att förlora. Men utanför planen var han en klassisk pinthävare på puben, och jag kan tycka att det finns något sympatiskt med det också. Hade han inte spelat hade han stått på läktaren.