Var och en besitter specialkompetens inom ekonomi, sport marketing, event. De, om några, vet hur sportindustrin fungerar och var möjligheter respektive risker finns.

Så här tycker de om VM:

Mötesplats för nya och gamla 

En egenskap hos idrottsevenemang som blev väldigt tydlig under VM är förmågan att skapa och förbättra viktiga företagsrelationer – oavsett om det är till konsumenter, andra företag eller till anställda. 

I Falun passade många sponsorer på att arbeta med just relationsbiten. Industriföretagen gick ihop om en gemensam aktivering, där man bjöd in till ett ”branschforum” med seminarier och öppna visningar. Syftet var att gemensamt driva sin bransch och varandra framåt. 

Ett dussintal idrottare stod för en förkrossande del av medaljskörden. Individsponsring är hetare än någonsin och under mästerskapet har kommersiellt starka idrottare blivit ännu starkare, samtidigt som i varje fall en ny stjärna tänts. Petter Northug fick sin revansch, Charlotte Kalla och Therese Johaug befäste sina positioner i varsitt land och Stina Nilsson slog igenom med alla möjligheter att på sikt faktiskt bli rik på sponsoruppdrag. Kantboll blir det på Johan Olsson som tillhör den ”gamla” skolan.  Dock lär han – tillsammans med sin mentala rådgivare Stig Wiklund – sopa rent på föreläsningsscenen i sommar.

Skid-VM är en fis i rymden jämfört de riktigt stora evenemangen, men sporten är starkt förankrad hos oss nordbor och det känns som vi upplevt en månlandning. Idrott på hemmaplan engagerar verkligen ett helt folk – och är det någon gång man ska propagera på bred front för en svensk OS-ansökan är det den här veckan.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur det är på andra sidan jordklotet just nu. Cricket-VM i Australien började ungefär samtidigt som skid-VM och mästerskapet följs av två miljarder människor som inte vet vad längdskidåkning är.  

Magnus Berglund

Måste göra gedigna studier 

Betydelsen av internationella tävlingar och stora mästerskap på hemmaplan är stor. 220 000 biljetter har sålts. Det finns uppgifter om kostnader om 500 miljoner kronor varav 300 för kommunen men som vanligt är det osäkert (70-170 miljoner har nämnts) vad arrangörerna fick in från sponsorer.

Men evenemanget skapar motivation för sporten på längre sikt. Dock är det en svensk/norsk företeelse och man ska inte överskatta den internationella spridningen.

Det är oklart hur det ekonomiska slutresultatet blir. Hoppbackarna är svåra att motivera då vi bara har en handfull aktiva. Utan den kostsamma renoveringen hade förmodligen VM varit självfinansierat. 

Många besökare verkar bo en bit ifrån Falun, så en ekonomisk analys av direkta intäkter för hela regionen är av intresse. 

Idealet är alltid att göra gedigna studier av före/under/efter och sök utveckla robusta varumärken, ett eller flera, för att få sponsorer att återkomma och ge kommunledningen en stark kunskapsbas.   

Den internationella marknadsföringen är högst begränsad beträffande längdskidor eftersom få länder utanför Norden har TV-sändningar. Backhoppning är en större sport, men det har inte varit samma folkfest i backen. 

Tyvärr har standarden på spåren varit otillfredsställande beroende på vädret, så det är tveksamt om Falun får horder av längdskidåkare framöver. Jag tror snarare på publika långlopp som allt fler motionärer genomför i Vasaloppet, Årefjällsloppet samt t ex loppen i St Moritz i Schweiz, Italien etc. Den utvecklingen ökar i takt med hälsotrenden och kan skapa ett växande intresse. 

Folkfesten innebar en nationell samling som uttryckte människors behov av att ha fenomen att heja/hålla på. Det är mer tveksamt vad VM betyder ur ett ekonomiskt perspektiv även om Sven von Holst och hans stab verkar ha skött genomförandet mycket skickligt.  

Sten Söderman

Starten för en principiell debatt

Det viktiga är dels investeringarna i anläggningar, dels de som har genererat i ett ökat intresse. Frågan är hur man ska utnyttja de nya möjligheter med nya hoppbackar. Det är en självklarhet att inte de här heller får förfalla utan de ska vara navet i återfödelsen av svensk backhoppning.

Som bonus finns det nu också förutsättningar för nordisk kombination. Det hela är än viktigare nu när damer hoppar i backen och FIS gör allt för att få med kvinnor i nordisk kombination.

Frågan är dock vem som skall stå för notan. Skall den bara tas av Faluborna eller skall staten ta en betydande delen? Jag som icke Falubo tycker ändå det senare. 

Det hela bör också vara startskottet för en mer principiell debatt hur svensk idrott skall vara uppbyggd. Staten måste fylla i när kommunerna inte mäktar med. Gör inte staten det blir det svenska idrottslivet torftigt.

Utnyttjar vi istället det hela rätt så kan vi få många intressanta tävlingar, årliga på världscupnivå i alla tre disciplinerna, fram till nästa VM. Dels ett VM 2025 eller när det blir, där hela tävlingsprogrammet intresserar värdfolket.

För mig är det nämligen så att det är idrottsmännen som gör VM, utan Charlotte Kalla, Johan Olsson, Stina Nilsson och de andra hade inte varit samma framgång. Därför måste som jag antyder ovan debatten breddas från att bara handlar hur ekonomin är under de två VM-veckorna, utan hur förutsättningarna är de tio år som går mellan varje VM i Sverige. Frågan är vilken effekt har det ökade intresset under VM-veckorna, för att förbättra förutsättningar under den många träningstimmarna idrottsmännen har när det inte är 50 000 åskådare runt spåret.

Håkan Bång

En investering i framtiden

Med minst 240 miljoner kronor i investeringar och därtill driftkostnader på 250 miljoner kronor och kanske 250 miljoner kronor i direkta intäkter 2015 bör VM betraktas som en investering i Dalarnas framtid. 

Den här typen av event skall ses som en katalysator för Falun och regionen på samma sätt som de alpina eventen i Åre är katalysator för ortens och Jämtland-Härjedalens utveckling. Värden skapas i flera dimensioner och cirklar med olika spridningsegenskaper. 

Min erfarenhet av nya effekt-effekt-analyser i ekonomisk, social, kulturell etc tillväxt och analys visar komplicerade samband. Det är inte bara mjuka och osäkra värden som tillkommer.  

I Dalarna finns en kombination av sporter och affärsskapande med en lysande strategi som syftar till attraktion och tillväxt. 

Vardagssporter med ishockey, alla andra idrotter och besöksnäringar finns kontinuerligt. Därtill dessa folk- och marknadsbaserade sportevent med massdeltagande och ibland masspublik.  

Kombinationen av idrottsföreningar, andra frivilliga krafter, näringslivet, kommuner och region samt alltmer högskolekunskaper är en slagkraftig kombination.

Dalarnas folkmängd har under år 2014 ökat med 1 554 personer och totalt bor nu 278 903 personer i Dalarna.  De 15 kommunerna skapar mycket aktivitet och företagande och av regionens BRP (BruttoRegionProdukten)  på ca 106 miljarder kronor per år bedömer jag att sportsektorns andel är större än landets normala 2 procent. Troligen ca 3 procent, dvs en regional sport-BRP motsvarande 3 000 miljoner kronor per år. En sådan sportsektor skapar skatteinkomster på ca 1 500 miljoner kronor varav 300 miljoner kronor till regionens kommuner.

Björn Anders Larsson

I perspektivet sport marketing

För diverse intressenter, bland annat Svenska Skidförbundet och Falu kommun, är genomförandet av VM avklarad och nu gäller en utvärderingsfas. Det finns två delar av begreppet sport marketing:

• Marknadsföringen av en sport (i det aktuella fallet Svenska Skidförbundet)

• Marknadsföringen genom en sport (i det aktuella fallet Falu kommun)

För Svenska Skidförbundet innebär ett VM på hemmaplan en rad möjligheter. Främst det uttalade uppdraget, nämligen att marknadsföra skidsporten.

Det handlar om att attrahera utövare till sporten. En utvärdering på kort respektive lång sikt bör kunna uppvisa en positiv bild, inte minst eftersom evenemanget har varit lyckat och intresset stort, både på plats och i media.  

Mästerskapet innebär också en möjlighet till aktivering för förbundets partners och en möjlighet att fördjupa och utveckla relationen när avtalen ska förhandlas. Likaså kan det bli lättare att bearbeta nya partners.

Sedan kan man undra hur förbundet har planerat – med en ekonomisk vinst eller hade arrangemanget en budgeterad marknadsföringskostnad?

För kommunen handlar det om att marknadsföra Falun som attraktiv inför potentiella besökare och potentiella invånare. Plus en given målsättning att attrahera nya verksamheter, t ex företagsetableringar. 

Om VM innebär ökad turism på sikt är höljt i dunkel. Att arrangemanget skulle leda till en ökad inflyttning till Falun känns även det ytterst osäkert.  

Investeringarna för runt 250 miljoner på Lugnet kan förhoppningsvis innebära återkommande arrangemang, men här finns inga garantier. Det hade man kunnat förhandla med Internationella Skidförbundet om innan man satte spaden i jorden: ”vi tänker utveckla förutsättningarna för skidsporten via tunga investeringar om ni i er tur kan tänka er att garantera x antal arrangemang”. 

Anders Ericsson

Slöseri med skattepengar

Festen är över. Gästerna har åkt hem. Nu kommer baksmällan. Och städandet i kommunens räkenskaper. Det är förvisso sant, folk har spenderat pengar. Men de Falubor som spenderat pengar under mästerskapet har nu mindre pengar att spendera under resten av året.

Men också gästernas bidrag till den lokala ekonomin är begränsad. Restaurangerna har fått köpa in råvaror, förstås. Långt ifrån allt är lokalt. Det officiella VM-öl som flödade tillverkades i Spendrups bryggeri i Grängesberg i Ludvika kommun. Det är också rimligt att restaurangerna till viss del förstärkte med medarbetare från andra städer, där inkomstskatten hamnar. 

Inte heller kunde Falun ta hand om de många gästerna som gästade mästerskapen. Googlade man på ”Camp Norway” så hänvisades man boenden i Rättviks kommun. Kvar i Falun blir nettovinsten som inom restaurangbranschen präglas av låga marginaler.

Kostnadssidan är deprimerande. Bara hoppbackarna kostade 180 miljoner att bygga. Det är ett enormt slöseri med skattepengar. Hoppbackarna har redan försvunnit från kartan. Det är ingen utanför staden som längre tänker på att de finns och de kommer inte tillbaka förrän de ska renoveras eller byggas upp på nytt nästa gång det vankas mästerskap.

Det har pratats om kapitalkostnader. Faluborna kommer förvisso att få betala dessa under de kommande åren men det rör sig om inte mer än ett gäng tusenlappar per invånare. Tyvärr har få, om någon, reflekterat över alternativkostnaderna.

Hade skattebetalarna kunnat investera pengarna bättre där pengarna hade gjort större samhällsnytta? Ska kommuners och statens roll vara att öka antalet backhoppare eller se till att det ges bättre förutsättningar att till exempel utbilda fler och bättre lärare?  

Kristof Vogel